Mitt liv känns allt som oftast som väldigt svår balansgång över mycket strida forsar.
Som när jag startade dansskola, till exempel.
Då skulle det förhandlas lokalavtal med Arla fastighet i Stockholm. Vi skulle verka som pålitliga hyresgäster, men ändå lyckas förhandla ner priset.
Balansgång.
Och när jag renoverade Nygatan 12 över en sommar.
Jag skulle fixa 400 kvm lokal på några månader utan att det fick kosta så värst mycket.
Dessutom skulle jag ta emot anmälningar till dansklasser, fastän jag inte ens hade några väggar.
Balansgång.
Eller när jag var drivande i starten av Friskolan Kronobergshed.
Jag skulle värva elever till en skola som inte fanns.
Idén måste presenteras som om den var verklig, fastän den inte var det ännu.
Balansgång.
Nu är det dags igen.
Jag ska titta på hus på en ö, dit jag bara kan flytta om både jag och mannen har jobb, samt om vi har sålt vårt hus, som vi inte kan sälja förrän vi vet om vi kan flytta.
Extrem balansgång.
Jag undrar jag...
Varför måste det vara så krångligt jämt?
Beror det på att jag försöker göra så mycket, så fort?
Eller är jag bara extremt dålig på att planera?
Hur som helst:
Viss erfarenhet av att få omöjliga saker att klaffa har jag ju.
Det går nog den här gången också.
Det kallas helt enkelt livet. Vissa saker kan man inte planera, hur mycket man än vill. I de situationerna maste man försöka halla sinnet öppet för lösningar som kommer.
SvaraRaderaPa ett eller annat sätt löser sig allt, men det svaraste pa den resan är tilliten, att vaga släppa, att vaga chansa.
Och när man sedan tänker tillbaka pa det, sa ser man att allt löser sig i slutändan :)
Så sant, så sant.
SvaraRaderaMen ibland önskar jag att jag vore lite mindre snabb, att jag var lite mer eftertänksam och planerad, att jag inte behövde lösa allt på en gång.
Det hade varit skönare på något vis... Tror jag.
Fast kanske inte lika spännande! :)