Livsvägar

Vi har alla en alldeles egen väg att gå genom livet.
I bästa fall vet vi själva.
Ofta har vi inte en susning, men ägnar mycket tid åt att lista ut den.

En sak är dock säker:
Ingen annan kan veta hur den ser ut.

Ibland är den tydlig.
"Jag har alltid vetat att jag skulle bli brandman och jag trivs som fisken i vattnet. Det är liksom min grej att rycka in där det behövs, att vara beredd att riskera allt på ett ögonblick."

Andra gånger växer det fram.
"Plötsligt kände jag att lärare, det ville jag inte vara längre. Jag ville vara kanotguide. Det är något alldeles magiskt med skogen, det stilla vattnet och den friska luften."

Även socialt och emotionellt har vi olika livsvägar och roller. Någon är ledaren, någon annan är den omtänksamme, en tredje är samordnaren, en fjärde är den kreative/upptågsmakaren, en femte är nej-sägare, en sjätte genomför.

Och alla behövs.
Hur skulle det se ut om alla var ledare?
Eller om alla hittade på saker hela tiden, men ingen genomförde?

Ibland kan man höra kritiska röster som är negativa inför andras val.
"Han har stöttat henne i hela livet och låtit henne förverkliga sina drömmar, men aldrig får han göra vad han vill. När ska det bli hans tur, undrar jag?"
Då tänker jag: "Tänk om han redan gör precis det han vill? Tänk om hans livsuppgift är att hjälpa henne och andra? Tänk om han är jättelycklig precis i den roll han har?"

Ibland har människor också ont av andra människors beteende.
"Varför ska han alltid vara så negativ och säga nej till allt?"
Då tänker jag: "Kanske för att det behövs nej-sägare, för att vi andra ska tänka till lite extra och finslipa våra argument?"

Alla och allt fyller en funktion.
Allt är bra.

Om man själv däremot inte är nöjd, så ligger det på en själv att ta tag i det och förändra situationen. Men det ska ingen annan lägga sig i eller ha åsikter om.
Vi är alla ansvariga för att uppfylla vårt syfte på jorden.
Och vi kan inte kritisera någon annans val förrän vi har gått i hens skor.