Arbetsmyra

Jag önskar jag vore en arbetsmyra.
Då skulle jag jobba på och vara nöjd.

Varje morgon skulle jag vakna, sträcka på benen och hoppa upp ur sängen med ett "ännu en häääärlig arbetsdag". Sedan skulle jag äta en lätt frukost och knata till jobbet, lite för tidigt, eftersom jag ändå var färdig.
Och när dagen var slut, skulle jag säga: "Det var skönt. Nu går jag hem och vilar mig, så att jag kan jobba i morgon igen."
De dagar då något gick snett, skulle jag bara tänka: "Hugg i och försök igen. Bättre lycka nästa gång."

Nu är jag tyvärr inte alls sådan.

Vissa dagar är jag en fjäril, som bara vill sitta i solen och torka mina vingar, så att jag ska kunna flyga runt och följa vinden dit den tar mig. Andra dagar är jag en ekoxe, som sitter på en trädstam och funderar över sin roll i livet, för trädet, samt världens sammanhang. En tredje dag är jag ett bi, som samlar och pysslar om mitt hem.

Och jag är lat.

Egentligen vill jag aldrig göra nytta.
Om jag kunde, skulle jag driva runt hela livet.
Det hade inte bekommit mig ett dugg.

Den där arbetsälskande genen finns inte i min kropp.
Jag vill bara göra roliga saker; läsa böcker, skriva, vara ifred, träffa folk, gå i naturen, skörda, skratta med min familj, virka, sjunga och äta mat.

Varje dag som jag går och jobbar, biter jag ihop.
När jag väl är där, rullar allt på.
Jag har ju trots allt jobbat många dagar, jag kan drillen.

Inte är jag direkt olycklig, nej då. Jag är bara utklippt ur verkligheten. Som om jag gör det där för att kunna åka tillbaka till det verkliga livet, det jag vill göra, det som känns viktigt. När jobbet är slut, kryper jag tillbaka genom det lilla hålet i livets stora väv, och återgår till det riktiga livet.

Jag överlever.
Men jag tror att arbetsmyran är lyckligare.
För hon är närvarande i varje sekund och tycker att arbetet är viktigt.
När vi nu ska jobba 8 timmar varje dag, är ju det en oerhörd tillgång.