För första gången i mitt liv äger jag ett valnötsträd. Det är ganska litet, men vackert. Jag har vandrat runt det i sommar för att lära känna det, men jag känner mig verkligen som en novis vad det gäller valnötsskördande.
I somras såg jag runda, gröna frukter som såg ut som ett mellanting mellan en omogen kastanj och en kaktusfrukt. "Jaha", tänkte jag, "vi får väl se hur de utvecklas". Jag trodde nog att de skulle torka och skrynkla ihop sig till den kända valnötsformen. Där hade jag fel!
Nu i höst har det börjat trilla ner såna där frukter.
En del är spruckna, och därinne kan man skymta en äkta valnöt!
Somliga hade hela fruktskalet kvar, andra bara delar av det. Fruktskalen var nu svarta (ruttna) och klibbiga. Jag skrapade på några och försökte frigöra nöten därinne, men det var svårt. Så knäckte jag en för att se hur det såg ut därinne. Där låg en liten ljust limegrön men valnötsformad, mjuk kärna. "Oj då", tänkte jag, "nu kanske jag tog den för tidigt!"
Jag funderade en stund på varför det svarta, ruttna fruktskalet prompt ville sitta kvar och varför det skulle vara så eländigt svårt att få av det, men bestämde mig för att bara acceptera tingens ordning. Vill man ha valnötter, får man deala med klibbigt skal. Och vänta tills det limegröna innanmätet blir en nöt.
En dag när jag gick mina rundor kring trädet, såg jag plötsligt något nytt. På en gren satt en frukt, som såg helt annorlunda ut. Det gamla fruktskalet hade öppnat sig helt, som en pelikannäbb och därinne låg en perfekt valnöt! Helt oklibbig var den. Och visst: Inuti den fanns det en härlig, alldeles vanlig, valnöt.
Det fick mig att fundera.
Jag hade aldrig träffat en perfekt valnöt. Därför nöjde jag mig med de klibbiga, halvmogna och krångliga frukterna och trodde att det var allt som trädet hade att erbjuda.
Tänk om det är likadant med andra saker i livet, som – låt säga – jobb!
Jag som känner att jag inte riktigt passar in någonstans, och att det där med förvärvsarbete och anställning kanske inte riktigt är något för mig, jag kanske bara inte har träffat på det (för mig) riktigt äkta jobbet! Tänk om det är så, att när jag ser det där jobbet med stort J, så kommer jag direkt förstå att alla de andra jobben bara var omogna, eller till och med ruttna.
Och tänk om det är likadant med kärleken!
Först går man omkring och tror att man älskar, även om den där partnern är lite rutten och omogen. Kanske om jag låter henom vänta, tänker man, så mognar hen nog och blir en bra sort. Fast i själva verket har man inte hittat den äkta partnern, hen som redan är alldeles perfekt utan att man pillar med henom och står ut med klibbet.
Ju mer jag funderar, desto tydligare förstår jag:
Ju längre jag går och nöjer mig med klibbiga skalfrukter, desto längre dröjer det ju tills jag hittar min perfekta valnöt! Det är inte bara slöseri med tid, det är rent av farligt. För tänk om jag inte hade riktigt orkat ta den där extra rundan kring trädet just den här dagen, och hade missat den perfekta valnöten. Och så hade en skata kommit och tagit den och så hade jag inte ens VETAT OM att någonting så som en perfekt valnöt existerar!
Läskigt, va?
Här gäller det att våga fortsätta leta, tänker jag. Inte efter den perfekta partnern, för honom har jag redan hittat, men efter det perfekta jobbet i alla fall!
Livet är för kort för krångliga, ruttna frukter!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar