En fluga på väggen

Just nu i mitt liv är jag en fluga på väggen.
Eller känner mig som en, rättare sagt.

Jag iakttar, jag lyssnar. Jag registrerar.

I ett samtal ser jag vart konversationen är på väg.
Jag tänker: "Nej, säg inte det där" innan det är sagt.
Sedan sägs det.
Då tänker jag: "Ok, men ta nu emot det på ett bra sätt!"
Sedan tas det illa upp.
Då tänker jag: "Ok, men strunta i det."
Därefter blir det hallabaloo, telefonsamtal och diskussioner.

Och jag känner att "ja, det såg jag ju komma hela tiden".
Men jag hade hoppats att alla inblandade skulle välja andra vägar...

Att världen kan vara så förutsägbar!
Det känns inte ens aktuellt att delta på riktigt.
Jag blir en åskådare, eftersom jag väljer att inte gå in i gamla mönster.

För den verkar inte så intressant längre, den där dramatiken.
Flugan på väggen ser många saker...
De där småsakerna som det bråkas om känns lite oviktiga.
När man ser det lite grann så här från oooovan.