Möten, möten, möten

Oj, vad vi möts i yrkeslivet!
Timme ut och timme in träffas vi i olika konstallationer.

Jag som kommer från eget företagande häpnar.

Man får ju ingenting gjort!
Att sitta och prata om att göra är inte samma sak som att göra.

Hur många saker måste man egentligen dra i grupp?
Jag undrar, jag.
Ibland känns det som om det grundas i lågt förtroende för varandra.

Jag menar, om man har anställt kompetent folk, som tar ansvar för sina egna arbetsuppgifter, så borde man väl kunna lita på att det de gör blir till det bästa?

I så fall skulle man bara behöva mötas när något ärende korsar fleras ansvarsområden. Och i övrigt ha någon form av informationsmöten, där man får veta vad andra håller på med.

Alla dessa diskussionsmöten som mest leder till fler möten...
Tänk: Om det är 5 personer som spenderar två timmar i möte, är det 10 timmars arbetstid som har gått åt. Det är en fjärdedels veckotjänst! Då får man banne mig hoppas att det kommer mycket konkret ut av det mötet.

Jag blir faktiskt stressad.
Sitta där och vänta på att alla (i demokratisk anda) ska säga något om allt. Ingen gör något. Ingen producerar. Och efteråt kan man ge sig på att minst hälften glömmer att göra det de skulle inför nästa möte. :)

Nej, nu överdriver jag. Men allvarligt talat:
Ibland är det bättre att köra och göra.
Mindre snack och mer verkstad.
I min nya arbetstagartaktik ingår att jag gör det – och tar eventuell kritik efteråt.

I smyg tänker jag fixa och dona och göra färdigt.
Och sedan säga: Ja, nu bara blev det så.
På samma sätt som den där tonåringen på någon chipsreklam säger, lite lätt anklagande och liksom som punkt för hela diskussionen.
Undrar hur det blir...