När jag var utbränd, var det största problemet att jag inte visste varför jag skulle leva. Jag kände att jag hade gjort allt som jag hade tänkt mig, att jag var färdig med det som jag hade drömt om. Varför skulle jag då skrota runt på det här jordklotet i ytterligare 60 år?
En dag ställde jag frågan högt, precis innan jag lade mig för den dagliga Reiki-stunden: Vad är meningen med mitt liv? (Jag hade redan tidigare insett att jag kunde ställa frågor på det där viset inför Reiki, och sedan vakna upp efteråt med svaret. Varifrån brydde jag mig inte så mycket om. Änglar, mitt eget högre jag, min egen trötta hjärna, Gud? För mig spelade det ingen roll.)
Följande (rimmade!) vers fick jag till mig:
Jag är en bro mellan andlighet och fysik
Därigenom kraftfull och ständigt rik
Lycka och hälsa har jag rätt till
Jag uppnår allt jag vill
Den serverades också med en enormt vacker regnbågsbro, som Bifrost i Asa-sagorna. På ena sidan var det den fysiska världen, på den andra var det himlen, molnen och stjärnorna. Och jag var bron.
Vilken lycka!
Ett mål, en mening, en riktning.
Just då visste jag inte riktigt vad och hur och när det skulle bli till, men jag förstod varför.
Om man ska välja någon som på ett pedagogiskt sätt ska förklara hur kropp och själ hör ihop, kanske en utbränd danslärare är ett bra språkrör? :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar