Jag har en fundering kring det här med att välja väg, att ha en alternativ livsbana eller yrkeskarriär. Själv har jag viss erfarenhet ifrån detta, eftersom jag har varit danslärare/koreograf samt håller på med alternativa behandlingar.
I båda dessa roller har jag känt att jag bryter mot normen på många olika sätt.
Jag kan acceptera det.
Om man ska svettas hela dagen, finns det ingen anledning att klä sig i jeans och tröja. Man sätter på sig träningskläder med vidd och utrymme redan från början. Kanske uppskattar man också färger på ett annat sätt när man lever av sin kreativitet och kanske vågar man mer när man hela tiden övar på att uttrycka sig och presentera sin vision inför andra.
Om man jobbar med alternativa behandlingar, är naturmaterial i kläderna ett måste. Bygel-BH går bort (metall fungerar dåligt ihop med energitekniker) och så även de flesta smycken. Kanske har man också en annorlunda frisyr, eftersom man inte längre vill använda kemiska produkter i håret. Lösnaglar, botox, läppförstorande läppstift går förstås också bort.
Man ser annorlunda ut.
Ofta gör det att andra behandlar en annorlunda.
Vad jag däremot inte förstår, är att folk som väljer alternativa vägar verkar morfa ihop sig med varandra. De går liksom "all in" och blir som stereotypen för den här alternativa gruppen.
Lite tillspetsat:
Den som lever av sin konst, får plötsligt svårt att passa tider och betala räkningar. Hen lever i ett hem där fokus ligger på att kunna ta sig igenom högarna, städning är ett okänt begrepp. Familjens barn har långt hår och ovårdade naglar och kommer till skolutflykten utan matsäck.
Alternativterapeuten blir totalflummig. Klär sig antingen enbart i vitt eller i batikfärgat. Det eldas rökelse och gås runt med pinglor, det ligger kristaller i rummets alla hörn. Hen har bara fotriktiga skor och sminkar sig aldrig, ägnar sig åt frigörande dans och gör regelbundna tarmsköljningar.
Man går alltså in i gruppens format, blir en lika fin kopia i den nya gruppen som alla andra är i den stora gruppen.
Det tycker jag är konstigt.
Att välja en alternativ väg, borde innebära att man tänker själv och bestämmer själv vad man vill anamma. Inte att man tar en ny mall och ställer in sig efter!
Ibland kan jag lacka ur totalt på det här. Det är nämligen så att övriga i gruppen rynkar på näsan åt alla som inte riktigt följer mallen... Då är man inte en "riktig" konstnär/alternativare eller vad det nu kan vara. Köra BMW och ha märkeskläder som alternativare? Nänänä. Ha ordnad ekonomi och bo i ett slickt hus? Nänänä. Måste det alltid vara så svart/vitt? Kan inte en konstnär vara superordentlig eller en alternativare gå i högklackat? Hur tråkigt blir inte det? Och hur många småintresserade blir rädda, så att man fjärmar i stället för att närma sig? Dessutom tror jag att det hämmar individen själv. När man faller in i kollektivet, tror jag att konstnären blir mindre kreativ och alternativaren blir sämre på att hela.
Jag fattar inte den här grupptillhörighetsgrejen.
Hela idén var ju att vi skulle bryta mot normen!
Då kan vi väl för tusan inte falla in i en annan norm.
Nä. För mig tyder det mer på osäkerhet i vad man står för än något annat. Och visst kanske man lockas in till mer och mer "konstigheter" ju längre man lever i det annorlunda – men varför kan det inte få spreta lite mer?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar