Problemlösning

Förr tyckte jag att jag var bra på det. Problem uppstod, jag tänkte (snabbt) och kom med ett eller flera förslag på lösning. Så valde man en av dem och körde på det.

Jag har dock – efter moget övervägande – insett att jag inte alls var duktig på problemlösning. Det enda jag gjorde var att jag avvärjde katastrofer.
Det är en annan sak.

Exempel 1: Underbart kalt och fult träd ska vara med i scenografin. Scenografen får tokspel sista veckan och hänger upp kulörta lyktor i trädet. Jag, regissören, säger nej. Trädet ska vara kalt och fult, det är precis det vi behöver för pjäsen. Scenografen vägrar. Regissören tar fram en pallstege, klättrar upp och river ner skiten.

I detta fallet hade det varit bättre att lugnt diskutera våra roller. Vi var helt enkelt inte överens – men vem är det då som bestämmer? Jo: Regissören, som har helhetsansvaret. Och när regissören pekar med hela handen, så får scenografen snällt lyda. Punkt.
Och då hade han fått plocka ner den, vilket hade sparat mig arbete.

Exempel 2: Jag hade blivit påkörd av en full kines i bil. Min bil var kvaddad, jag åkte ambulans på bår till sjukhuset. Ringde min man, som frågade om han skulle komma dit. "Nej, stanna hemma och ta hand om katterna du. Och vila – du ska ju jobba i morgon."

Här var det endast Pippi Långstrump-genen som gjorde sig hörd. Givetvis ville jag att han skulle komma – jag var helt förstörd, grät hela tiden och hade fått en whiplash – men jag kunde inte med att vara "till besvär". Och han såg inte igenom min mask. Oerhört korkat av oss båda.

Problemlösning, mina vänner, är inte att själv tänka ut en lösning och göra den. En riktigt bra problemlösning är att se till att det blir ett icke-problem.

En dag skulle vi fira sonens födelsedag med badpalats. Det efterföljande fikat skulle intagas i en park. Dåligt väder satte käppar i hjulet. I stället för att klura ur hur vi skulle lyckas grilla i ösregn, kommer maken på en ny idé: Vi kan grilla under tak i ekopalatset! Minst lika kul.

DET, mina vänner, är problemlösning!

Att vi sedan trotsade planen och chansade på parken är en annan sak... :)

Talspråk

Detta inlägg kommer garanterat att generera kommentarer som "språkpolis" och "bakåtsträvare". Fullständigt medveten om detta, fortsätter jag glatt.

Talspråk och skriftspråk är inte samma sak.

Vi skriver ord på ett annat sätt än vi uttalar dem.
Dem t ex uttalas dom.
Det vet alla.

Vi formar också meningar på ett helt annat sätt när vi talar än när vi skriver.
Inte många skulle få för sig att skriva som vi talar:
Och jag bara tänkte "hur ska jag klara det här, när jag ändå är trött redan från början" – ja, jag vet, visst är den söt – men med tanke på hur mycket jag alltid kämpar med saker, helt i onödan, det vet jag ju, så kanske jag ska försöka säga nej. JAG VEEET! Visst vore det!

Det blir väldigt rörigt i skrift, men var helt begripligt i tal (med mimik, gester och tonfallsförändringar).

Ibland, när människor ska skriva, använder de talspråk.
Eller snarare: De vet inte hur de ska skriva det de menar.

Här är några exempel som kliar i min ryggrad:

Å – kort för "och".
Ex i tal: Kom ihåg å sova.
I skrift: Kom ihåg ATT sova.
Infinitivmärket för verbet är ATT inte OCH.

Dom - talspråk för de eller dem. Ex i tal: Dom vill inte.
I skrift: De vill inte.
Absolut inte DEM vill inte.

Det verkar som om många ungdomar försöker köra konsekvent med DEM, men det blir fel. Kära barn (skrev hon och kände sig som 60 år): DE är subjektivformen, dvs när personerna i fråga är aktiva i handlingen, DEM är objektivformen, dvs när personerna i handlingen blir utsatta för någon handling.
Ex: Prästen skrek åt dem.

Mitt gamla tips: Byt ut mot JAG eller MIG, så blir det lättare.
Jag och de hör ihop. Mig och dem hör ihop.
Jag vill inte låter rätt, mig vill inte låter tokigt.
Enkelt!

Och så det gamla klassiska felet: Du är längre än mig.
Det är fel, men används i både skrift- och talspråk.
Det är så lätt egentligen:
I den meningen är ett verb uteslutet, nämligen ordet ÄR.
Du är längre än jag ÄR.
Man behöver inte säga ÄR – du är längre än jag – men det ska ändå vara subjektivformen, eftersom det ju är något jag aktivt är (kortare, i det här fallet).

Så: Dagens språklektion avklarad.
Dock misstänker jag att du som läser detta redan visste alltihop...
Det är den typen av läsare jag har! :)

90 år

I förra veckan kände jag att jag nog kommer att bli en bit över 90 år.

Det var när min dotter pratade om mormor och mormorsmor och ålderdom. "Jag vill inte ta hand om dig när du är gammal, mamma, för då kommer jag också att vara gammal", sa hon som den mest självklara sak i världen.

Och i den stunden kände jag att... ja, så blir det.
Inte så att jag såg framtiden spelas upp framför mina ögon, utan mer en stilla visshet.

Kanske blir det så.
Det vore i så fall väldigt roligt!
Med tanke på att jag har levt hårt, misskött mig kopiöst, blivit väldigt sjuk, kämpat för att komma tillbaka, vägrat följa medicinska råd och balanserat mellan udda och fanatiska alternativ, så vore det kul.

Också med tanke på att jag verkligen inte har något emot att dö. Väldigt många stressar upp sig kring det där, och vill ta vara på varje sekund, men jag har ingen panik. Mig hade det inte gjort något ifall jag dog i morgon. Jag har redan gjort det mesta av varje stund, tycker jag. Upplevt mer än jag trodde jag skulle uppleva, testat olika saker. Jag är nöjd. Inte mätt, men nöjd. Festen är över och även om jag tycker att det är rätt kul nu också, så är det inte nödvändigt.

Med tanke på det vore det extra kul ifall jag blev ill-gammal.
Som en efterfest som aldrig tar slut.

Å andra sidan kanske jag faller död ner i morgon.
Det vore kanske inte så kul för barnen i alla fall.

Ja, den som lever får se, säger han, fransmannen.
Det stämmer ju ovanligt bra i detta sammanhanget.

I enslig ensamhet

Jag, som verkligen älskar att vara ensam, har ett förbehåll:
Det gäller inte i alltför stora lokaler.

Hur ensligt känns det inte att sitta i en stor byggnad, alldeles allena, och försöka jobba?

Det finns massor av korridorer och rum, utrymmen som man inte har koll på. Tänk om någon kommer in och gör mystiska saker... Smyger in och gömmer sig någonstans. Hoppar fram plötsligt och skräms! Eller stannar kvar efter att jag har gått och gör ondskefulla saker.

Jag, som tror att jag gillar att vara ifred, blir plötsligt lite eländig.
Sätter på musik, visslar lite falskt och harklar mig för högt.

Småsjunger för mig själv och tänder alla lampor, även i utrymmen där jag inte är.
Blir JÄTTEGLAD när det ringer eller kommer sms!
Och sitter helst i mitt eget lilla rum hela tiden.

Ok, jag erkänner: Jag är mörkrädd.
Fast bara i såna där fastigheter.
Där det egentligen ska vara många människor.
Där saknaden av de andra ekar tom.
Där det finns gamla själar som inte nånsin går hem...

Vela inte - just DO it!

Jag har lite svårt att förstå velare.
Ja, själva titulerar de givetvis inte sig så.
De kallar sig "eftertänksamma", "noggranna", "avvägda".

Jag pratar om de människor som tittar på alternativen A och B och funderar fram och tillbaka. Å ena sidan... Å andra sidan... Eller kanske... Fast jag vet inte... Och sedan kommer de fram till att de ska låta saken bero lite.

VARFÖR DÅ?

Jag listar argumenten för och emot A och B, lyssnar kanske in med någon annan som jag har förtroende för och sedan tar jag ett beslut. Chop chop.
Vad är det som är så svårt?

Det ligger mycket rädsla bakom det där velandet och dröjandet.
De är rädda att välja fel, eller att behöva svara inför någon.
Kanske är de oroliga för att de inte har alla fakta, eller att det kanske dyker upp ett C-alternativ om ett tag.

Javisst! Det kan det ju göra. Eller inte. Och då kanske man har missat tåget.

Du står på en perrong där två tåg står inne.
Du måste välja ett.
Det ena kanske går till Paris, det andra till Lissabon.
Vilket ska du välja?

Du väger för och emot. Paris - underbar mat, kultur, tradition och fransmän.
Lissabon - sol och värme, tradition och lort.
Så väljer du Paris och hoppar på det tåget.

Din kompis står där och velar: "Paris eller Lissabon? Jag vet inte, jag..."
Vad är rätt?

Ja, vem vet?
En sak vet jag dock säkert: När båda tågen har gått, står han kvar på perrongen. Och det är minsann inte alls lika kul som varken Paris eller Lissabon!

Och vet du vad?
Du som gjorde valet, kan dessutom välja om på vägen.
När du kommer till Köpenhamn, har du ångrat dig, men kan smidigt hoppa över till Lissabon-tåget och åka vidare med det.
Din vän? Ja, han står kvar på perrongen hemma i Sverige och funderar...
Inte kom det något tredje tåg, inte...

Och så är det i livet.
Man måste liksom hänga på för att man ska ha flyt.
Alltför mycket funderande stoppar upp flödet.

Jag säger som Nike – de stal det av mig, faktiskt :) –
Just DO it!

När rädslan styr

Ju mer jag tänker på det, desto mer står det klart:
Rädsla styr så mycket i vårt samhälle.

Folk är rädda för sin chef, för sina arbetskamrater, för att inte ha tillräckligt (med pengar, mat, kläder, erfarenhet, kunskap...) och det styr hela livet.

På jobbet tar vi beslut som inte sticker ut eller sticker i ögonen på någon annan.
Vi handlar saker och fyller våra skåp för att inte stå utan.
Vi går på kurser och blåser upp våra kunskaper så att det ska låta så mycket som möjligt.

Men hela tiden vet vi att vi egentligen inte är och har tillräckligt.
Det gör oss rädda för att bli upptäckta.

Vi håller kontakten med vissa vänner för att vi är rädda att hamna utanför.
Vi bjuder in släkten, för att vi är rädda att släktingarna ska bli arga/ledsna annars. Kanske blir man arvlös då, kanske utskälld offentligt, kanske kommer skuld/skam-påhopp?

Vi går åt sidan i konflikter hemma, för att vi är rädda att det ska bli bråk.
Vi "biter oss i läppen" för att inte "hälla bensin på elden".
Vi håller igen.

Och hela tiden bevaras rädslan.

Inte nog med det: Den växer.
Ju mer man när den, desto mer växer den.
Och desto mer tär den.

Till slut styr rädslan.
Och rädslan är förknippad med egot, med det köttsliga/fysiska.
Vi förminskar oss själva, vi får ont i kroppen.
Samtidigt kommer vi längre ifrån ljuset, gemenskapen, helheten, gudomligheten, insikten.

Det är en förödande utveckling.
Jag tror att det enda sättet att komma till större helhetstänkande, till mer välmående och ett liv i samklang med andra och vår planet, är att minska rädslan.

Rädslan är bara till för att vi ska överleva.
Ingenting annat.
Det kan vara viktigt att komma ihåg.

Så när det uppstår en situation där rädslan vill ta över, så brukar jag fråga mig:
Dör jag av det?
Om svaret är NEJ, så gör jag som jag känner är rätt.
Även om det inte blir populärt, även om jag får ta stryk.
För då kan jag stå rakryggad och le, förklara mig utan att ha svansen mellan benen.

Samtidigt vet jag att jag har gjort en insats för balansen på planeten. Åtminstone ett beslut som inte baserades på rädsla!

Vad är sorg?

Att sörja är något som har blivit nästan bannlyst i vårt moderna samhälle.
Ändå är det ju helt naturligt, en del av livet.

Folk som kommer till mig på behandling har en tendens att gråta när de berättar varför de är där. Det är blandade känslor som leder till gråt; smärta, sorg, skam, skuld, självömkan, rädsla för självömkan...
Nästan alla ber om ursäkt för att de gråter.

Då blir jag arg.
Varför ska man be om ursäkt för en känsla?
Alla känslor måste vara lika mycket värda!
Är det någon som ber om ursäkt för att de ler?
Nej, sällan.
Då ska man väl inte be om ursäkt för att man gråter heller.

Sorg är tungt att bära.
Sorg som stängs inne skapar smärta och elände.
Sorgen måste lämna kroppen, och det gör den genom tårar och skrik.

När någon dör, sörjer man.
Egentligen sörjer man att man själv inte kommer att träffa den här personen.
Sorgen är ett uttryck för saknad.
Därför kan man också sörja en vän som man har förlorat, eller en mamma som inte vill veta av en, eller ett barn som inte hör av sig.
Det är samma känsla.

När man har erkänt att det kommer att bli ett hål efter den här personen, och gråtit ordentligt efter den, fylls man av en lugn längtan.
Kanske kommer vi att ses senare.
Om inte annat har jag mina minnen och känslorna som personen väckte i mig!

Om man inte sörjer, blir hålet inuti kvar och värker sig större.
Djupare, djupare, gräver det hål i hjärtat, tills ingen och ingenting kan få fäste där.

För om man inte sörjer ut, kan man inte älska helt. Hjärtat blir upptaget med sorg, sorgen ligger som en filt över alla känslor och sitter som klibbigt lim i hela kroppen.

Det är förödande.
Av alla känslor är sorg den som sitter hårdast i kroppen.

Vi mår därför bra av att sörja ordentligt!
Skrik, gråt, riv sönder kläder, släng saker, kasta er på marken och gräv hål i jorden med naglarna.
Det finns en anledning att man i t ex mellanöstern anlitar gråterskor till begravningarna – för att liksom sätta fart på sörjandet.

Det är friskt.
Att hålla inne är sjukt.
Vi behöver bli bättre på det här i Sverige.