Jag gillar inte tivolin och åkattraktioner.
Det har aldrig varit min grej.
Nu tror jag att jag har listat ut varför:
Mitt liv är för likt.
Det går upp som en sol och ned som en pannkaka. Jag är glad som en lärka och faller i djup ångest och förtvivlan i nästa sekund.
Jag har världens flyt och går upp, upp, uppåt. Plötsligt tar det tvärstopp och jag faller handlöst.
Trots att jag pinnar på för fulla muggar, kommer jag ingen vart. Då upptäcker jag att jag har sprungit runt i cirklar.
Vem behöver då berg- och dalbana, fritt fall eller tefaten?
Nej, det får vara.
Jag har nog med att hantera vardagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar