Kommer hem efter jobbet. Fixa lite mat till dottern, jaga på omklädning och frisera tofs. Iväg till dansträning. Sonen uppmanas göra eget käk.
Dotter släpps av, följs till dörren.
Sedan till återvinningsstationen, stampa kartonger och slänga i kylan.
Raskt vidare till affären, handla.
Hinner åka och tanka. Sliurp – där gick 900 spänn.
Grattis, ungar! Ni får BENSIN i julklapp!
Hämtar dotter, möter vid dörren.
Fruktfika i bil.
Hemma igen, släpar in tunga kassar och träningskläder.
Hämtar soppåse för att slänga diverse bilskräp, går till soptunnan.
Är borta i exakt 1,5 minuter.
Kommer in till totalkaos:
Skadad (fortfarande påklädd) dotter ligger dubbelvikt över hallbänk och galltjuter.
Arg/rädd bror skriker: "Vad hände? Men du skrattade ju?"
Mamman förlorar konceptet.
"STOOOOOPP! Såhär ska det inte behöva vara!
Man ska inte behöva mötas av bråk så fort man har lämnat sina barn ensamma i två minuuuuuter!" (Skriker fortfarande.)
"SLUTA GRÅTA! Och SLUTA SKRIKA! Vi pratar om det här om en stund när alla har lugnat ner sig – inklusive jag. Time out! Gå till varsin hörna av hallen! Prata inte – varken med varandra eller mig."
Barn slutar och gör precis som jag säger (i bara förskräckelsen, tror jag).
I tystnaden tänker jag: Tänk, den här skrikmetoden har jag inte hört talas om i någon barnuppfostringslitteratur.
Konstigt. Den som är så effektiv.
Idag var jag på en föreläsning.
Den hette "När Janne Josefsson ringer – hur klarar du pressen?"
HA!
Inga pix.
Den föreläsning som jag verkligen skulle behöva gå på:
När barnen Leoson terroriserar varandra – hur klarar du pressen?
Man får inte slå dem.
Man vill inte skuldbelägga dem eller få dem att skämmas.
Man vill inte muta dem.
Hur i helskotta ska man lyckas uppfostra dem när man inte har några som helst maktmedel?
torsdag 29 november 2012
tisdag 27 november 2012
Inställning och lutande trottoarer
Allt handlar om inställning.
Hur saker och ting påverkar oss beror bara på hur vi låter de påverka oss.
Vi väljer själva.
Vi tar exemplet "lutande trottoarer".
Jag ogillar att alla trottoarer tenderar att luta ner mot gatan.
Det innebär nämligen att man blir låghalt:
Ena benet kommer högre upp än det andra.
Om man går en längre bit, känns det som om hela bäckenet blir alldeles snett.
Med en negativ inställning irriterar jag mig på detta.
Med en positiv inställning kan jag hitta lösningar.
Jag kan gå halva vägen på ena sidan och halva vägen på andra sidan.
Jag kan gå med ena benet lätt böjt hela vägen.
Jag kan gå baklänges halva vägen.
Jag kan göra sidgaloppsteg.
Jag kan gå ner på gatan och promenixa där i stället.
Tänk, så många lösningar det fanns på det här problemet!
Och så roligt jag kommer att ha när jag åtgärdar det.
Varför inte en blandning av alltihop?
Inställning.
Den lutande trottoaren blir plötsligt inte ett problem, utan en möjlighet till lite skojigheter i vardagen.
Så om du ser en person som omotiverat korsar gatan, plötsligt går baklänges och avslutar med galoppsteg, så vet du vem det är...
Hur saker och ting påverkar oss beror bara på hur vi låter de påverka oss.
Vi väljer själva.
Vi tar exemplet "lutande trottoarer".
Jag ogillar att alla trottoarer tenderar att luta ner mot gatan.
Det innebär nämligen att man blir låghalt:
Ena benet kommer högre upp än det andra.
Om man går en längre bit, känns det som om hela bäckenet blir alldeles snett.
Med en negativ inställning irriterar jag mig på detta.
Med en positiv inställning kan jag hitta lösningar.
Jag kan gå halva vägen på ena sidan och halva vägen på andra sidan.
Jag kan gå med ena benet lätt böjt hela vägen.
Jag kan gå baklänges halva vägen.
Jag kan göra sidgaloppsteg.
Jag kan gå ner på gatan och promenixa där i stället.
Tänk, så många lösningar det fanns på det här problemet!
Och så roligt jag kommer att ha när jag åtgärdar det.
Varför inte en blandning av alltihop?
Inställning.
Den lutande trottoaren blir plötsligt inte ett problem, utan en möjlighet till lite skojigheter i vardagen.
Så om du ser en person som omotiverat korsar gatan, plötsligt går baklänges och avslutar med galoppsteg, så vet du vem det är...
måndag 26 november 2012
Syfte
Ibland undrar man över en handling, ett beslut, en replik. Ska jag säga/göra/tänka detta eller inte?
Exempelvis kan man fundera över ifall man ska ge den där irriterande personen svar på tal eller inte. Eller ifall man ska jobba en timme till eller inte. Kanske om man ska ringa den där kompisen man inte har hört av på länge.
Om jag tvekar över något, brukar jag landa i en fråga:
"Vad är syftet?"
Ska jag säga mitt hjärtas mening?
Tja, vad kommer att komma ut av det?
Varför skulle jag göra det?
Tror jag att jag kan ändra hans eller hennes åsikt?
Eller att personen i fråga ska tänka "jaha, nu förstår jag hur du menar".
Om inte, så kan det ju kvitta.
Ska jag jobba över?
Tja, varför?
För att jag ska hinna med den där grejen?
Vad är syftet med det?
Att visa att jag klarar av jobbet?
Eller att hålla mig flytande?
Kommer det att ändra något i det långa loppet?
Om inte, är det kanske bättre att inte hinna med.
Så att det syns att jag har för mycket...
Ska jag ringa kompisen?
Vad är syftet med det?
Att försöka hitta tillbaka?
Ja, tror jag att vi magiskt kommer att finna varandra igen?
I så fall: Testa! Vore härligt.
Eller vill jag bara veta varför hon aldrig ringer?
Det är kanske ingen idé att pilla i det.
Syfte.
Vad är motivet, vad vill jag ska hända, vad ska det tjäna till.
Alltid bra att tänka igenom.
Exempelvis kan man fundera över ifall man ska ge den där irriterande personen svar på tal eller inte. Eller ifall man ska jobba en timme till eller inte. Kanske om man ska ringa den där kompisen man inte har hört av på länge.
Om jag tvekar över något, brukar jag landa i en fråga:
"Vad är syftet?"
Ska jag säga mitt hjärtas mening?
Tja, vad kommer att komma ut av det?
Varför skulle jag göra det?
Tror jag att jag kan ändra hans eller hennes åsikt?
Eller att personen i fråga ska tänka "jaha, nu förstår jag hur du menar".
Om inte, så kan det ju kvitta.
Ska jag jobba över?
Tja, varför?
För att jag ska hinna med den där grejen?
Vad är syftet med det?
Att visa att jag klarar av jobbet?
Eller att hålla mig flytande?
Kommer det att ändra något i det långa loppet?
Om inte, är det kanske bättre att inte hinna med.
Så att det syns att jag har för mycket...
Ska jag ringa kompisen?
Vad är syftet med det?
Att försöka hitta tillbaka?
Ja, tror jag att vi magiskt kommer att finna varandra igen?
I så fall: Testa! Vore härligt.
Eller vill jag bara veta varför hon aldrig ringer?
Det är kanske ingen idé att pilla i det.
Syfte.
Vad är motivet, vad vill jag ska hända, vad ska det tjäna till.
Alltid bra att tänka igenom.
söndag 25 november 2012
Vem orkar?
Läste i en bok ett stycke med ungefär följande lydelse:
Man vet att man ska köpa ekologiskt och laga bra mat till barnen. Man vet att det är bättre för ungarna att gå ut och leka än att hänga framför TV och spel. Man vet att man borde gå och lägga sig tidigare på kvällarna, träna mer och äta bättre. Men vem orkar?
Jag, tänkte jag.
Jag orkar.
Faktiskt orkar jag allt det där, utom att träna tillräckligt mycket.
Ibland har jag undrat.
Speciellt det här med barnen:
Varför har bara mina barn begränsningar i skärmtid?
Hur kommer det sig att andra barn äter sött och glass mitt i veckan?
Är det bara vi som respekterar åldersgränserna på filmer?
Jag har tänkt ut många förklaringar.
Att vi är ovanligt petiga, kanske lite maniska.
Att folk inte vet hur giftigt socker är.
Att andra barn kanske är tuffare än mina.
Men ORKAR INTE var inte en av mina förklaringar.
Allvarligt?
Hur då "orkar inte"?
Man kan för jösse namn inte välja att sätta barn till världen och sedan bestämma sig för att man inte "orkar" ta beslut och ansvar.
För vad är alternativet?
Skita i allt, misslyckas med en massa, strunta i hur det påverkar omvärlden?
Moget.
Orkar man inte, får man nog fundera på hur man ska göra för att ändra på det.
Man kan ju inte hasa runt och vara apatisk.
Vad blir det för liv?
Man vet att man ska köpa ekologiskt och laga bra mat till barnen. Man vet att det är bättre för ungarna att gå ut och leka än att hänga framför TV och spel. Man vet att man borde gå och lägga sig tidigare på kvällarna, träna mer och äta bättre. Men vem orkar?
Jag, tänkte jag.
Jag orkar.
Faktiskt orkar jag allt det där, utom att träna tillräckligt mycket.
Ibland har jag undrat.
Speciellt det här med barnen:
Varför har bara mina barn begränsningar i skärmtid?
Hur kommer det sig att andra barn äter sött och glass mitt i veckan?
Är det bara vi som respekterar åldersgränserna på filmer?
Jag har tänkt ut många förklaringar.
Att vi är ovanligt petiga, kanske lite maniska.
Att folk inte vet hur giftigt socker är.
Att andra barn kanske är tuffare än mina.
Men ORKAR INTE var inte en av mina förklaringar.
Allvarligt?
Hur då "orkar inte"?
Man kan för jösse namn inte välja att sätta barn till världen och sedan bestämma sig för att man inte "orkar" ta beslut och ansvar.
För vad är alternativet?
Skita i allt, misslyckas med en massa, strunta i hur det påverkar omvärlden?
Moget.
Orkar man inte, får man nog fundera på hur man ska göra för att ändra på det.
Man kan ju inte hasa runt och vara apatisk.
Vad blir det för liv?
lördag 24 november 2012
Vill och vill och vill
Jo, jag VILL!
Så sa en liten unge när jag var tonåring.
Upprepade gånger sa det lilla barnet detta.
Mamman: "Du får inte gå på muren, du kan trilla ned."
Barnet: "Jo, jag VILL!"
Mamman: "Släpp den lilla flickans hink, du får inte ta den."
Barnet: "Jo, jag VILL!"
Den lille pojken ville och ville.
Högröd i ansiktet, spänd i kroppen och med knutna nävar.
Och jag tänker att det är så det är även för oss vuxna.
När vi vill något, spänner vi oss och kämpar för det.
Ibland högröda i ansiktet också, men åtminstone rätt agiterade.
Vi VILL, vi TÄNKER minsann GÖRA det och ingen kan stoppa oss.
Vill – det är något vi själva styr upp.
Så fort vi vill, tappar vi flow.
En fisk som VILL någonstans, simmar själv.
En fisk som följer strömmen, håller sig flytande medan strömmen bestämmer vart.
Vill – då har vi en förutfattad mening om vad som ska hända.
Och då har vi svårare att ta saker och ting som de kommer.
Har man siktet inställt på något, missar man ofta andra vägar och mål.
Jag har en väldigt stark vilja.
Den kämpar jag med att tysta.
Helt död vill den inte bli, så jag har börjat säga:
Jag tror att jag vill det. I alla fall just nu.
Det fungerar hyfsat.
Då håller jag åtminstone dörren öppen för andra möjligheter.
Tror, men vet inte. Har universum några andra förslag?
Just nu, det betyder att om fem sekunder kanske jag vill något annat.
Det känns som lite lagom viljestarkt just nu.
Man måste komma ihåg att hjärtats röst är viktigast.
Och hjärtat pratar med mycket mindre bokstäver än hjärnan.
Så sa en liten unge när jag var tonåring.
Upprepade gånger sa det lilla barnet detta.
Mamman: "Du får inte gå på muren, du kan trilla ned."
Barnet: "Jo, jag VILL!"
Mamman: "Släpp den lilla flickans hink, du får inte ta den."
Barnet: "Jo, jag VILL!"
Den lille pojken ville och ville.
Högröd i ansiktet, spänd i kroppen och med knutna nävar.
Och jag tänker att det är så det är även för oss vuxna.
När vi vill något, spänner vi oss och kämpar för det.
Ibland högröda i ansiktet också, men åtminstone rätt agiterade.
Vi VILL, vi TÄNKER minsann GÖRA det och ingen kan stoppa oss.
Vill – det är något vi själva styr upp.
Så fort vi vill, tappar vi flow.
En fisk som VILL någonstans, simmar själv.
En fisk som följer strömmen, håller sig flytande medan strömmen bestämmer vart.
Vill – då har vi en förutfattad mening om vad som ska hända.
Och då har vi svårare att ta saker och ting som de kommer.
Har man siktet inställt på något, missar man ofta andra vägar och mål.
Jag har en väldigt stark vilja.
Den kämpar jag med att tysta.
Helt död vill den inte bli, så jag har börjat säga:
Jag tror att jag vill det. I alla fall just nu.
Det fungerar hyfsat.
Då håller jag åtminstone dörren öppen för andra möjligheter.
Tror, men vet inte. Har universum några andra förslag?
Just nu, det betyder att om fem sekunder kanske jag vill något annat.
Det känns som lite lagom viljestarkt just nu.
Man måste komma ihåg att hjärtats röst är viktigast.
Och hjärtat pratar med mycket mindre bokstäver än hjärnan.
fredag 23 november 2012
Vid sidan om
Det finns de som har talangen att höra till gruppen. Kanske är de till och med gruppens centrum. De har den där självklara gruppkänslan och bara smälter in och myser i varje gemenskap.
Det verkar så enkelt.
Jag ser förundrad på.
Några meter ifrån står jag.
Kanske iakttar jag, kanske ler jag, kanske funderar jag på annat.
Eller så är jag möjligen fokus för hela gruppen, den som underhåller och berättar och leder. Men deltar gör jag inte.
Jag kan inte. Hur gör man?
När skulle man ha lärt sig det?
Eller kanske beror det helt enkelt på att jag inte ska.
Vi kanske bara är olika, har olika uppdrag och därför olika förmågor.
Jag är ju en hejjare på att iaktta!
Och att ser framåt, ha visioner och organisera folk.
Kanske kan man inte det när man är mitt i smeten?
Det verkar så enkelt.
Jag ser förundrad på.
Några meter ifrån står jag.
Kanske iakttar jag, kanske ler jag, kanske funderar jag på annat.
Eller så är jag möjligen fokus för hela gruppen, den som underhåller och berättar och leder. Men deltar gör jag inte.
Jag kan inte. Hur gör man?
När skulle man ha lärt sig det?
Eller kanske beror det helt enkelt på att jag inte ska.
Vi kanske bara är olika, har olika uppdrag och därför olika förmågor.
Jag är ju en hejjare på att iaktta!
Och att ser framåt, ha visioner och organisera folk.
Kanske kan man inte det när man är mitt i smeten?
torsdag 22 november 2012
Mycket i huvudet
Om jag har för många saker i huvudet, blir livet bara en checklista.
Jag slutar vara i stunden och tänker bara på att beta av sakerna, en efter en.
Först ska jag... CHECK
Sedan tar jag... CHECK
Därefter kan jag... och samtidigt fixar jag... CHECK
Check, check, check.
Jag klarar av en sak i taget.
Men jag glömmer njuta!
Jag missar att vara i stunden!
Livet blir liksom bara något som svischar förbi medan jag prickar av saker på min lista. Eller snarare: Livet reduceras till prestation.
Och då är det inte roligt längre, tycker jag.
Jag vill kunna andas, njuta, fundera och se mig omkring emellanåt.
Inte bara bocka av allt.
Kanske beror det på att min före detta utbrända hjärna inte klarar av att hålla många grejer i huvudet längre. Eller snarare: Den måste ha en tydlig lista för att förstå ordningen. Inget flur och flum, då går den i spinn.
Kan man få ha en liten skylt om halsen, där det står:
Före detta utbränd.
Tål inte för mycket stimulans.
Stresshandikappad.
Jag slutar vara i stunden och tänker bara på att beta av sakerna, en efter en.
Först ska jag... CHECK
Sedan tar jag... CHECK
Därefter kan jag... och samtidigt fixar jag... CHECK
Check, check, check.
Jag klarar av en sak i taget.
Men jag glömmer njuta!
Jag missar att vara i stunden!
Livet blir liksom bara något som svischar förbi medan jag prickar av saker på min lista. Eller snarare: Livet reduceras till prestation.
Och då är det inte roligt längre, tycker jag.
Jag vill kunna andas, njuta, fundera och se mig omkring emellanåt.
Inte bara bocka av allt.
Kanske beror det på att min före detta utbrända hjärna inte klarar av att hålla många grejer i huvudet längre. Eller snarare: Den måste ha en tydlig lista för att förstå ordningen. Inget flur och flum, då går den i spinn.
Kan man få ha en liten skylt om halsen, där det står:
Före detta utbränd.
Tål inte för mycket stimulans.
Stresshandikappad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)