Val

På sistone har jag börjat drömma om att flytta till Gotland. När jag säger det till folk här där jag bor, händer något i mångas ögon.

De ser ensamma ut, övergivna, som ett barn som inte har blivit bjudet på kalas.
Och när de öppnar munnen, förstår jag snabbt:
Jag är inte längre en av "oss". Jag är en "dom", en av de andra.
Det tog ett tag innan jag förstod vad det handlar om.

När de växte upp, hade de säkert kompisar som sa:
"Aldrig i helvete att jag stannar här! Jag ska flytta – till stan, till Stockholm, utomlands."
Så de som inte ville flytta blev liksom... kvar.
Jag tror att de kände att de inte var lika coola.
De blev liksom de som inte vågade/orkade/tog för sig/drömde.

Och när jag nu kommer och säger att jag ska flytta, händer det igen.
De blir kvar, de blir de som inte vågar/orkar/kan gå vidare.
Jag blir en av de där som stack, fast jag fortfarande är kvar.

Som vanligt förstår jag inte.
De har ju VALT att stanna.
Det är ju ett val precis som alla andra.
Deras val är varken sämre eller bättre än mitt.

Men på något sätt blir mitt val kritik mot deras.
Att jag väljer bort det som de lever i, betyder på något sätt att jag ser ner på dem.

Så är det inte.
Vi tycker bara olika. Vi värderar olika saker.
Och i mitt liv passar det att förflytta sig emellanåt.

Men nej, så ser de inte på saken.
De känner sig mindre värda och lite beklämda.
Det kanske är därför de vill ha samma saker som alla andra!
För att inte känna sig kritiserade i sina val.
Kan det vara så?

Men att välja är ju en privat sak.
Jag väljer det jag vill ha.
Jag väljer inte bort det någon annan vill ha.