Jag har många gånger funderat över varför somliga människor väljer att bli chef och hur de agerar när de har blivit det. Det upphör aldrig att väcka förundran!
I Sverige har vi ju en företagskultur som uppmuntrar demokrati och gemenskap. (Åtminstone på pappret.) Min upplevelse är tyvärr att det är vanligare med rädsla och korridorsprat, eftersom anställda sällan vågar säga vad de tänker och tycker. Det tragikomiska är dock att cheferna nästan alltid har en uppfattning om att demokrati råder, samt att de är KOMPIS med alla.
Stopp här.
Låt oss titta på det här kompisskapet.
Hur, varför och när.
Hur skulle en chef kunna vara kompis? Det är lika galet som när föräldrar försöker vara kompis. En chef och en anställd är inte på samma nivå, eftersom den ena har ansvar för den andra. Precis på samma sätt som en förälder har ansvar för sitt barn. Det innebär (som alla föräldrar vet – eller borde veta) att man ibland måste ta impopulära beslut. Visst gör man det för sitt barns bästa, men i fallet chef-anställd så är det inte så. Nej. Som chef tar man beslut i organisationens bästa. Det är inte säkert att det gynnar varje anställd. Därför är det ännu galnare med kompistänket mellan chef och anställd, än mellan förälder-barn.
Skillnaden i makt är inte hälsosam i en vänskapsrelation.
Den innebär nämligen att den ena (den anställda) måste vakta sin tunga och uppföra sig på ett visst sätt för att inte hamna i dålig dager för den andra (chefen). Inte en avspänd relation.
Varför skulle en chef vara kompis? Är det bra för organisationen? Nej, det är det inte. En eventuell kompisrelation stör definitivt både helhetssyn och beslutsfattande för chefen. Dessutom påverkas kommunikationen i företaget: Det blir en informell struktur, vilket gör både beslutsgångar och beslut enormt svåra att följa och härleda.
Är det bra för individerna? Nej, både chefen och den anställde far givetvis illa av det här. Chefen för att hen antingen kommer att behöva vara en usel kompis eller en usel chef, den anställde för att hen antingen kommer att känna att hen vet för mycket eller för lite om vad som pågår.
När skulle de vara kompisar? På arbetstid? Nej, det går inte. Efter arbetstid? Jo kanske, men det kommer förr eller senare att uppstå förtroendeproblem: Någon kommer att säga mer än denne vill och borde.
Jag tror att man förväxlar kompisskapet med en respektfull relation. Givetvis behöver inte chefen sitta på höga hästar, låta bli att hälsa i korridoren eller verka förmer än någon annan. Däremot måste hen inse att hen har en annan funktion i organisationen än att vara "arbetskamrat".
I en organisation, oavsett vilken, har varje anställd en viss funktion att fylla. Receptionisten ska kanske ta emot folk och svara i telefon, städerskan ska hålla ordning, administratören ska sköta papper/ekonomi och de som producerar (oavsett om det är teknikinformation, smör, undervisning eller plåtdetaljer) ska göra det. Chefens jobb är att A) ha visioner, eller åtminstone bestämma åt vilket håll man ska samt B) samordna allas arbete, så att alla styr åt samma håll samt C) skapa förutsättningar för att det ska gå så bra som möjligt.
Min fasta övertygelse är att ifall chefen förstår det, så förstår hen också att hen inte är förmer än någon annan. Hen har bara en annan arbetsuppgift i organisationen. Jag tror också att ifall chefen kommunicerar detta, det vill säga skapar en målbild som folk förstår, lyfter fram allas del i arbetet som avgörande för resultatet samt gör sitt bästa för att alla ska trivas och ha det bra, så kommer respekten som ett brev på posten.
Vad jag inte kan förstå, är följande:
VARFÖR GÖR INTE CHEFER DET?
Varför låtsas så många chefer att de är VÄN med sina anställda? För att sedan komma med en mängd ursäkter för sina beslut: "Jag skulle gärna vilja ha dig kvar, men jag har fått order uppifrån..." eller "om det bara var jag som bestämde...". Tror de att de skapar lojalitet? Nej nej nej. Om de bara kunde höra hur det pratades i kafferummet när de inte är där! Kompischeferna är de som genererar mest skitsnack, till och med mer än de auktoritära cheferna. Trust me – I've heard it! Alla ser ju detta dubbelagerande som falskt. Ingen gillar falska människor.
Så chefen:
Var inte min vän. Jag vill inte det.
Jag vill ha en ledare, en stark kapten som sprider hopp och engagemang.
Gör du det, så är du värd min respekt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar