Skov

Man brukar säga att olika sjukdomar, som exempelvis reumatism, går i skov. Med det menar man att sjukdomen då tar i lite extra, att man mår lite värre än vanligt.

Jag har ambition som går i skov.

Det är rester av mitt tidigare liv, mitt liv som utbränd, som gör sig gällande. Då presterade jag för att duga, då gjorde jag i stället för att vara, då ville mycket ha mer.
Jag lider lite av den där sjukdomen fortfarande.
Fortfarande lockas jag av att göra så där jättemycket och bra, för det känns så skönt. Prestation... Ah!

Men jag vet att jag måste hålla min ambition under kontroll.
Annars är det risk för kollaps igen.

Ibland ligger den lågt, håller sig på mattan.
Så, ofta utan förvarning, slår den ut i full blom.

Förfärligt när det händer!

Med ens kan jag inte ens sitta stilla och njuta av en måltid. Jag bara tänker på vad som ska göras, vilka som ska kontaktas samt hur jag ska gå tillväga och vill lyfta rumpan direkt.

Det kliar i fingrarna, susar i kupan och jag har massor av idéer och en förfärlig massa energi.

Ingenting hjälper.
Det finns inga mediciner som tar.
Det är bara att rida ut stormen, låta det hela ha sin gång.

Förr eller senare klingar den av.
Viljan att utveckla, excellera, göra ersätts med önskan att njuta, må bra, umgås.

Ambition, ja tack.
Ibland, och i måttliga mängder.