Jag klickade på en länk på Facebook. Det sägs vara ett telefonmeddelande, vilket mötte föräldrar som ringde till skolan. Skolans lärare hade tröttnat på attityden från elevernas vårdnadshavare, den höga frånvaron, oviljan att göra läxor samt att eleverna inte fick fullständiga avgångsbetyg.
http://www.facebook.com/event.php?eid=151952864867685#!/video/video.php?v=10150277004190035&comments
Jag vet inte om det här är sant. Hur som helst är det tankeväckande.
I min lilla föräldrabubbla i Sverige, har jag ofta funderat över samma saker. Hur kan det komma sig att min generation är så märkliga föräldrar? Jag tycker att vi generellt tar på tok för lite ansvar för våra barn. Åtminstone när det gäller de viktiga sakerna. I andra avseenden curlar vi som bara attan.
Idag, när jag pratar med andra föräldrar om barn, så säger de ofta saker som:
– Nej fisk, det kan jag inte ge mitt barn. Hon vägrar äta!
– Han blir ju så arg och då slåss han. Det är sån han är.
– Hon vill ju inte gå och lägga sig, och då blir det bara en massa bråk.
– 18-årsgräns på filmen/spelet? Jo jo, men han klarar det.
– Alla andra äter ju socker, så vad ska man göra?
Det är ju hur märkligt som helst. Vad är det för syn på föräldrarollen som sprider sig? Jag går här och tror att man som förälder tar på sig ansvaret för att uppfostra nya självständiga och lyckliga samhällsmedborgare. Det verkar vara helt fel...
Gå tillbaka 80 år i tiden. Då fick barnen äta fiskleverolja, hur lite de än tyckte om det. Detta för att föräldrarna visste att det var bra. Och när jag var liten, fick väl inte jag bestämma vad vi åt? Det var bara att äta vad som bjöds eller gå hungrig. Kanske finns åldersgränser på film av en anledning, kanske bör man ta beslut om godis osv utifrån sina egna idéer och normer, kanske bör man ta tag med hårdhandskarna om barn slåss.
Vi är ansvariga för våra barn.
Det tycker i alla fall jag.
Det är min sak som förälder att se till att mina barn uppför sig ok, att de lyssnar på andra (både barn och vuxna), att de äter det de behöver för att utvecklas och mår bra, att de stimuleras på lämplig nivå och att de sköter sysslor/läxor/hobbies osv.
Vem ska annars göra det?
Och om jag inte vill göra jobbet – varför har jag då skaffat barn?
torsdag 7 april 2011
onsdag 6 april 2011
Aha-upplevelse
"När du berättar hur det hänger ihop, tänker jag: Aha – det förklarar ju allting!"
(Sagt på en kurs i Rörelselära, som jag höll i.)
Jag bugar och tackar allra ödmjukast.
Men egentligen är kroppen hiskeligt logisk och lätt att förstå sig på. När man väl har fått redskapen, vill säga! Det härliga är att man ganska snabbt – ibland på bara en timme – har med sig de första redskapen för att börja förändra och förstå.
Och så kände jag också, när jag i min tur fick lära mig sambanden. Trots att det är så grundläggande kunskap, är det inte många som kan. Jag, som var dansare, hade minsann sökt över halva världen efter den – och fann den i Växjö! (Ungefär som Barbapapas sökande efter en Barbamama.) De fantastiska sjukgymnaster som lärde mig grunderna i läran om kroppen, eller funktionell rörelseanalys, heter Zeljka Celegin och Anna Kimming.
Jag kände AHA och ÅHÅ och NÄMEN OJ. Och inte en gång. Nej nej – trots att jag var dansare (och på något sätt proffs på att röra mig), visste jag inte ens hur man står. Ännu mindre hur man går! Rätt, vill säga.
Min tacksamhet är djup för allt jag har fått lära mig. Det är verkligen livskunskap! Och ända sedan dess (1998 tror jag), har jag utvecklats och lärt mer. Fantastiskt! Det finns så mycket mer att lära kring kroppen! Bara jag är ute och går, upptäcker jag fler fantastiska saker i vårt naturliga och korrekta rörelseschema. Det är vackert!
Jag önskar att jag fick lära ALLA detta.
Eller åtminstone alla idrottslärare, danslärare, läkare och sjukgymnaster.
Det är ju inte raketforskning – men VÄLDIGT användbart!
(Sagt på en kurs i Rörelselära, som jag höll i.)
Jag bugar och tackar allra ödmjukast.
Men egentligen är kroppen hiskeligt logisk och lätt att förstå sig på. När man väl har fått redskapen, vill säga! Det härliga är att man ganska snabbt – ibland på bara en timme – har med sig de första redskapen för att börja förändra och förstå.
Och så kände jag också, när jag i min tur fick lära mig sambanden. Trots att det är så grundläggande kunskap, är det inte många som kan. Jag, som var dansare, hade minsann sökt över halva världen efter den – och fann den i Växjö! (Ungefär som Barbapapas sökande efter en Barbamama.) De fantastiska sjukgymnaster som lärde mig grunderna i läran om kroppen, eller funktionell rörelseanalys, heter Zeljka Celegin och Anna Kimming.
Jag kände AHA och ÅHÅ och NÄMEN OJ. Och inte en gång. Nej nej – trots att jag var dansare (och på något sätt proffs på att röra mig), visste jag inte ens hur man står. Ännu mindre hur man går! Rätt, vill säga.
Min tacksamhet är djup för allt jag har fått lära mig. Det är verkligen livskunskap! Och ända sedan dess (1998 tror jag), har jag utvecklats och lärt mer. Fantastiskt! Det finns så mycket mer att lära kring kroppen! Bara jag är ute och går, upptäcker jag fler fantastiska saker i vårt naturliga och korrekta rörelseschema. Det är vackert!
Jag önskar att jag fick lära ALLA detta.
Eller åtminstone alla idrottslärare, danslärare, läkare och sjukgymnaster.
Det är ju inte raketforskning – men VÄLDIGT användbart!
tisdag 5 april 2011
Ont i knät
Om du får ont i knät och går till doktorn, händer en av två saker:
1 Du får tabletter mot smärtan och/eller inflammationen.
2 Du blir rekommenderad operation.
Ifall du har riktig tur och kommer till en bra doktor, får du kanske:
3 Rekommendation att gå till sjukgymnast.
Det är bra! Faktiskt är det (enligt mitt sätt att tänka) det enda som faktiskt fungerar.
Så här tänker jag om värktabletter:
Det enda de gör, är att dämpa smärtimpulserna. Egentligen har du fortfarande lika ont – det är bara det att hjärnan inte får tillbaka signalen. Problemet kvarstår alltså, och kroppen signalerar febrilt på genom slöjorna av smärtstillande. Det tycker jag är lur. Kroppens stackars signalsystem... Det är ju fantastiskt designat för att säga till när något är fel!
Läkare brukar påstå att man slappnar av bättre när det gör mindre ont, och därför slipper spänningar. Må så vara – men man kan givetvis slappna av medvetet i stället! Andas djupt, ta det lugnt och erkänna smärtan. Är det katastrof, och man MÅSTE klara av något som gör för jädra ont, så kan ett piller vara enda lösningen – men jag tänker: Kanske ska man då bara planera om? Kanske ska man lyssna på kroppen och faktiskt ta det lugnt?
En sak som är viktig att komma ihåg är att även stillsamma smärtstillande påverkar kroppen mycket, effekter som kan sitta i länge.
Inflammationshämmande (Voltaren m fl) är enligt min mening riktiga rävgift. Jo, jag har också gått i fällan och ätit sådant... Och fått sota för det i åratal efteråt! Inflammatorisk blir man när man har obalans i kroppen. Det kan t ex handla om att man har för mycket Omega 6 i förhållande till Omega 3, eller att man äter för mycket socker och mjöl (som sänker PH-värdet och gör kroppen sur). Vissa ämnen är inflammatoriska i kroppen, som de akrylamidliknande ändarna i alltför upphettad mat. I stället för inlfammationshämmande, rekommenderar jag en kostgenomgång! Dessa piller är oerhört starka. En vanlig biverkning är att magen slås ut helt. Och om inte tarmar och mage kan ta upp näring, hur går det då med hälsan på sikt?
Operation borde vara en absolut sista utväg. Så länge kroppsdelarna fortfarande sitter kvar och inte är totalt krossade, tror jag att man gör klokt i att hålla knivarna borta. Jag anser nämligen att våra kroppar är helt perfekta som de är! Gör det ont, så beror det på att vi använder fel. Om man karvar och syr, designar man om saker – och då fungerar det inte som det var tänkt. Då kan man heller inte "ångra" sig. En bortskuren menisk är en bortskuren menisk. Och det finns SÅ mycket att göra, innan man behöver "ge upp"!
I exemplet ont i knät kan man exempelvis:
- Kolla om det kommer från foten eller höften/bäckenet, och behandla det.
- Massera lårmusklerna och töja dem, för lättnad.
- Lära sig stå bättre, skjuta ifrån rätt med foten och hantera knät rättvist, och ge det möjlighet att självläka.
För vi får aldrig glömma bort detta:
Vi kan självläka.
Våra kroppar har alla reparationsmanualer i varje cellkärna.
Om de rätta förutsättningarna ges, kommer kroppen absolut att fixa det som är tokigt!
Det är i alla fall min bestämda åsikt.
Jag har sett det hända, om och om igen.
Till och med saker som jag tvekade om, t ex en cysta under en kunds fot.
En cysta, tänkte jag, kan väl kanske inte återbildas. Den är ju en utväxt! Men joho. Kroppen kunde också det. Kolla nedan! (Bilderna utlagda med tillåtelse från kunden, förstås. Överst före, nederst efter behandlingar.)
Tro på din kropp! Det gör jag.
1 Du får tabletter mot smärtan och/eller inflammationen.
2 Du blir rekommenderad operation.
Ifall du har riktig tur och kommer till en bra doktor, får du kanske:
3 Rekommendation att gå till sjukgymnast.
Det är bra! Faktiskt är det (enligt mitt sätt att tänka) det enda som faktiskt fungerar.
Så här tänker jag om värktabletter:
Det enda de gör, är att dämpa smärtimpulserna. Egentligen har du fortfarande lika ont – det är bara det att hjärnan inte får tillbaka signalen. Problemet kvarstår alltså, och kroppen signalerar febrilt på genom slöjorna av smärtstillande. Det tycker jag är lur. Kroppens stackars signalsystem... Det är ju fantastiskt designat för att säga till när något är fel!
Läkare brukar påstå att man slappnar av bättre när det gör mindre ont, och därför slipper spänningar. Må så vara – men man kan givetvis slappna av medvetet i stället! Andas djupt, ta det lugnt och erkänna smärtan. Är det katastrof, och man MÅSTE klara av något som gör för jädra ont, så kan ett piller vara enda lösningen – men jag tänker: Kanske ska man då bara planera om? Kanske ska man lyssna på kroppen och faktiskt ta det lugnt?
En sak som är viktig att komma ihåg är att även stillsamma smärtstillande påverkar kroppen mycket, effekter som kan sitta i länge.
Inflammationshämmande (Voltaren m fl) är enligt min mening riktiga rävgift. Jo, jag har också gått i fällan och ätit sådant... Och fått sota för det i åratal efteråt! Inflammatorisk blir man när man har obalans i kroppen. Det kan t ex handla om att man har för mycket Omega 6 i förhållande till Omega 3, eller att man äter för mycket socker och mjöl (som sänker PH-värdet och gör kroppen sur). Vissa ämnen är inflammatoriska i kroppen, som de akrylamidliknande ändarna i alltför upphettad mat. I stället för inlfammationshämmande, rekommenderar jag en kostgenomgång! Dessa piller är oerhört starka. En vanlig biverkning är att magen slås ut helt. Och om inte tarmar och mage kan ta upp näring, hur går det då med hälsan på sikt?
Operation borde vara en absolut sista utväg. Så länge kroppsdelarna fortfarande sitter kvar och inte är totalt krossade, tror jag att man gör klokt i att hålla knivarna borta. Jag anser nämligen att våra kroppar är helt perfekta som de är! Gör det ont, så beror det på att vi använder fel. Om man karvar och syr, designar man om saker – och då fungerar det inte som det var tänkt. Då kan man heller inte "ångra" sig. En bortskuren menisk är en bortskuren menisk. Och det finns SÅ mycket att göra, innan man behöver "ge upp"!
I exemplet ont i knät kan man exempelvis:
- Kolla om det kommer från foten eller höften/bäckenet, och behandla det.
- Massera lårmusklerna och töja dem, för lättnad.
- Lära sig stå bättre, skjuta ifrån rätt med foten och hantera knät rättvist, och ge det möjlighet att självläka.
För vi får aldrig glömma bort detta:
Vi kan självläka.
Våra kroppar har alla reparationsmanualer i varje cellkärna.
Om de rätta förutsättningarna ges, kommer kroppen absolut att fixa det som är tokigt!
Det är i alla fall min bestämda åsikt.
Jag har sett det hända, om och om igen.
Till och med saker som jag tvekade om, t ex en cysta under en kunds fot.
En cysta, tänkte jag, kan väl kanske inte återbildas. Den är ju en utväxt! Men joho. Kroppen kunde också det. Kolla nedan! (Bilderna utlagda med tillåtelse från kunden, förstås. Överst före, nederst efter behandlingar.)
Tro på din kropp! Det gör jag.
måndag 4 april 2011
Att veta vart man ska gå
Ibland önskar jag att jag hade en karta över mitt liv. Där skulle det finnas olika kontinenter, som Barndomen, Tonåren, Student, Ung vuxen, Mamma, Familjeförsörjare, Vuxen utan barn, Pensionär och Gamling.
Inom varje kontinent skulle det förstås finnas massor av platser, med alla fallgropar och fina utsiktsplatser noga utmärkta.
Genom hela kartan skulle det slingra sig en väg.
En väg som skulle leda mig från Barndomen till Gamling.
En tydlig och väl synlig väg, så att man när som helst i livet skulle kunna lyfta sig upp på makronivå och se: Ja, den leder vidare. Ja, jag går åt rätt håll.
En Väl Synlig och Genomtänkt Plan.
För det jobbiga är ju aldrig att gå. Hur lång vägen än är, så kan jag knata den. Mina apostlahästar är starka, jag orkar.
Det kluriga är inte heller att vägen slingrar sig. Även om det ibland känns som man går onödigt lång väg för att transportera sig framåt, så är det rätt roligt medan man håller på. Och man ser många trevliga saker på vägen.
Det som hotar att knäcka mig emellanåt, är ju att jag inte vet Planen.
Jag vet inte om jag är på rätt väg. Tänk om jag är ute på helt fel spår, om jag valde fel i en korsning för tre år sedan?
Jag vet inte heller om det är MIN väg. Kanske har jag bara sneglat på någon annan och tyckt att deras väg såg trevlig ut. Jag går och går på den, bara för att upptäcka att jag kommer till någon annans liv! Hemskt.
Tusan vet om jag ens är säker på att det är en väg. Ibland känns det minsann som om jag pulsar i djupsnö eller trampar genom en mosse. Känns hemskt oklart om det finns en väg alls. Kanske har jag helt tappat riktningen!
Så, detta är vad jag önskar mig i födelsedagspresent: En karta över mitt liv.
Går den att beställa (med satellitfoton) från Google?
Inom varje kontinent skulle det förstås finnas massor av platser, med alla fallgropar och fina utsiktsplatser noga utmärkta.
Genom hela kartan skulle det slingra sig en väg.
En väg som skulle leda mig från Barndomen till Gamling.
En tydlig och väl synlig väg, så att man när som helst i livet skulle kunna lyfta sig upp på makronivå och se: Ja, den leder vidare. Ja, jag går åt rätt håll.
En Väl Synlig och Genomtänkt Plan.
För det jobbiga är ju aldrig att gå. Hur lång vägen än är, så kan jag knata den. Mina apostlahästar är starka, jag orkar.
Det kluriga är inte heller att vägen slingrar sig. Även om det ibland känns som man går onödigt lång väg för att transportera sig framåt, så är det rätt roligt medan man håller på. Och man ser många trevliga saker på vägen.
Det som hotar att knäcka mig emellanåt, är ju att jag inte vet Planen.
Jag vet inte om jag är på rätt väg. Tänk om jag är ute på helt fel spår, om jag valde fel i en korsning för tre år sedan?
Jag vet inte heller om det är MIN väg. Kanske har jag bara sneglat på någon annan och tyckt att deras väg såg trevlig ut. Jag går och går på den, bara för att upptäcka att jag kommer till någon annans liv! Hemskt.
Tusan vet om jag ens är säker på att det är en väg. Ibland känns det minsann som om jag pulsar i djupsnö eller trampar genom en mosse. Känns hemskt oklart om det finns en väg alls. Kanske har jag helt tappat riktningen!
Så, detta är vad jag önskar mig i födelsedagspresent: En karta över mitt liv.
Går den att beställa (med satellitfoton) från Google?
söndag 3 april 2011
Rädsla för överheten
Jag är fascinerad av den svenska mentaliteten. Min teori är att stora delar av svenskheten baseras på rädsla.
Förr var man rädd för storbonden, herrefolket, kyrkan, ryssen och arbetsgivaren. I takt med att utvecklingen har gått framåt, har dessa överheter avsatts.
Storbonden, som tog både dagsverken och unga kvinnor, tappade sin makt när folk började äga sin egen jord. I och med fackförbundens framväxt, reglerades arbetsgivarens förhållande gentemot arbetstagarna till en mer jämnbördig relation. Kyrkans makt försvagades successivt, när de inte längre hade lagrätt och fick kräva in tionde. Herrefolket förlorade sin överhet när stånden avskaffades och allmän rösträtt infördes. Ryssen skrämdes långt in på 80-talet, men sedan kom Perestrojka och även den maktfaktorn föll.
Kanske är vi svenskar är så vana vid att drivas av rädsla, att vi har tappat vår individuella driv? Vår egen förmåga till reflektion, till eftertanke, till våghalsighet. Genom århundraden har vi styrts av andra, och nu när vi ska bestämma över våra egna liv, så tar det emot. För det finns en annan sida av det här med att vara undertryckt: Man slipper ansvaret. Om någon annan bestämmer, behöver jag inte väga för- och nackdelar mot vartannat, utan kan bara tiga och lida. Eller gnälla för den jobbiga situation jag befinner mig i. För man ska inte glömma bort att vi också faktiskt hade tillit till våra maktgrupper. Vi trodde att kyrkan hade rätt i sina fördömanden och förlåtelser. Vi ansåg nog att adeln, som var beläst och berest, visste bättre och var att lita på. Och arbetsgivaren, patron, var ju väldigt duktig på affärer, så vem var väl Nisse eller Anton eller Lisa att ifrågasätta hans beslut?
Jag tycker att det där lever kvar. Det finns en tendens att hellre gnälla på chefen än att jobba för förändring. Folk sitter i soffan och tjatar över alla orättvisor, men engagerar sig inte politiskt trots att möjligheten finns. Det finns också en total övertro på myndigheter och myndighetspersoner. Man tror att myndigheterna håller koll på allting åt oss, så att vi inte behöver läsa på, tänka själva och ta egna beslut. "Ja, säger de att vi ska vaccinera oss mot svininfluensan, så är det väl bäst." "Om det fanns gifter i juicer, så hade de inte fått säljas." Det allra märkligaste är att folk fortsätter att säga så även EFTER att motsatsen bevisats av exempelvis intelligenta och noggranna forskare i dubbelblinda studier!
Någonstans här slår jag bakut.
För det första är det viktigt att se sin egen roll i verkligheten. Jag, som samhällsmedborgare, har vissa rättigheter – men också vissa skyldigheter. Tycker jag att något är fel, ska jag utnyttja mina demokratiska rättigheter för att förändra. Det ingår liksom också i begreppet demokrati. För att en arbetsplats ska vara sund, kreativ och utvecklande, måste synpunkter och tankar komma längre än till fikabordet: Man måste ta upp sakerna i rätt forum (kanske på personalmötet eller med chefen) så att det finns en möjlighet att förändra.
För det andra vägrar jag tycka att vissa människors åsikter eller handlingar är viktigare än andra. Människorna på myndigheterna är bara vanliga människor. De må ha fina titlar och höga poster som generaldirektör, men de blir inte större jordklumpar än jag när de dör. Och givetvis kan de tänka och göra fel, precis som jag eller du! Därför är det viktigt att vi granskar och ifrågasätter även myndigheters beslut och rekommendationer. Och då menar jag var och en, inte bara Janne Josefsson.
För det tredje tror jag på att vårt individuella ansvar är stort. Jag tror att allt vi gör, allt vi väljer, allt vi väljer bort, påverkar inte bara oss själva utan hela mänskligheten och planeten. Man kan inte förhandla bort det här ansvaret! Det går inte exempelvis att skylla på "jag fick order" när man medverkar till att gasa ihjäl 6 miljoner judar. Nej – faktiskt måste varje människa tänka själv och ta konsekvenserna av det. Visst är det lite jobbigt, men det är det vi har fått den fria viljan till...
Jag tror att en av de viktigaste sakerna vi kan göra i jordelivet, är att utmana våra rädslor. Att fundera över varför vi är rädda för chefen, för doktorn, för grannen, för "vad andra ska tycka" eller vad det nu är.
En annan oerhört viktig sak tycker jag är att våga ha åsikter och stå för dem! Hur ska annars det här med demokrati fungera? Hur ska vi annars kunna förstå varandra?
Förr var man rädd för storbonden, herrefolket, kyrkan, ryssen och arbetsgivaren. I takt med att utvecklingen har gått framåt, har dessa överheter avsatts.
Storbonden, som tog både dagsverken och unga kvinnor, tappade sin makt när folk började äga sin egen jord. I och med fackförbundens framväxt, reglerades arbetsgivarens förhållande gentemot arbetstagarna till en mer jämnbördig relation. Kyrkans makt försvagades successivt, när de inte längre hade lagrätt och fick kräva in tionde. Herrefolket förlorade sin överhet när stånden avskaffades och allmän rösträtt infördes. Ryssen skrämdes långt in på 80-talet, men sedan kom Perestrojka och även den maktfaktorn föll.
Kanske är vi svenskar är så vana vid att drivas av rädsla, att vi har tappat vår individuella driv? Vår egen förmåga till reflektion, till eftertanke, till våghalsighet. Genom århundraden har vi styrts av andra, och nu när vi ska bestämma över våra egna liv, så tar det emot. För det finns en annan sida av det här med att vara undertryckt: Man slipper ansvaret. Om någon annan bestämmer, behöver jag inte väga för- och nackdelar mot vartannat, utan kan bara tiga och lida. Eller gnälla för den jobbiga situation jag befinner mig i. För man ska inte glömma bort att vi också faktiskt hade tillit till våra maktgrupper. Vi trodde att kyrkan hade rätt i sina fördömanden och förlåtelser. Vi ansåg nog att adeln, som var beläst och berest, visste bättre och var att lita på. Och arbetsgivaren, patron, var ju väldigt duktig på affärer, så vem var väl Nisse eller Anton eller Lisa att ifrågasätta hans beslut?
Jag tycker att det där lever kvar. Det finns en tendens att hellre gnälla på chefen än att jobba för förändring. Folk sitter i soffan och tjatar över alla orättvisor, men engagerar sig inte politiskt trots att möjligheten finns. Det finns också en total övertro på myndigheter och myndighetspersoner. Man tror att myndigheterna håller koll på allting åt oss, så att vi inte behöver läsa på, tänka själva och ta egna beslut. "Ja, säger de att vi ska vaccinera oss mot svininfluensan, så är det väl bäst." "Om det fanns gifter i juicer, så hade de inte fått säljas." Det allra märkligaste är att folk fortsätter att säga så även EFTER att motsatsen bevisats av exempelvis intelligenta och noggranna forskare i dubbelblinda studier!
Någonstans här slår jag bakut.
För det första är det viktigt att se sin egen roll i verkligheten. Jag, som samhällsmedborgare, har vissa rättigheter – men också vissa skyldigheter. Tycker jag att något är fel, ska jag utnyttja mina demokratiska rättigheter för att förändra. Det ingår liksom också i begreppet demokrati. För att en arbetsplats ska vara sund, kreativ och utvecklande, måste synpunkter och tankar komma längre än till fikabordet: Man måste ta upp sakerna i rätt forum (kanske på personalmötet eller med chefen) så att det finns en möjlighet att förändra.
För det andra vägrar jag tycka att vissa människors åsikter eller handlingar är viktigare än andra. Människorna på myndigheterna är bara vanliga människor. De må ha fina titlar och höga poster som generaldirektör, men de blir inte större jordklumpar än jag när de dör. Och givetvis kan de tänka och göra fel, precis som jag eller du! Därför är det viktigt att vi granskar och ifrågasätter även myndigheters beslut och rekommendationer. Och då menar jag var och en, inte bara Janne Josefsson.
För det tredje tror jag på att vårt individuella ansvar är stort. Jag tror att allt vi gör, allt vi väljer, allt vi väljer bort, påverkar inte bara oss själva utan hela mänskligheten och planeten. Man kan inte förhandla bort det här ansvaret! Det går inte exempelvis att skylla på "jag fick order" när man medverkar till att gasa ihjäl 6 miljoner judar. Nej – faktiskt måste varje människa tänka själv och ta konsekvenserna av det. Visst är det lite jobbigt, men det är det vi har fått den fria viljan till...
Jag tror att en av de viktigaste sakerna vi kan göra i jordelivet, är att utmana våra rädslor. Att fundera över varför vi är rädda för chefen, för doktorn, för grannen, för "vad andra ska tycka" eller vad det nu är.
En annan oerhört viktig sak tycker jag är att våga ha åsikter och stå för dem! Hur ska annars det här med demokrati fungera? Hur ska vi annars kunna förstå varandra?
lördag 2 april 2011
Vågat?
En vän lät mig förstå att jag var modig som hade så rött hår. Jag blev förstummad och lyckades inte replikera.
Vågar folk inte se ut som de vill?
Eller vågar de inte sticka ut?
Jag trodde det var något man upplevde i högstadiet, och kanske någon sista gång i gymnasiet.
Mitt problem är aldrig om jag vågar eller inte. Jag rids av en annan rädsla: Att vara blek och alldaglig. Det är min skräck!
Ibland när jag har klätt mig och kollar i spegeln, tycker jag att jag ser ut som lama Lena från Lenhovda. Det allra värsta är när det saknas kontraster (allmänt beige/rosa/hudfärgad). Nej förresten, värst är när jag ser ut som en sliten bohemflummare (lager på lager, fotriktiga skor, flurigt och frizzigt hår). Alltså, lite byltfolkare (folk med lager på lager-kläder) gillar jag att vara, men det måste se fräscht och kul ut. Inte urtvättat och slitet.
Om jag skulle utmana mig själv, skulle jag gå i tråkiga och allmänbeiga kläder i trista snitt. Det skulle kännas oerhört påfrestande.
Finns det något jag aldrig skulle våga ha? Jag funderar...
Nej, så länge jag slipper gå naken offentligt så tror jag inte något kan skrämma mig. Men allvarligt: Visst vågar väl vuxna människor se ut som de vill? Om de inte har jätterött hår, beror det väl på att de inte gillar det eller inte tycker att de passar i det? Om de inte har färgstarka kläder i annorlunda snitt, så är det väl för att de inte trivs i det?
Jag vägrar att tro att vuxna människor avstår från yttre attribut för att de inte vågar. Så får det inte vara.
Förresten – jag tror jag kom på vad jag inte skulle våga:
Jag tror inte jag skulle våga klä mig i en dräkt med pennkjol och kavaj!
Det är de två fulaste plaggen på mig, ser precis ut att vara så obekvämt som det är.
Då skulle jag verkligen vantrivas och känna mig uttittad.
Fast vågar gör jag nog. Jag vill bara inte.
Vilket bevisar min tes: Vuxna människor vågar – men de VILL kanske inte!
Vågar folk inte se ut som de vill?
Eller vågar de inte sticka ut?
Jag trodde det var något man upplevde i högstadiet, och kanske någon sista gång i gymnasiet.
Mitt problem är aldrig om jag vågar eller inte. Jag rids av en annan rädsla: Att vara blek och alldaglig. Det är min skräck!
Ibland när jag har klätt mig och kollar i spegeln, tycker jag att jag ser ut som lama Lena från Lenhovda. Det allra värsta är när det saknas kontraster (allmänt beige/rosa/hudfärgad). Nej förresten, värst är när jag ser ut som en sliten bohemflummare (lager på lager, fotriktiga skor, flurigt och frizzigt hår). Alltså, lite byltfolkare (folk med lager på lager-kläder) gillar jag att vara, men det måste se fräscht och kul ut. Inte urtvättat och slitet.
Om jag skulle utmana mig själv, skulle jag gå i tråkiga och allmänbeiga kläder i trista snitt. Det skulle kännas oerhört påfrestande.
Finns det något jag aldrig skulle våga ha? Jag funderar...
Nej, så länge jag slipper gå naken offentligt så tror jag inte något kan skrämma mig. Men allvarligt: Visst vågar väl vuxna människor se ut som de vill? Om de inte har jätterött hår, beror det väl på att de inte gillar det eller inte tycker att de passar i det? Om de inte har färgstarka kläder i annorlunda snitt, så är det väl för att de inte trivs i det?
Jag vägrar att tro att vuxna människor avstår från yttre attribut för att de inte vågar. Så får det inte vara.
Förresten – jag tror jag kom på vad jag inte skulle våga:
Jag tror inte jag skulle våga klä mig i en dräkt med pennkjol och kavaj!
Det är de två fulaste plaggen på mig, ser precis ut att vara så obekvämt som det är.
Då skulle jag verkligen vantrivas och känna mig uttittad.
Fast vågar gör jag nog. Jag vill bara inte.
Vilket bevisar min tes: Vuxna människor vågar – men de VILL kanske inte!
fredag 1 april 2011
Färdiglagad mat
Många av oss vet att vi ska undvika färdiglagad mat. Men varför, det har vi inte riktigt klart för oss. Då vi inte har alla fakta på hand, händer det att vi faller till föga och köper något prefabricerat.
Därför kommer här lite information om vad som finns i färdiglagad mat (även en hel del restaurangmat):
• Transfett
Transfett är alltså vegetabiliskt fett som upphettats till alldeles för höga temperaturer, samt behandlats kemiskt för att bli fasta (exempelvis margarin, flytande margarin). De tillsätts i färdigmat, eftersom de behåller sin form i mikrovågsugnen och eftersom de ökar produktens hållbarhet. Tyvärr är transfett farligt för våra kroppar! De är aggressiva mot våra blodkärl, skadar kärlväggarna. För att laga de skador som transfetterna river upp, kommer kolesterolet och försöker lappa. (Och det är dessa kolesterol-plåster som läkare/forskare har sett i hjärt- och kärlsjukas blodkärl.) Transfett ökar alltså förekomsten av kolesterol, inte tvärtom. Ända till nu har kolesterolet fått ta hundhuvudet – men äntligen har forskare förstått hur det hänger ihop: Kolesterolet är ingen bov, det är transfettet som är det.
• För mycket socker och salt
I färdigmat är det nästan alltid för mycket socker och salt tillsatt. Socker är dåligt för kroppen av flera skäl, bland annat för att det går åt vitaminer när det ska brytas ned. Salt är – som vi alla vet – giftigt i stora mängder. Vi ska äta max ca 2 g salt per dag för att må bra och snittar idag i Sverige på 11 g.
• Tillsatser
Färgämnen, förtjockningsmedel osv kan vara nog så artificiella och skadliga för kroppen, men värst tycker ändå jag att natriumglutamaterna är. Smakförstärkare. De finns i nästan all färdigmat, i buljongtärningar, i pulversåser, i pulversoppor, i köttbullar, även i skinka... Kända hälsorisker: Kan ge upphov till överkänslighetsreaktioner i form av huvudvärk, svettning, halsbränna, yrsel, tryck över bröstet och illamående vid intag av höga halter. Kan vara ohälsosamt för småbarn. Man vet också att det finns ett samband med övervikt, dvs att människor som äter natriumglutamat är fetare än de som inte gör det. Se upp för "natriumjäst", samma sak under annat namn.
• Mikrovärmd
Ofta ska den färdiglagade maten värmas i mikron. I mikron skakas maten, vibrerar, till värme. Då skakar proteinerna sönder. (Det är därför man inte kan köra ägg i mikron.) Vitaminerna sitter med proteinbindningar och skakar därför sönder. Olika forskargrupper säger olika saker, men klart är att mellan 30 och 97% av vitaminerna förstörs. Nu forskas det en del på vad mikron gör med fettet i maten också (man misstänker att det är något liknande), men ännu har i alla fall inte jag sett något färdigt. Även många restauranger använder mikron, både till att tina och att tillaga och värma.
• Sönderlagad
Mat ska hanteras varsamt. Den ska inte hettas upp till för höga temperaturer, för då bildas akrylamidliknande ändar på både kolhyderat- och fettmolekyler. Kokas den i vatten, lakas stora delar av vitaminerna ut i vattnet (50-75%). Äter man soppa eller gryta, så får man ju i sig "spadet", men vanlig kokt potatis t ex är ganska näringsfattig efter kokning.
Att jag sedan propagerar för att man endast ska äta KRAV-odlad mat talar också emot den mesta färdigmaten.
Nej, för en bättre hälsa: Laga din egen mat! En matlåda behöver inte vara krånglig. (Men det tar vi en annan gång.) Och du kan äta den kall (kanske med varmt te till) eller värma den på kokplatta/spis.
Därför kommer här lite information om vad som finns i färdiglagad mat (även en hel del restaurangmat):
• Transfett
Transfett är alltså vegetabiliskt fett som upphettats till alldeles för höga temperaturer, samt behandlats kemiskt för att bli fasta (exempelvis margarin, flytande margarin). De tillsätts i färdigmat, eftersom de behåller sin form i mikrovågsugnen och eftersom de ökar produktens hållbarhet. Tyvärr är transfett farligt för våra kroppar! De är aggressiva mot våra blodkärl, skadar kärlväggarna. För att laga de skador som transfetterna river upp, kommer kolesterolet och försöker lappa. (Och det är dessa kolesterol-plåster som läkare/forskare har sett i hjärt- och kärlsjukas blodkärl.) Transfett ökar alltså förekomsten av kolesterol, inte tvärtom. Ända till nu har kolesterolet fått ta hundhuvudet – men äntligen har forskare förstått hur det hänger ihop: Kolesterolet är ingen bov, det är transfettet som är det.
• För mycket socker och salt
I färdigmat är det nästan alltid för mycket socker och salt tillsatt. Socker är dåligt för kroppen av flera skäl, bland annat för att det går åt vitaminer när det ska brytas ned. Salt är – som vi alla vet – giftigt i stora mängder. Vi ska äta max ca 2 g salt per dag för att må bra och snittar idag i Sverige på 11 g.
• Tillsatser
Färgämnen, förtjockningsmedel osv kan vara nog så artificiella och skadliga för kroppen, men värst tycker ändå jag att natriumglutamaterna är. Smakförstärkare. De finns i nästan all färdigmat, i buljongtärningar, i pulversåser, i pulversoppor, i köttbullar, även i skinka... Kända hälsorisker: Kan ge upphov till överkänslighetsreaktioner i form av huvudvärk, svettning, halsbränna, yrsel, tryck över bröstet och illamående vid intag av höga halter. Kan vara ohälsosamt för småbarn. Man vet också att det finns ett samband med övervikt, dvs att människor som äter natriumglutamat är fetare än de som inte gör det. Se upp för "natriumjäst", samma sak under annat namn.
• Mikrovärmd
Ofta ska den färdiglagade maten värmas i mikron. I mikron skakas maten, vibrerar, till värme. Då skakar proteinerna sönder. (Det är därför man inte kan köra ägg i mikron.) Vitaminerna sitter med proteinbindningar och skakar därför sönder. Olika forskargrupper säger olika saker, men klart är att mellan 30 och 97% av vitaminerna förstörs. Nu forskas det en del på vad mikron gör med fettet i maten också (man misstänker att det är något liknande), men ännu har i alla fall inte jag sett något färdigt. Även många restauranger använder mikron, både till att tina och att tillaga och värma.
• Sönderlagad
Mat ska hanteras varsamt. Den ska inte hettas upp till för höga temperaturer, för då bildas akrylamidliknande ändar på både kolhyderat- och fettmolekyler. Kokas den i vatten, lakas stora delar av vitaminerna ut i vattnet (50-75%). Äter man soppa eller gryta, så får man ju i sig "spadet", men vanlig kokt potatis t ex är ganska näringsfattig efter kokning.
Att jag sedan propagerar för att man endast ska äta KRAV-odlad mat talar också emot den mesta färdigmaten.
Nej, för en bättre hälsa: Laga din egen mat! En matlåda behöver inte vara krånglig. (Men det tar vi en annan gång.) Och du kan äta den kall (kanske med varmt te till) eller värma den på kokplatta/spis.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)