Om att lägga ner mobilen

Har ni läst blogginlägget som cirkulerar på Facebook, om att föräldrar ska lägga ner telefonen när de sitter vid sina barns aktiviteter och lekparker?
Det har jag.
Den har en poäng: Vi som lever nu, borde lägga mindre tid vid skärmar (både mobiltelefoner, datorer och TV) och vara mer i nuet. Men det gäller förstås inte bara föräldrar, utan även barn, ungdomar, vuxna utan barn och äldre.

Ja!
Lev mer i nuet och njut!
I'm all in for that.

Vad jag däremot ogillar skarpt i det där blogginlägget, är den anklagande tonen. Skribenten låter gällande att de som plippar på sin mobiltelefon inte ger sitt barn tillräcklig uppmärksamhet och inte förstår vad som är viktigt i livet.
Det tycker jag är lite trångsynt.

För det första:
Vad barn behöver mest idag, är inte uppmärksamhet i alla lägen.
Tvärtom, skulle jag vilja påstå.
De skulle må bra av att lära sig att göra saker för sin egen skull, bara för att de vill, bara för att det är roligt, helt utan belöning utifrån. TV-spelsgenerationen är så van vid "instant gratification", att bli belönad efter varje tryck på ett tangentbord, att de har svårt att motivera sig utan den. Det behöver de öva på, eftersom det inte kommer stå folk bredvid dem hela livet och peppa och hurra när de har gjort något. "Har du skickat fakturan nu? Bra gjort där! Härligt jobbat! Här får du en pokal." Kommer inte att hända.
Barn som bara gör saker få beröm från andra, löper stor risk att inte bli varken lyckliga eller framgångsrika. Hej hej utbrändhet, säger jag.

För det andra:
Barn idag behöver bli mer självständiga. De har oss föräldrar i hälarna hela tiden. Det hämmar dem.
När jag var danslärare, körde jag ut alla föräldrar under danslektionen. Barnen blir helt hopplösa om föräldrarna är där! Allt blir roligare och lättare med bara barn i rummet. Och barnen har också roligare!
Jag har heller aldrig förstått vitsen med att hänga med sina barn till lekparken. Jo, när de var riktigt små, förstås, men då hann man minsann inte plippa på någon telefon. Det skulle lyftas och bäras och puttas gungor och stå bakom klättring. När de blev större, skjutsade jag gärna dem till en park, men sedan satte jag mig på en filt och läste en bok. Varför inte? Jag gillar inte att leka. Barnen gillar att leka. De behöver också öva sin egen drivkraft, sin samarbetsförmåga, sin sociala samverkan med andra barn och sin problemlösningsförmåga. Om något stort hände, visste de var jag satt.
Och tänk så mycket roligt du och jag gjorde när våra föräldrar inte var med! Jag växte upp med fritt spring i hela samhället. Man visste vilken tid man skulle vara hemma, föräldrarna visste att man var ute och lekte, men mer än så var det inte. De visste inte om man byggde kojor i skogen, lekte "inte nudda mark" på någon av lekplatserna, hade cykeltävling på områdets brantaste nedförsbacke eller ifall man pallade äpplen. Tur var väl det. Under de här lekarna lärde man sig massor, till exempel hur man jobbar ihop i team, att de runda stockarna som gungorna hängde ifrån är svåra att balansera från, att det är bra att kolla bromsen innan man ger sig utför och att även gamla människor kan springa fort – respekt!

För det tredje:
Vi har tillräckligt med skuldbeläggande för föräldrar i det här samhället!
Och ska vi nu kritisera föräldrar för något, så är väl inte det största problemet att de plippar på telefoner. För då pratar vi om de föräldrar som faktiskt tar sina barn till aktiviteter och lekparker och caféer (eller vad det var som skribenten exemplifierade med). Vi kanske ska ge dessa föräldrar en klapp på axeln i stället? Säga: Så bra att du hjälper ditt barn att vara aktivt!
Om den stressade föräldern försjunker ner i sin telefon i några minuter under den enormt tråkiga väntan, så är det väl ingen katastrof?

För det fjärde:
Kanske är det världens mest uppmärksamme förälder som tar emot sitt barn efter leken/aktiviteten? Som öppnar sin famn med varma ögon, låter barnet krypa upp och gosa in sig, pratar lågmält och mjukt med sitt barn, tar barnet i handen och går därifrån, medan barnet berättar AAAAALLT som hen har gjort?

Nej, för mig är hela det där blogginlägget bara ett uttryck för prestationsångest och otillräcklighetskänslor. Jag väljer att tänka annorlunda.