Vi är olika.
Den mänskliga rasen består av en mängd individer med små, men betydelsefulla, variationer.
Så är det, så har det alltid varit, så kommer det antagligen förbli.
Det är i mänsklighetens intresse.
Vi är olika, för att det gynnar vår överlevnad.
För att vi kompletterar varandra och kanske för att naturen testar olika saker för att utveckla våra förutsättningar, som en sorts mutationer.
Ifall olikheterna inte hade behövts, hade de inte existerat.
Enkelt.
I ljuset av detta måste jag fråga:
Varför är vi så snabba med att stämpla folk med diagnoser?
Kan det inte vara så att vi avviker från normen med ett syfte?
Tänk om vi skulle lägga fokus på det positiva i stället.
Se det avvikande som något användbart.
Omtolka.
Behöver exempelvis hög aktivitetsnivå, emotionella utbrott och svårigheter att ta instruktioner vara något fel? Ja, det stör andra. Men vänd på det: Kan det vara fel i systemet, när vissa verkligen mår dåligt av formen? Skulle en annan form kunna innebära att det här beteendet inte blossade, utan i stället blev funktionellt?
Finns det i alla avvikande beteenden ett guldkorn, något som faktiskt tillför en ny dimension?
Själv är jag överkänslig.
Eller högkänslig, som det heter nu.
Jag har svårt att hantera när det blir många stimuli att bearbeta, framför allt när det handlar om människor.
Egentligen tycker jag inte att det är ett problem.
Jag ser många detaljer, lever mig in i saker, studerar och analyserar.
Det gör att jag begriper saker och ibland att jag ser saker som andra missar.
Givetvis gör det att jag blir mer trött och behöver vara i stillhet.
Är det en diagnos?
Nej, det tror jag inte. Inte än.
Men den dagen som det blir det, kommer vi som är som jag att bli kallade sjuka.
Det tycker jag är både konstigt och lite synd.
Jag tänker att de flesta av våra konstnärer, artister, sångare, stjärnkockar, koreografer, kompositörer och författare lever av att de är högkänsliga. Annars hade de inte kunnat uppfatta och beskriva världen så detaljerat.
Och det skulle väl vara synd om de sågs som sjuka.
Tänk likadant med ADHD, ADD, Aspergers och autism.
Vi vet inom vilka områden somliga av dessa individer excellerar, men väljer ändå att fokusera på deras avvikande beteende. Det blir detta som får definiera dem.
I stället kanske vi ska sikta på att hitta rätt format: Ett sammanhang där våra förmågor passar in och är användbara. Alldeles oavsett hur normen ser ut. Kanske är det så att alla "dysfunktionella" personer bara har hamnat i fel sammanhang.
Kanske måste vi också acceptera tingens ordning.
För egen del brukar jag tänka: Helt bekymmersfri och lugn skulle jag bara vara om jag fick bo i total avskildhet någonstans i en grotta. Eller förresten, hellre på en strand någonstans. Så länge jag väljer att inte göra det, så kommer världen att kännas obegriplig och övermäktig emellanåt. Det accepterar jag, för jag väljer att leva i det här samhället.
Jag har ingen diagnos.
Blir man lyckligare av att ha det?
Ja, om man hela tiden funderar på vad det är för FEL med mig, varför jag inte kan vara som andra – trots att jag försöker. Då är det skönt att få en diagnos, så att man kan räcka fram sitt papper och säga: Titta här, inte konstigt att jag känner och agerar som jag gör!
Det handlar väl om att förstå sig själv, men mest om att acceptera sig själv.
Tänk, så fint det vore om vi kunde göra det utan att bli bedömda och kategoriserade!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar