Känns som hemma

Det finns ställen i världen som talar till ens hjärta på ett alldeles speciellt sätt. Som gör att man känner sig ett med universum och förstår sin roll i livet.

Hemma.
Ett ställe där rötterna kan gro.

När jag och min make var på visning för vårt hus, kändes det så. Visserligen var det massor av fel – det låg för långt ut på landet, det saknades badkar, det krävdes massor av renovering – men det var HEMMA. Direkt. Jag kände för att säga till alla andra på visningen: "Hej, trevligt att du kom, men det här är MITT hus, så du kan gå hem nu."

Som tonåring kände jag samma sak första gången jag kom till London. Jag hittade överallt (utan att kolla någon karta) och jag kände mig hemtam.

Och Gotland... Det är hemma, det. Lukten som slår emot en när man står på färjan och närmar sig hamnen, den är oslagbar. Då sjunker min puls och blodtryck, då öppnar sig hjärtat och ett leende smyger sig fram på mina läppar. Jag kommer hem.

Att titta på hus är verkligen märkligt. Det spelar ingen roll hur många bra fakta som mäklaren radar upp – det känns antingen rätt eller inte. (Sedan kan det ju hända att det känns rätt, men man inte har råd... Tråkigt när det blir så.)

Varje sommar när vi är på Gotland tittar vi på hus. Vi känner på oss att det finns en kalkstensgård som väntar på oss, där vi kan bo och skapa och behandla i lugn och ro. Än har vi inte hittat den, men det kommer nog. Förra året hittade vi det "perfekta" stället! En fantastisk fastighet, en gammal skola, med gymnastikhall och allt. Jag kunde ha träningspass hemma, behandlingsrum fanns förstås, två fina lägenheter (varav vi kunde hyra ut en), plats för en härlig studio och även ett tonårsrum. Fyra mil från Visby, busshållplats 100 meter bort, 4 km till en av öns bästa stränder och i vår prisklass. Det var helt perfekt. På pappret, vill säga.

Väl där kände jag mig bara sorgsen. Jag ville så gärna gilla det, men jag kunde inte. Maken hittade blandade tekniska fel på huset (som egentligen inte var allvarliga, men det är hans sätt att förtydliga känslan som också han har). Medan mäklaren pratade på, gick jag runt och undrade om huset kunde blir ett glatt hem med rätt kärlek och omtanke. Tyvärr kom jag på att det inte skulle det. Det var ett sorgset hus, med väldigt liten själ.

Där hade vi skrumpnat ihop, hela familjen.

Jag tror att det är viktigt som tusan var vi bor. Att hitta det där sköna stället, där ens själ passar in. Där man kan vila. Om det sedan är en liten lägenhet i stan, ett torp eller en villa i en förort spelar ingen roll.

Bara det känns som hemma och själen kan andas.