Arg utan näring

Det är lustigt: Nu har vi misslyckats lite med beställningarna av kosttillskott, så vi har blivit utan Omega 3 ett tag.

Vad händer?

En vecka utan Omega 3:
- Jag får värk. I varenda led och grymt ont i ryggen.
- Tröttheten börjar smyga sig på.
- Maken blir superarg och grinig.

Och då äter vi ändå extra vitaminer och mineraler!
Samt bra mat.

Men skillnaden är att nu har vi något annat att jämföra med:
Vi vet hur vi KAN må, och har en uppfattning att vi SKA må så.
Varje dag.

Det där att vara trött, ha ont och känna sig lättretad hör till det förflutna. Det har vi valt bort.

Konstigt hur snabbt man vänjer sig.
Och härligt!
Tänk att kroppen VET så tydligt vad som är rätt!

När tiden är töjbar

Tid är en lustig uppfinning.
Klockan tickar på som om den var jämn.
Tick, tack. En sekund i taget, alla lika långa.
Ändå vet vi att det inte är riktigt så...

Ibland går tiden långsamt.
Man tittar på klockan och tycker att den knappt rör sig.
Suck och pust och stön. Det är segt.

Andra gånger går tiden långsamt, men på ett annat sätt.
Man tittar tillbaka i kalendern och ser saker som har hänt och säger:
"Va? Var det i höstas? Det känns som om det var 3 år sedan!"
Tiden har återigen gått långsammare än man tror, men den här gången beror det på att det har hänt så enormt mycket.

Ibland rusar tiden förbi.
Min syster brukade tycka att det var så opraktiskt att tiden gick så fort på morgonen och så långsamt på eftermiddagen. På morgonen behövde man ju faktiskt mer tid! Det är vi väl flera som kan skriva under på... Den där känslan att man kämpar och kämpar men för en ojämn kamp mot minutvisaren, som tycks ticka snabbare och snabbare.

Ibland uppstår tidsloopar.
I alla fall för mig.
Jag gör och gör och gör saker medan tiden står still.
När andra har hunnit säg frankera ett brev, har jag dammsugit, plockat ur diskmaskinen och tvättat en toalett. Jo, det är sant! Det beror inte på att de är långsamma. När jag tittar på klockan har det gått sisådär 10 minuter, vilket absolut inte kan räcka till det jag har gjort. Jag vet inte riktigt hur det går till, men det har hänt flera gånger. Efteråt blir jag lite susig i kupan och känner mig förvirrad.

Ur led är tiden, skrev Shakespeare.
Jag håller med.
Ärligt talat tror jag att den alltid har varit det.

Jag är inte heller säker på att tid egentligen finns över huvud taget.
I den mån saker och ting utvecklas eller förfaller enligt någon sorts kontinuitet, ser jag det mer som rotation/rörelse. Kanske attraktion/gravitation. Upplevelsen att tiden är linjär beror bara på att vi existerar under en så otroligt liten sträcka i den här rörelsen, att vi tror att tiden är rak fastän den ständigt svänger eller krumbuktar. Ungefär som om man tittar på en centimeter av en kilometerlång kurva. Den ser väldigt rak ut just där.

Ibland skulle jag vilja kunna behärska tiden.
Domdera den, bestämma över den.
Säga "nu behöver jag extra tidsutrymme" och liksom dra ut tiden, som ett gummiband, så att jag hann göra allt jag hade tänkt ut. Eller tvärtom "dra ihop det här dygnet, tack" och vips var det kväll.

Vore himla händigt.
Ju äldre jag blir, desto mindre intresserad är jag av att vara slav under tiden. När jag bokar kunder, misslyckas jag ibland: Dubbelbokar eller är inte där. Jag tror att det beror på min ovilja att tidsbestämma saker. Det är så många tider att passa när man har bokade besök! Min inställning är att jag jobbar 9 till 16 och under den här tiden kommer och går folk/klienter på eget bevåg. Det fungerar!

När jag blir klokare, ska jag våga vägra tid.
Inte äga någon klocka, inte ha något schema.
Kanske kan man slippa åldras då?

Att resa

Det har blivit så väldans populärt, det här att resa. Alla människor far och flyger samt drömmer och planerar stora delar av den resterande tiden. Det har nästan blivit självklart att tycka om att resa.

Ett säkert sätt att skapa tumult och ses som en alien är att säga:
"Nej, jag stannar hellre hemma.
Det är så jobbigt att resa."

Nu tycker väl jag om att fara iväg lite då och då jag med, men jag har i denna mogna ålder kommit fram till en sak: Man förlorar något när man reser. Vad, vet jag inte exakt, men det kommer inte ikapp förrän efter två-tre dagar.

I helgen for jag och maken till Gotland med bil och båt. På vägen hem, fick jag en rolig bild i huvudet. Du vet, man pratar ju om att man har rötter. Rötter som jordar en, som binder en till en viss plats eller till vissa människor. När vi satt där och jag kände mig vimsig, darrig och förvirrad, såg jag plötsligt hur mina långa, långa rötter släpade efter båten. Vita, tiotals meter långa, låg de där och sladdrade i propellervirvlarna.

Inte konstigt då att man mår lite märkligt!
Och sedan skulle de släpa efter bilen i 20 mil till. Men då stoppade jag in dem i baksätet, för att de åtminstone inte skulle bli smutsiga och slitna. Sedan kan man ju tänka sig att det tar några dagar för dem att jorda sig igen och knyta an till de där människorna som så brutalt slets av när man for.

Ju äldre man blir, desto tydligare känns den där reströttheten, tycker jag.
Jag är inte trött i själva resandet, utan efteråt. Fast under tiden jag reser mår jag inte bra. Magen fungerar inte, jag är törstig hela tiden, jag är virrig och lite orolig.

Om man tänker på de där rötterna, blir det tydligt.
Klart att en gammal växt/person har större och fler rötter än en ung.
Klart att man blir törstig, när rötterna inte kan suga vätska ur jorden.
Klart att det känns oroligt, när man inte riktigt vet vart man hör till.

Jag tror att jag ska skaffa mig en mental rotpåse.
Så ska jag försiktigt, försiktigt lyfta upp mina rötter (börja i god tid innan resan) och placera rötterna där. Omge rotklumpen med fuktiga handdukar och ta med mig den som en ryggsäck på ryggen.

Ta med mig rötterna lite mer medvetet.
Jag tror att det blir bättre.

Avsätt påven!

Det är dags nu: Vi måste avsätta påven.

Den katolska kyrkan behöver inget överhuvud. Inte heller behövs kardinaler, biskopar eller överstepräster av något annat slag. Allt detta är bara ett maktbygge av människor för att behärska andra människor.

Varje människa kan tro på Gud helt på egen hand.
Vill man, så kan man samlas i grupp också.
Har man ett behov av det, så kan man låta gruppen ledas av någon.

Men mer än så? Nej.

I år, 2013, valdes en påve som på fullt allvar säger att kvinnor är naturligt underordnade män, att mannen är tänkaren och den som får saker att hända samt att kvinnan finns till för att tillfredsställa honom. Dessutom är han mot fri abort, mot preventivmedel, mot samkönade äktenskap och homosexuellas rättigheter.

Vi kan inte acceptera detta!
Det är ett ledsamt och onödigt steg tillbaka.
Dessutom är det så enormt långt ifrån kärleksbudskapet så att man blir mörkrädd...

Hade jag varit katolik, hade jag gått ur kyrkan.
Nu är jag inte det, men jag tänker:
Vi kan inte ta den här skiten längre! Oavsett om vi är troende eller ej, katoliker eller protestanter – vi måste protestera! Avsätt de här galna människorna/männen som har låtit sin makthunger fördunkla sin tro. De förgiftar inte bara religionen, utan hela vår värld.

Att de här absurda, krampaktiga försöken till bakåtsträvande kommer nu, beror bara på att även dessa människor känner världens vindar vända. Nu tippar vippbrädan snart över, och de kloar sig fast med allt de har för att inte åka med. De är rädda. Snart är de inte längre betydelsefulla!

Jag tycker vi hjälper dem tillrätta på den punkten genast:
Avsätt dem.
De är precis lika betydelsefulla utan sin titel som med.

Ett kaotiskt liv

Nu har jag kommit på det:
Alla stora händelser i mitt liv föregås av kaos.
Jag är helt enkelt inte den sorten som liksom glider genom livet.

När jag skulle flytta till Växjö för att plugga, sökte jag i god tid. Hela sommaren tillbringade jag sedan ensam i Ösmo, med familjen på Gotland. Antagningsbeskedet kom i slutet av juli – jag kom in på första intagningen – men då hade jag ingenstans att bo. Fortfarande i augusti var jag bostadslös. Alla försök var förgäves. Min mor fick en ingivelse och skickade ett brev med en bön om hjälp till sina ekonomikollegor i Växjö kommun. De satte upp brevet på en allmän anslagstavla. En politiker såg det och ringde och erbjöd mig bostad. Allt löste sig fem (5) dagar innan skolan började. Men jag kom i tid till första lektionen!

"Ja, jag startar en dansskola med solarium och massage!"
Jättebra idé. Men det gamla mejeriet behövde totalrenoveras, väggar skulle byggas, allt skulle spacklas och målas, golv skulle läggas, solarier skulle införskaffas och lyftas in (enormt tunga), speglar skulle köpas och hängas upp, stänger skulle upp på väggarna. Vi började i slutet av maj. Då fanns inte ens vatten i lokalen! Vi hämtade det i 10-litershinkar hos gamla Oxgrillen (över disken) för att klara renoveringen. I augusti körde Steps & Stage igång. Det gick!

"Jag måste ha större dansskola med två salar."
Fast nu var det 400 kvm som skulle totalrenoveras – och jag var ensam. Visst köpte jag in viss arbetskraft, för vatten och el, golvläggning samt för väggbygge. Men riva, spikrensa virke, dra ner innertak, räta ut sladdar, ta loss diskbänkar, spackla, tapetsera, lista, måla, hänga upp speglar och stänger, våtrumsspärra, flytta alla grejer? Jodå, jag gjorde det själv, efter jobbet och under en sommar. (Det var den sommaren då det var sol i Växjö, 1995.) Några timmar fick jag hjälp av någon vän, men det var inte mycket. Jag kämpade dygnet runt och grät en hel del. Samtidigt som jag spacklade och målade tak, tog jag in anmälningar på telefon i en ekande tom lokal där väggarna bara var reglade. Jo, jag startade i tid, även om det var förfärligt stökigt i ett av förråden där jag öste in allt i sista sekund. Dansklasserna kom i alla fall igång på nya Steps, allihop!

"Låt oss starta en friskola, där våra barn kan gå!"
Men vår byskola var inte nedlagd, även om den troligtvis skulle bli det – i juni. Hur ska vi kunna starta i augusti då? Jo, genom att hitta en lokal i mars, dra ut på förhandlingarna kring den, sälja in projektet till banken och få låna till nocken samt få en checkkredit på 500 000 kr på samma låga ränta som fastigheten, ta in offerter på alla renoveringsjobb (utan att boka), förhandla fram alla avtal utan att skriva på, ta in intresseanmälningar, smygrekrytera personal som var införstådda med allt och planera för att trycka på knappen. Så, när skolan lades ned i början på juni satte allt igång. Friskolan Kronobergshed öppnade 12/8 för fritids. Mot alla odds – vi fick ihop det!

Och nu står jag inför projekt Flytta Till Gotland.
Det är samma kaos.
Hus har renoverats inför försäljning, bank har bearbetats för lånelöfte, jobb har sökts, barn har besökt skolor, vi har tittat på hus, det har rensats i förråd och planerats inför flytt. Än så länge har vi lyckats med steg 1: Att sälja huset. Nu väntar steg 2: Att köpa hus. Sedan blir steg 3 och 4: Få (åtminstone ett) jobb och få till flytten. Helst innan Almedalsveckan om det är möjligt, vilket är första veckan i juli. Två månader kvar...

Men det SKA gå.
Det gör det.
För det har det alltid gjort.
Av någon anledning är det bara så här kaotiskt som mitt liv ser ut, när det gäller de här livsavgörande ögonblicken.

Det är bara att gilla läget.
Och andas.

Förnuftets röst?

Många människor håller förnuftet högt. De anser att tänkandet är det allra viktigaste och är långt mer utvecklat än att känna, ana eller få en insikt. Ibland påstår de att tänkandet är det som skiljer människor från djur, och utvecklade människor från ociviliserade.

Jag tycker att de har fel.
Vad mer är: Många gånger är de inte riktigt kloka.
Och då menar jag det precis i ordets rena bemärkelse: KLOK, det vill säga förståndig och med gott omdöme.

Exempel 1:
Välutbildad man (förnuftsdyrkare) skriver på Facebook att "missbruk av meditation och avslappningsövningar kan leda till medlemskap i SD, där folk som inte tänker själva samlas".
Hur tänkte han där?
För det första: All forskning visar på att meditation ökar effektiviteten på arbetsplatser. 30 minuter meditation motsvarar 2 timmars förkortad arbetsdag, finns det siffror på. Det bör väl innebära att meditation ökar förmågan att tänka? Eller vad är det annars vi blir så mycket bättre på, som gör oss mer effektiva?
Det andra steget i hans resonemang, är att människor som ansluter sig till SD inte tänker. Där tror jag att han har fel, väldigt fel. Jag tror att de tänker alldeles förfärligt mycket. Att de inte kommer fram till samma saker som jag och många med mig, är en annan sak. Däremot kan jag tycka att de kanske inte känner så värst bra. De missar ett stort spektra av känslor: Empati, medkänsla, kärlek och ansvar. Däri ligger deras brist.

Denna man, som tycker att han tänker bra, klarar således inte av att föra ett stringent resonemang. Orsak och verkan har han fått helt om bakfoten. Han har åsikter om saker som han inte har läst på om, han drar slutsatser som inte är underbyggda – kort sagt: Han tänker dåligt.
Om han är en förnuftsdyrkare, så tycker jag synd om honom.
Där verkar han inte ha så stora framgångar...

Exempel 2:
Annan välutbildad man säger på fikarasten: "Jag vill vara med om jordens undergång. Vad då, det vill väl alla? Ska jag ändå dö, så vill jag se det."
Hur tänkte han?
Här har vi höjden av egoism. Han tänker alltså bara på sig själv. När han dör, behöver jorden inte finnas längre. Jag undrar vad den tanken leder till? Jag tror inte att han återvinner plastflaskor, om jag säger så...
Och varför skulle man vilja vara med om jordens undergång? Vem som helst kan räkna ut att det inte blir ett party. Elände, smärta, sorg... Den karlen måste ju vara totalt avstängd från alla känslor för att tro att det skulle vara kul på något sätt.

Det här är alltså högfunktionella individer i vårt samhälle.
När man har gått igenom sisådär 16 år av vårt utbildningssystem, så har man alltså övat upp tankeförmågan till den här nivån.
Nog sagt...

Kanske dags att ifrågasätta förnuftskulturen?

Upp och ner, ner å opp

...grisen gal i granens topp.

Så skrev hon i sången, Astrid Lindgren.
Och så kan jag tycka att världen är ibland: Upp och ner-vänd.

De flesta dagarna träffar jag trevliga människor, som gör bra saker. Saker och ting är begripliga, bra människor får bra saker. De elaka bestraffas och blir utan. Väldigt många människor kämpar i det lilla för att världen ska bli ett allt bättre ställe att bo på.

Men så finns de där dagarna då allt verkar tokigt.
Då girighet, själviskhet och lättja belönas. Rädda människor skrämmer andra att bete sig illa, aggressiviteten flödar och det är djungelns lag som råder. Armbågar, ojuste spel och arrogans vinner över kärlek och harmoni. De goda verkar simma omkring i en virvel av bubblande svart som drar dem ner mot bottnen.

De dagarna stänger jag av TV:n och struntar i tidningarna.
Jag orkar inte ta in mer av det hemska.
Då måste jag fly till andra världar, begripliga och vänliga världar, som finns i böcker, musik och dans. Och så måste jag gå ut i naturen.

Väl ute i en rejäl skog, kan jag sätta mig på en mossig sten.
Där lyssnar jag till fåglarnas kvitter och flaxande vingar, till skogsmusens prasslande under de torra löven, till vindens sus i trädkronorna och ett hundskall långt bort.

Där spelar det andra ingen roll.
Det är bara en parentes i världshistorien.
Träden här har levt längre än alla de elaka människorna och kommer att se dem dö.

Det känns bra.
Då kan jag andas igen.
I skogen är trädtopparna upp och rötterna ner, inget tvivel om den saken.
Även om resten av världen verkar vara upp och ner...