Varje dag lever jag i ett tryggt och glädjefyllt paradis. Jag är mätt, jag fryser inte, jag har tak över huvudet och jag är inte hotad av någonting. Livet är lugnt, skönt, fullt av skratt och gott sällskap.
Tills jag öppnar Facebook eller läser nyheterna.
Då händer det något med min idyll.
Tigrarna är på väg att utrotas.
Invandrarfientliga människor förtrycker andra.
Det dödas 80 elefanter om dagen för elfenben.
Barn svälter.
Pirater härjar utanför Afrika.
Palmoljan skördar orangutang-liv, sönderbrända kroppar i fosterställning.
Kvinnor våldtas om och om igen, både i Sverige och i krigshärjade områden.
Ungdomar i lilla Sverige lägger ut sexvideos på varandra.
Många av länkarna klickar jag på utan att läsa.
Jag orkar inte.
Jag klickar på dem, så att det blir en ny flik i min webbläsare. Där ligger de och väntar på att jag ska känna mig tillräckligt stark i anden för att läsa om det hemska.
Vissa flikar har legat där i månader.
Jag kan inte.
Det gör ont i hela mig.
Hur kan människor, med samma emotionella utrustning som jag, göra så här mot varandra och mot djur? Jag förstår inte! Vad är de gjorda av, hur avtrubbade är de, varför självförstörs de inte automatiskt?
Jag klarar inte av att läsa om allt.
Människor och djur runt om i världen lever i det, men jag klarar inte att läsa om det där jag sitter: Mätt, nöjd och glad i min lilla trygga bubbla. Då skäms jag.
Och jag blir tigerfadder, elefantfadder, barnfadder, barnbyfadder, ger malariavaccinpengar, rentvattenpengar, skänker alla mina saker och kläder (även sådant som jag egentligen vill behålla) till hjälporganisationer. Men det räcker inte. Det gör fortfarande ont i hela mig.
Ändå måste jag veta.
Det är sådana som jag – och kanske du – som har ork och kraft att göra något åt allt som är fel. Som kan dela med oss av det vi har, som har resurserna och möjligheterna att göra det.
Men lite i taget.
Annars kommer jag att dö inuti.
Det är för hemskt.
Det borde inte få finnas.
Hör du det, Gud.
Det borde inte få finnas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar