Tillit

Tillit.
Det är ett vackert ord.
I skrift ser det lite märkligt ut, men på sätt och vis en poetisk palindrom.

Tillit går att känna på flera plan.

Fysiskt
Att ha tillit till sin kropp, lita på att den ska vara stark/snabb/klara av det man vill göra.

Psykiskt
Att ha tillit till sitt psyke, lita på att man ska kunna tänka bra, analysera, hitta lösningar.

Emotionellt
Att ha tillit till sina känslor, lita på att man känner och hanterar sina känslor, i samspel med andra i olika relationer.

Andligt
Att ha tillit till en högre makt, lita på att Universum/Gud/Allah/Ganesha/Ljuset hjälper och stöttar. Att det finns en gudomlig plan, att vi blir fångade om vi faller, att allt blir som det ska bli, att allt är bra.

Att vara tillitsfull på alla plan är verkligen en nyckel till inre harmoni. Jag tror att många av oss har glömt bort den andliga aspekten i vårt sekulariserade samhälle. Vi tror att allt hänger på oss, att vi måste fixa allt själva. Men det tänket är en motkraft mot andlig tillit! Det är egot som talar. Och egot överröstar gärna gudomligheten.

Därför måste vi stilla oss, meditera, vandra i skogen eller njuta av havets vågskvalp. Därefter göra det svåra: Blunda och surrender. Överlämna oss. Det är det svåraste! Att stänga av överlevnadsinstinkten och överlämna oss.

Det är otäckt, okontrollerat.
Att erkänna att jag inte styr mitt liv, att det finns ett mål och en mening med allt som sker, att mitt högsta bästa är fokus för någon kraft som jag inte förstår. Det är oerhört.
Som att blunda, sträcka armarna rakt ut, andas in djupt och på utandning falla bakåt.

Men när vi gör det är det fantastiskt.
Det är då vi känner total harmoni och frid.
Att vänta in, att lyssna, att känna in the flow – innan vi handlar.
För handlingsförlamade ska vi inte bli!

Tillit på det andliga planet ger en riktning, visar på vägen.
Sedan får vi använda oss av de övriga tillgångarna vi har – fysiskt, psykiskt och emotionellt – för att ta oss dit.