Komma rätt

Har ni haft den där känslan någon gång, att ni liksom har hamnat rätt?

Att ni plötsligt landar och känner: "Här är min plats på jorden!"

Så känner jag för Gotland.
Det finns ingen som helst logiskt anledning till det.
Det bara är så.

Visst, jag har spenderat i stort sett alla somrar där sedan jag var småbarn.
I mormor och morfars långtidsparkerade husvagn först.
Senare i familjens lilla sommarstuga.
Som ung sommarjobbade jag och bodde i Visby.

Nu, som vuxen, drömmer jag om att bo där.

Jag känner bara att det är rätt.
Det är min plats på jorden.

Jag kan stå och titta ut över vidderna på Gotland och känna livet i mig. Tiden rinner genom mina ådror och mentalt är jag på medeltiden. Jag vill plocka örter och färga garn och göra smycken. Och eventuellt sejda för sommar och vinter. Kanske stå på en klint och vänta på båten som ska komma med kryddor, tyger och kanske någon efterlängtad.

När jag landar på den här ön, kommer jag rätt.
Allt blir begripligt och jag känner mig hel.
Min ständiga oro rinner av, jag andas djupare.

Det är som att bli kärnan av mig, allt bra.
Varje år när vi är över, säger jag till min älskade man:
"Jag måste få bo på Gotland någon gång. Annars blir jag olycklig. "
Han förstår precis vad jag menar, även om han kanske inte känner precis likadant.

Det är tur.

Kanske blir jag bofast gotlänning ett tag. Kanske inte.
Hur som helst bor min själ redan här.