Köpa sig fri

"Att vara människa är att välja".
Det läste jag idag i en god bok. I sammanhanget handlade det om att det inte fungerar med patentlösningar, färdiga modeller, utan att vi behöver ta ställning varje dag i varje ögonblick.

Så klokt.

Varje handling har en konsekvens.
Om jag väljer att ta bilen i stället för cykeln, så har min handling bidragit till negativ klimatpåverkan. När jag tar de billigare morötterna i stället för KRAV-morötterna, så har jag också tagit ställning för mina barns framtid. Då jag ger mina barn socker, ger jag dem samtidigt sämre hälsa. Om jag köper mer än jag behöver, eller sparar pengar på banken, i stället för att ge medel till Rädda barnen, bidrar jag till den orättvisa fördelningen av resurser.

Jo, precis så är det.
Och JA, det är lite jobbigt att tänka på det.
Men det är verkligheten!

Ibland kan jag tycka att det finns en förfärlig dubbelmoral i vårt samhälle. Vi orkar inte ta ansvar för det vi gör varje dag i vardagen, att våra val faktiskt påverkar jorden och andra människor negativt, så vi köper oss fria. När det är barncancergalan donerar vi 500 kronor och känner oss duktiga. Vi släcker lyset en timme under Earth Hour och bokar en flygresa till solen dagen därpå.

Jag tycker inte att det håller.
Vi lever i dubbelmoral.
Dessutom riskerar det att bli onödigt ytligt.
Vi tar inte frågorna på allvar, vi förenklar och förminskar.

Och visst är det bra att köra kampanjer för att väcka intresse.
Men tar man verkligen frågorna på allvar?
För mig känns det mer som att döva ett dåligt samvete.

Det som spelar roll är vad vi gör varje dag, i varje minut och varje val. Om vi kan säga att vi har gjort vårt bästa i vardagsvalen, finns det inget behov av de där kampanjerna. Det handlar om att ta ansvar för våra liv och hur vi påverkar andra och jordklotet. Och visst är det lite jobbigare att valet av transportmedel, semesterform, matvanor och tvättmedel spelar större roll än tre timmars glättig underhållning och behjärtansvärd insamling.

Sorry, det är så det är.
De fotavtryck du gör på din vardags sandstrand finns kvar länge, länge.
Att vara människa är att välja – eftersom vi har kapacitet att göra det. Vi kan väga saker för och emot varandra, skaffa information om och resonera kring olika alternativ samt göra medvetna val. I mycket större utsträckning än djur, till exempel sköldpaddor eller hästar, kan vi välja hur vi ska agera – behöver inte bara gå på instinkt eller upparbetade mönster. Med valfrihet kommer ansvar.
Att vara människa är att välja.

Sol!

Jag är totalt solberoende.
Det finns någon sorts direktkoppling mellan det fina, gula solljuset och mitt må bra-centra i hjärnan. Några strålar bara, så har jag ett leende på läpparna.

Avsaknad av sol är lika med betydligt sämre humör.
Då får jag peppa mig själv och kanske muta mig.
Med en kaka eller två.
Annars finns risk för att jag blir sur och tråkig.

Men sol...
Finns det något bättre?
Att sitta mot en husvägg i mars och låta solen värma fram fräknar på näsan?
Eller köra bil i vårsolens sken på väg till påskfirande?
En solig sommardag med bad – aaaahhh!
Eller en vindstilla höstdag då solen får träden att brinna.
Pulkaåkning då snön glittrar som diamanter och himlen är så blå att det gör ont i själen.

JAG ÄLSKAR SOL!
Det är en av anledningarna att jag gör slag i saken och flyttar till Sveriges solsäkraste område: Gotland. Ja, det finns väl ytterligare en och annan anledning, som att det är en magisk ö, att kulturhistoria genomsyrar allt, att all mat och dryck smakar bättre där, att det är otroligt vackert och att själen landar inuti när man är där.

Men solen är också viktig.
För mitt liv blir så mycket lättare att leva när solen lyser.
Kanske går min kropps energi på solceller?

Tvärstopp

Förr i världen hade jag en oerhörd stamina.
Jag kunde kämpa hur länge som helst när jag ville något.
Oavsett hur mycket det sved, så klättrade jag på, med blödande fingrar och skrubbade knän, på ren envishet.

Det var då det.
Nu är det andra tider.

Så fort det känns avigt börjar magen protestera.
Sedan stänger vänstra hjärnhalvan av en funktion i taget.
Ordcentrat i talspråk. Förmågan att hitta. Närminnet. Känslan av sammanhang, stringens.

Och sedan blir det tvärstopp.
Japp.
Optimisten i mig tänker "men bara liiiite" och försöker.
Nix. Tvärstopp. Går inte ens en centimeter till.

Vafan.
Jag som har kunnat köra över mig själv och mina behov efter önskemål. Hoppat över mat och sömn, bitit ihop, samlat mig, bitit mig i tungan och ruskat av mig.
Det var ju praktiskt att kunna det!
Varför försvann det?

Ja ja ja.
Jag vet.
Det var dags för ett annat tänk, jag måste behandla mig själv som jag behandlar andra, det var dags att sluta utnyttja min överskottsenergi. Tjata tjata. Jag vet allt det där. Det är bara det att ibland tycker jag att det är tradigt.

Och faktum är att det känns som att vara besatt av en ond ande.
Att stå där i hallen, försöka klä på sig för att man VILL orka gå ut och göra den där grejen, och så KAN man inte. För någon Hitler-varelse i hjärnan bara stänger av alla funktioner så att det blir tvärstopp.

Jag är inte förtjust.
Vem fasen gav honom mandat att bestämma?
Är det min utbrändhets konkursförvaltare? Han håller hårt i energi-plånboken och säger bestämt nej till alla onödiga utgifter, oavsett hur mycket VILL det finns bakom. Och VILL-et hoppar och studsar och lägger sig ner på golvet i hallen och skriker och sparkar, men Hitler-energi-konkursförvaltaren bara skakar på huvudet, pekar på soffan och stänger av resurserna?

Jag vet inte. Jag vet bara att när det numera känns fel, då går det inte.
Tvärstopp.

När är det nog?

"Idag ska jag ta en promenad", tänkte jag. "Jag tar 3 km-rundan." Så tänkte jag lite. "Fast det är egentligen för lite. Jag får köra lite magisar och annan styrka när jag kommer hem."
Det är så typiskt mig.

Att aldrig tycka att det är bra nog.
Jag minns att jag var ute och gick rundan en annan dag, när en äldre dam kom ut ur ett hus och började prata. "Jag ser dig gå här varje dag, du är så duktig."
Duktig? Jag går ju bara en gång om dagen, tänkte jag. Det borde vara två. Eller så skulle jag åtminstone jogga.

Jag undrar, jag.
Varför är det aldrig nog?
Är det ett personlighetsdrag, som hör ihop med viljan att förbättra och förändra?

Många gånger har jag fått kommentaren:
"Men nu är du väl nöjd?"
Tänk, jag har aldrig förstått att de måste ha uppfattat mig som ständigt missnöjd! Jag hade fullt upp med att förstå frågan. Vad då nöjd? Jag är nästan alltid "under-omständigheterna-nöjd", det vill säga: Det blev bra med de förutsättningar som fanns. Men nöjd utan förbehåll?

Det tror jag aldrig att jag har känt.
Jag har alltid vetat att OM jag hade tagit i mer och OM jag hade övat/samordnat/kollat/jobbat mer, så hade det kunnat bli bättre på ett antal punkter.

Och då kan jag ju inte vara helnöjd.
Nöjd för stunden, med nya lärdomar för hur jag ska göra bättre nästa gång, det klarar jag.

Men... Blir det aldrig nog?
Måste jag verkligen alltid tänka förbättring, utveckling och kämpa mer? Kan det få finnas en nivå, som på något sätt är optimal? När jag når dit, blir jag nöjd?
Kommer det någonsin en dag, då jag kan säga:
"Det här blev verkligen bra!"
Och mena det.
Det vore helt fantastiskt.

Va då bli frisk? Skojar du?

Jag möter ofta en väldig skepticism när jag säger:
Det flesta problem du har med din kropp går att fixa.
För mig är det ett understatement – jag skulle gärna säga "allt", men tycker det verkar förmätet.

När det gäller fysiska skador, smärta, problem med kroppen på något sätt, så är det dock min erfarenhet. Vill man, så kan man bli av med allehanda problem och svårigheter. Vissa saker är klurigare, somligt får man kanske bara lindring för (t ex då det gäller kroppsdelar som smärtar efter mindre lyckade operationer) men det allra mesta blir bra.

– Va då bra? Du menar att min ischias, som jag har haft i 15 år ska försvinna?
Ja.
– Men min hallux valgus då? Läkaren sa att jag måste operera.
Ja... Vi får väl se... :)
– Jag har haft ont i ryggen sedan jag var tonåring. Ingen vet vad det är.
Det ska vi nog reda ut.

Sambanden i kroppen är så logiska.
Har man bara lärt sig hur det hänger ihop, är det mesta solklart.
Och nej, läkare har inte lärt sig.
Jag har haft de underbara lärarna Zelka Celegin och Anna Kimming, som fick allt att klarna för mig. Så ge mig fem minuter, så ska jag se varför du har ont. Ge mig fem minuter till, så ska jag förklara det för dig.

Det är inte raketforskning!
Det handlar bara om att förstå rörelse, vinklar, belastning och muskler.

Jag älskar att ta emot nya kunder!
De blir så häpna över att jag ser deras problem och att jag inte tycker att de "sjåpar sig". Att jag tror att det går att fixa, att jag tror på deras förmåga att ta sig an uppgiften.
För det är inte jag som gör något.
Nej nej – jag bara tillhandahåller tekniker.
Lite massage, lite töjningar, lite energipunkter, lite mobilisering – jag trycker på knappar. Sedan sätter det verkliga jobbet igång.

Och nej, det finns inget som jag tror är hopplöst.
Onda knän, nackproblem, hälseneproblem, benhinneinflammationer, ryggsmärtor, frusna skuldror, knakande höfter, stela ben, roterade/tiltade bäcken – jag älskar dem. Allihop är välkomna, allt går att fixa.

Klart vi kan!
Våra kroppar är fantastiska.
Vi behöver bara lära oss hantera dem på rätt sätt.
Och få hjälp att rensa ut gammalt skräp, stelheter och blockeringar.
Givetvis också ha modet att släppa taget, släppa rädslor och ha tillit.

Men vi kan. Tillsammans.

Slit och släng

"Sprid ut granolan på en bakplåtspappersklädd plåt."
Stopp lite... Varför då? Det är en helt torr müsli! Varför ska jag lägga den på bakplåtspapper? Jag testar utan. Och tänk, det gick utmärkt. Visserligen fick jag diska plåten, men det tog exakt 2 minuter inklusive torkningen.

Jag tänker att det är en nutidsmarkering.
Man använder bakplåtspapper för att slippa diska.
Det kostar ju ändå så lite! Ett ark bakplåtspapper.
Och det är ju skönt att bara kunna lägga undan plåten efteråt.

Mm.
Å andra sidan kan man tänka att 5 miljoner hushåll som använder bakplåtspapper i onödan någon gång i månaden, blir ganska många ark... Och kanske några träd i slutänden. För vad? För att spara 2 minuters arbete?
Det är faktiskt helgalet.

Vi köper, sliter och slänger som aldrig förr.
Eller egentligen: Numera sliter vi inte ens.
Vi slänger ändå.

Vem lagar strumpor idag?
Jo, jag gör ju det, men jag tror att jag är rätt ensam.
Det är mest för att jag är så pipplig med kvalitet, så att när jag väl har hittat ett par bra strumpor, så vill jag inte skiljas från dem förrän det är absolut nödvändigt. Ett litet hål – det fixar man ju på några minuter. Jag lagar faktiskt barnens kläder, till och med ytterkläderna. Johodå. För jag tycker att det är slöseri att köpa nytt, bara för att en söm har spruckit.

På tippen är man tvungen att slå sönder saker.
Ingenting som är helt eller användbart får läggas i containrarna.
Nä, för då kommer det folk och hämtar dessa saker.
Och då blir det stökigt.
Därför slår vi sönder hela saker, så att inget finns att återanvända.

När ett äpple har en fläck, slängs hela äpplet.
Man sparar inte rester längre, utan slänger flera kilon mat varje år per hushåll.
Faktiskt slänger man råvaror som inte ens är tillagade!
Detta för att datumet har gått ut innan man hann tillreda dem.

I denna vansinneskonsumtion gör det mig så himla glad att samla grönsaksavfallet i en liten hink. Denna töms i komposten nere vid uthuset. Där tillverkas (utan någon insats från mitt håll) underbar matjord! KRAV-matjord, eftersom det bara är KRAV-avfall som hamnar där. Fantastiskt. När jag slänger ner äggskal, krossar jag dem och tänker "där fick jorden lite kalcium!". Om små pumpafrön slinker ner tänker jag "kanske växer någon pumpa upp sedan, eller så fick jorden en vitaminboost". Det är så härligt!

Märkliga händelser med Reiki

Jag har haft Reiki i händerna i snart 10 år.
En sak kan jag intyga: Reiki upphör aldrig att förvåna.

Från början fascinerades jag av hur varmt och soligt det kändes.
Sedan blev jag lycklig av de fysiska förbättringarna.
Min "obotliga" whiplash försvann, den diagnosticerade fibromyalgin lämnade, depressionen blev gradvis bättre för att sedan vara ett minne blott, min svåra vestibulit försvann, onda vänsterknät blev bra. Med mera.

Medan de fysiska krämporna försvann, upplevde jag häftiga andliga upplevelser.
Jag såg (vad jag uppfattar som) tidigare liv. Detaljer kring dessa som jag inte visste, men som gick att bekräfta med lite research. Insikt i att saker och ting är betydligt mer komplicerade – och spännande – än jag någonsin hade trott. Möten med människor som jag inte hann träffa så mycket när de levde. Möten med andra människor, som förklarade saker om världen och min livsresa.
Sammanhang.

Och mycket mer än så...

Jag trodde jag hade varit med om allt, när jag åkte till min Reiki Master-kurs. Som vanligt fick jag tillfälle att skratta åt mig själv... :)
Under en av initieringarna gick lampan ute på trappen. När jag gjorde mina första initieringar (på tre andra personer), smällde en säkring. Och efteråt har det hänt grejer!
Först var det omöjligt att äta kött, fastän jag var vrålhungrig hela tiden. Sedan blev jag sjukt trött, var tvungen att sova flera timmar extra varje eftermiddag. Massor med drömmar nattetid, men sover plötsligt hela nätter (vilket jag inte har gjort på mååånga år).
Och så har jag förfärlig smärta på konstiga ställen – en dag i taget. En dag hade jag akut inflammation i vänster höft. Kunde knappt gå. Dagen därpå var det onda helt borta, men höger höft smärtade i stället. Korsbenet dagen därpå, höger axel sedan, atlaskotan i nacken precis efter. Förfärliga smärtor, men väldigt övergående.

Och så igår kväll, när jag skulle gå och lägga mig.
En mycket märklig upplevelse...
Maken hade gått och lagt sig. Jag stod och borstade tänderna i badrummet bredvid sovrummet. Under dagen som hade gått, hade jag misströstat och varit ganska hopplöst inaktiv, hade lite förlorat tron på min själv och livet. Nu var jag trött, men mindre missmodig. Jag stod och hängde över handfatet, blundade och halvsov. PANG! Ett jätteskarpt ljud precis vid mitt vänstra öra! Som en riktigt stark och djup handklapp, sådär mitt i handflatan som gör riktigt ont i örat. Jag tittade direkt till vänster, för jag var övertygad om att det var min mans skämtlynne som hade slagit till. Dessutom kände jag att någon stod där, väldigt nära mig.
Det var ingen där.
– OH! skrek jag och hoppade bak en meter. Tandborstlödder över halva golvet, puls på 220.
– Vad fan var det, sa maken som kom gåendes ut ur sovrummet.
– Jag vet inte, men det var precis här, sa jag.
– Måste ju ha varit en glödlampa som gick, sa maken.
Inga glödlampor var trasiga. Ingenting hade trillat, inget hade gått sönder. Hur vi än letade, hittade vi ingen förklaring till det starka ljudet.

Men jag visste...
Jag visste att jag just hade fått en tillrättavisning.
KLAPP!
"Ryck upp dig!
Sätt fart – så här kan du inte deppa.
Hepp hepp! Passa dig, nästa gång tar vi i med hårdhandskarna."

Vem det var som åstadkom ljudet?
Ja, inte var det någon i denna världen i alla fall... :)