Zombies

Jag möter dem på gatan, i affären, på hämtningar och i trafiken:
The zombies.

På ytan ser de helt vanliga ut, och försöker smälta in.
De ser ut som farbror August, pappa Martin, mormor Ingrid och mamma Anna – men vilka är de EGENTLIGEN?

I deras ögon är ingen hemma.
Ett tomt stirrande framåt med grådassiga ögon är allt som där finns.
De uppför sig märkligt.
Blockerar gångarna i affären, utan hänsyn. Kör långsamt i sina bilar, svänger utan att blinka. Tränger sig (mycket långsamt men oförsonligt) fram till varudisken.
Dessutom rör de sig alldeles för sakta.
Onaturligt långsamt vrider de på huvudet, extremt slött öppnar de munnen, enerverande långsamt talar de. Och då osammanhängande, utan stringens.

De är zombies.
Näringszombies.

Deras kroppar och hjärnor har förvägrats vettig näring under så lång tid, att de har hamnat i någon form av sparläge. De fungerar nu endast på halv- eller kvartsfart, både vad gäller fysik och tanke. Emotionellt verkar de helt avstängda.

Själva vet de nog inte om det.
I deras värld är nog jag oerhört snabb och virrig, eftersom jag rör mig och tänker snabbare. Och deras försämring har gått gradvis, i åratal, så de känner inte av det.

Och alla ni som gillar zombiefilmer och väntar på apokalypsen:
Den är redan här.
Zombierna är runt omkring oss, kör i trafiken, tar hand om våra sjuka och barn och handlägger ärenden på kontor, handlar mat i din affär och promenerar runt sjön.

Och apokalypsen?
Jo, den heter näringsbrist.