Jag har just läst igenom Katitzi-böckerna av Katarina Taikon. Spännande att med vuxenögon läsa det som barnet fascinerades av...
På 40-talet ingick inte de svenska zigenarna i samhället. De fick inte hyra lägenhet eller äga hus, utan reste land och rike kring i tält och vagnar. (Jag lämnar detta utan kommentarer här, tar det senare.)
De försörjde sig genom att förtenna, spela, spå och handla med skrot. Det var eländigt och povert, men de gjorde vad de kunde för att hanka sig fram.
Jag slogs av att det finns likheter med dagens Sverige.
Den här våren har jag sett:
– Skrotsamlare som har ringt på dörren och bett om "vad som helst, gamla batterier t ex", något jag aldrig mött förut.
– Jordgubbsförsäljare i 40- och 50-årsåldern, vilket tidigare endast var ungdomars värv.
– Människor som cyklar runt på landsbygden och ber om att få göra sysslor, t ex måla hus eller jobba i trädgården.
– Män som köper skrotbilar för att meka ihop dem till något de eventuellt kan sälja.
Vad som har varit gemensamt med alla dessa, är att de har annan än svensk härkomst. Dessa invandrare försöker klara ut vardagen genom att göra sådant som de kan, men utanför skattemyndighetens allseende ögon.
Jag blir arg.
Varför ska det finnas ett fattig-Sverige som inte släpps in på den svenska arbetsmarknaden, bara för att de har utländsk härkomst?
Hur kan vi låta det hända?
Samtidigt blir jag förundrad.
Vilka entreprenörer de är! De ser möjligheter där ingen infödd svensk skulle se något alls, eller också tycka att det var "för jobbigt".
Kanske är det så att vi alla måste lära oss en lägre levnadsstandard, för att jorden ska gå runt. Kanske måste vi tillbaka till mer hemhushållning och mindre förvärvsarbete. Kanske ska vi alla lära av detta entreprenörstänkande, så att vi också hittar försörjning där det verkar hopplöst?
En sak är i alla fall säker: Så länge det huvudsakligen är invandrare som drabbas av fattigdom, så har vi inte kommit ett enda steg från Katarina Taikons uppväxt.
Ett Sverige som förbjöd svenska medborgare att gå i skolan, bo i lägenhet eller uppehålla sig på en ort i mer än tre veckor, bara för att de var zigenare.
Ett Sverige som så sent som 1948 hade "zigenarexperter" och ett välmående rasbiologiskt institut (som förresten drevs av Jan och Alva Myrdahl). Långt efter att Nürnbergrättegångarna hade hållits och även tyska militärer backade i raspolitiska frågor och erkände sina misstag.
Ett Sverige som jag skäms över ända ner i minsta cell och många vägrar kännas vid.
En svensk tiger, gjorde man reklam för under världskriget.
Man manade allmänheten till tystnad, för att inte äventyra neutraliteten.
Frågan är hur neutrala vi var. Tyskvänligheten var stor, många svenskar tyckte då (som nu) att människor skulle dömas endast på grund av härstamning.
Går ränderna aldrig ur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar