Ibland faller jag i en fälla: Jag tror att jag måste kunna allt. Lite mer än alla andra, lite mer än vad som är rimligt.
Varför?
För att garantera mig min plats, tror jag.
Det hänger nog ihop med mitt kontrollbehov.
Jag vill gärna ha koll på det mesta.
När jag söker ett jobb, tänker jag mest på det jag inte har. Det handlar dels om att jag letar brister, något jag alltid gör för att förändra/förbättra. Dels är det också för att jag blir osäker. Kan jag det här?
Ett annat sätt att tänka är:
Tänk, det här kan jag inte. Det ska bli kul att lära sig något nytt!
För det tycker jag ju.
Och det har jag dessutom lätt för.
Jag menar, allt jag kan har jag ju lärt mig!
Roligt nog tänker jag precis tvärtom när jag ska genomföra ett projekt.
Då inventerar jag vad jag kan och orkar göra själv, sedan plockar jag in den kompetens jag behöver. Det kan handla om att bara fråga någon till råds, eller att anställa/anlita någon.
Det är inte alls krångligt eller pinsamt, för då har jag en klar bild av min roll: Jag är en samordnare. En sådan behöver inte kunna någonting mer än att få allt att snurra.
Och det är jag bra på!
Så det kanske är så jag ska tänka i alla sammanhang:
Vad av detta kan jag redan?
På vilka områden behöver jag anlita andra?
Och i vilka avseenden kan jag förbättras/utvecklas?
Det känns faktiskt mer öppet, flexibelt och roligt än att tänka att jag ska kunna allt. Lite mindre ansvar, lite mindre krav, lite mindre omnipotent.
Jag har ju egentligen ingen som helst önskan att leka Gud. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar