Packa

Jag hatar det: Att packa.
Det ställer så stora krav på mig.
Tänka massor, planera för varje möjlig situation, komma ihåg.
Packa smart, packa platt, packa hållbart.

Jag börjar ha ångest minst en vecka före varje packning.
Det ligger och kryper i mig, som ett dåligt samvete.
Oavsett när jag börjar, så är det lite för sent.
Kommer jag att hinna?

När jag sedan håller på, blir det kaos.
Hur många saker som helst åker fram och tillbaka.
När väskan/flyttlådan/kassen är packad, ligger dubbelt så mycket grejer kvar runt om.

Hur mycket jag än tänker och planerar, känns det som om jag har glömt något. Vad, är dock oklart, men det var säkert något väldigt viktigt. Avgörande, till och med. Den enda trösten är att om och om titta i plånboken att VISA-kortet är med. Då har jag ju åtminstone möjligheten att köpa nytt, det jag har glömt. I alla fall om man ska till civiliserade trakter.

Sedan är jag orolig och bajsnödig typ hela resan.
Och väl framme har jag för mycket av allt.
Jag vänder hem med hälften oanvänt eller får åka till tippen efter att ha släpat på den där flyttkartongen.

Uäck!
Det finns bara en sak jag hatar mer än att packa:
Att packa upp.
För då är det – förutom att misstagen står helt klara – dessutom lite sunkigt och illaluktande eller lämnar 1000 små hopskrynklade packpapper efter sig.

Huga huga.
Synd att man måste packa för att resa.
För resa är ju kul.
Å andra sidan: Det är nog tur att det är så jobbigt med för- och efterberedelser, för annars hade jag nog aldrig stannat på samma ställe...