Det är populärt fortfarande, det där med att läsa om och se på mord.
Själv tröttnade jag för många år sedan, men deckare säljer fortfarande som smör och mordhistorierna på TV är många.
En normal lördagskväll finns det minst 5 olika Kommissarie-Någonting på olika kanaler. Folk dör som flugor och någon lagom sliten, företrädesvis engelsk, poliskommissarie irrar runt och listar ut allt i sista sekunden. Eller förstås någon amerikansk brottsplatsserie, där man får se insidan av kroppar.
Det är så konceptet ser ut.
Jag är less.
För det första är det alltid samma sak, bara olika människor som dör.
För det andra ger det mig ingenting.
För det tredje tror jag inte att det är bra för själen att titta på mord och blod och elände hela tiden.
Någon har sagt att man under alla säsonger av Morden i Midsummer har tagit kål på i stort sett hela befolkningen.
Vi bygger oss en märklig världsbild...
Jag tänker att deckarförfattare, det är de som vill bli författare men som inte har tillräckligt med fantasi. De allra lataste skribenterna, de som bara följer en viss mall och byter ut person, plats och mordvapen. Överste Senap i salen med kandelabern, i stället för Fröken Röd i biblioteket med pistolen.
Lite elakt, kanske, men också lite sant.
Det är en färdig mall.
Och vi går tydligen på den hela tiden!
Kanske är det lagom bekant och lagom svårt. Något man gör medan man tänker på något annat. Eller virkar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar