Eget ansvar

En sak jag funderar alltmer över är hur långt vårt eget ansvar sträcker sig och om det någonsin tar slut.

Det hör förstås ihop med frihet: Ju större möjlighet att påverka livet, desto större ansvar.
När vi är små, är vårt ansvar begränsat.
Då bestämmer föräldrarna över oss, så då har vi inte möjlighet att styra vårt eget liv. Vi har därmed begränsat ansvar.

Sedan växer vi upp och kan göra som vi vill. Då tänker jag 100% ansvar.
Jag måste själv se till att jag kan försörja mig, att jag har någonstans att bo, att jag har mat på bordet.

100% ansvar: Jag bär min egen börda.
Ingen annan, stat eller person, behöver bära mig.

I somliga fall går det fel.
Vi kanske inte klarar av att ta hand om oss själva, pga en jobbig uppväxt eller sjukdom. Då går staten in och hjälper oss, tar över en del av bördan.
Exempelvis får vi sjukpenning, eller socialbidrag, eller jobbcoach.

Det är fint.
Men här kommer min fundering:
Blir vi någonsin helt utan ansvar själva?

Nej, inte så länge vi inte är omyndigförklarade.
Tänker jag i alla fall.
Så länge jag kan tänka, göra, känna, så är jag mitt eget ansvar.
Även om jag också behöver hjälp.

Staten, socialen eller vänner/familj kan avlasta, bära en del av bördan, men bördan är till syvene och sist MIN. Den är min att bära, min att leva med.

Som sjuk är det mitt ansvar att se till att jag blir frisk.
Jag kan ta hjälp av den statliga sjukvården, kostråd, alternativ vård eller annat, men jag måste leta tills jag hittar något som hjälper.

Som beroende är det mitt ansvar att se till att jag blir fri.
Jag får be om hjälp med detta tills det är under kontroll, oavsett hur lång tid det tar.

Som ekonomiskt belastad, får jag lägga alla klutar på att få ordning på min ekonomi. Om det handlar om att jobba många deltider, eller söka jobb varje dag i flera år, eller gå på kurs tills jag har lärt mig något nytt, spelar ingen roll. Ansvaret är i bottnen mitt.

Och visst kan jag få hjälp!
Men man kan heller inte hjälpa någon som inte försöker själv.
Vi själva har alltid kvar initiativet.

Det kan aldrig bara vara "synd" om någon.
Då räknar man ju bort den fria viljan.
Och om man tar ifrån människor den fria viljan, dvs säger att de inte klarar av att välja själva, så borde man omyndigförklara dem och ta över ansvaret totalt.

Annars ligger ansvaret kvar på individen.

Är det hårt?
Ja, kanske.
Det är inte lätt att leva, det håller jag med om.
Men var och en är satt här av en anledning och har en väg att gå.
Vem ska gå den om inte vi själva?