Kommentera andras kroppar

"Men, vad hon har blivit rund!"
"Han skulle se mycket bättre ut i en annorlunda frisyr."
"Har du sett, hon rakar sig inte under armarna!"

Helt vardagliga kommentarer, eller hur?
Jag funderar lite över själva grundidén:
Varför tror vi att det är godkänt att ha åsikter om någon annans kropp? Eller över huvud taget granska den?

Att vi ser dem vi möter, är givet.
Men att vi granskar dem mer eller mindre kritiskt – vad är det?

Inte är det kärlek, i alla fall.

Och kom inte med det där: Jamen, jag vill ju bara väl.
För det är inte sant.
Om vi ville väl, skulle vi säga och tänka:
"Vad hon ser lycklig och välmående ut!"
"Han är så fin i den jackan."
"Jag önskar att jag också skulle våga gå orakad!"

Hur kan det komma sig att vi tycker att det är godkänt att kommentera andras kroppar? För i kommentarerna ligger faktiskt någon form av fördömande.

Jag satt en gång och diskuterade behåring med två muslimska män. De "tyckte så synd" om sina fruar, som i vårsolen "var tvungna" att vaxa av all behåring från armar och ben och ansikte. Jag tyckte väl att det får man välja själv. "Jamen, de har ju SVART hår" sa männen. Och? Blir de väldigt varma i solen, undrade jag. "Nej men det är ju inte så roligt att ha tjockt svart hår när man är kvinna", menade de. Varför? Jag har hår på hela armarna, sa jag. "Men ditt är ju inte tjockt. Jag tycker inte att det gör något", sa den ena mannen. Jag bara glodde på honom. Som om jag bryr mig om vad du – eller någon annan tycker – om mitt hår? Om man tror på Gud, och tror att denne Gud är allsmäktig, då tycker jag faktiskt inte att man ska kritisera hens skapelse. Jag är skapad med dessa hår, och det betyder att jag är perfekt med dem, menade jag.
Då blev det väldigt tyst.

Jag förstår inte.
Ibland kan jag hoppa till för att någon ser ovanligt speciell ut. Kanske bara har ett öga eller har ett mycket ovanligt utseende. Då är det som om ögonen liksom måste titta lite extra för att förstå, även om jag försöker hejda mig. Men det är inte för att jag vill kritisera! Det är för att jag inte begriper.

Givetvis är alla perfekta.
Just nu, just i deras liv, ser de ut så här.
Det är perfekt.

Den som är tjock behöver vara det för att skydda sig mot sin inre smärta, eller ankra sig vid den här världen, eller för att hen har fullt upp med andra bekymmer. Den som har håret på ända har antagligen annat att tänka på, kanske en sjuk familjemedlem eller har fokus på sitt jobb. Hon som är orakad har väl valt att vara naturlig. So what?
Det intressanta är väl att möta människan bakom den där ytan?
Att prata och interagera med denne, att lära känna, att lyssna.
Fastnar vi på ytan missar vi allt det andra!

Har vi inget annat att prata om, så kanske vi ska vara tysta.

Förtryck!

Jag läser en bok om en hjärnforskare som vid 37-års ålder fick en massiv stroke. Hela hennes vänstra hjärnhalva slogs ut – och hennes värld förändrades. Hon beskriver hur annorlunda förnimmelserna av världen blev, och berättar hur hennes självbild förändrades. Allt ur ett oerhört vetenskapligt perspektiv, med skisser på hjärnan och de olika funktionerna.

Oerhört spännande.

Många insikter har jag fått av denna bok. Den första är att hjärnhalvorna verkligen rent fysiskt symboliserar den ständiga striden mellan ego och gudomlighet, yin och yang.

Vänster hjärnhalva, som styr höger kroppssida:
Kritiskt granskande, kunskap, tal, läsförmåga, jämförande, tävlande, det visuella, stringens i tankar och resonemang, aktivitet, sortering, klassificering.
Ego.
Yang.

Höger hjärnhalva, som styr vänster kroppssida:
Helhet, gemenskap, kärlek, naivitet, vetskap, intuition, det kinestetiska, kreativitet, känslan av att vara ett, lycka, andlighet, sammansmältning.
Gudomlighet.
Yin.

Min andra insikt är att vi lever i ett samhälle som helt har gått upp i Yang-dyrkan! Den vänstra hjärnhalvan dominerar den högra så till den milda grad, att de som anses "framgångsrika" individer är de som nästan inte har någon koppling kvar till sin högra hjärnhalva. I skolan stimulerar vi i första hand vänster hjärnhalva. I arbetslivet är det oavkortat vänster som gäller. I politiken skrattar man åt argument som kommer ur höger hjärnhalva – nej, vänster måste det vara!

Det är ett förtryck!

Min absoluta övertygelse är att det måste råda balans mellan dessa båda för att vi ska vara lyckliga och dessutom nå vår fulla kapacitet som människor. Hade vi bara behövt det ena eller det andra, så hade vi bara haft den hjärnhalvan – eller den funktionssfären.

Det stora problemet är att den vänstra hjärnhalvan tävlar, jämför och kritiserar.
Den högra älskar och accepterar.
Gissa vilken som vinner?

Jag tänker därför att det måste vara vår mission i livet att lyfta fram den högra hjärnhalvans lite tystare kapacitet. Vi bör stimulera yin-värdena med alla medel – kanske till och med försöka använda vänster kroppshalva mer! Varför inte skriva eller äta med vänster hand? Fascinerad inser jag att jag själv har valt att använda endast vänster hand när jag skriver anteckningar under Reiki-sessioner. Det har känts naturligt. Så klart! För det är budskap från höger hjärnhalva!

Plötsligt förstår jag också varför alla dessa män blir så arga när man pratar om gudomlighet, enhet, kärlek – ja, alla de högra hjärnhalvans värden. De känner sig hotade, eftersom detta är traditionellt "kvinnliga" värden. Någonstans inne i reptilhjärnan känner de kanske på sig att de kommer till korta ifall livet inte längre är en tävling för vänster hjärnhalva, utan att det i stället handlar om balans och gemenskap. Svårt. Klart att de blir stressade. Och försöker komma med vänsterhjärnhalveargument och -resonemang. Oerhört stressande blir de när jag (eller någon annan) inte svarar på dessa resonemang, utan bara "känner" annorlunda! Stress triggar aggressivitet, så därav den ilskna tonen.

Hur som helst, så här på kvinnodagen:
Vi måste alla – hela mänskligheten, inte bara kvinnorna – inse att vi är komplexa varelser med betydligt mer kapacitet än vi tror. Om vi kan lära oss att använda höger hjärnhalva i större utsträckning, kommer vi att åstadkomma mer varaktiga och intelligenta lösningar, men vad mer är: Vi kommer att vara lyckligare. Och därmed friskare.

Läs boken: Min stroke.

Tomma ögon

Har du sett dem?
De tomma ögonen. Ögonen där det liksom inte är någon hemma, där man inte når fram. Man kan titta rakt in i dem, men ser ändå inte vem som är därinne. Det är till och med så att det känns oklart OM det finns någon där.

Och det är inte samma sak som när man sa: "Ljuset är tänt men det är ingen hemma." Då handlade det om ett skämt, att personen i fråga var lite väck, inte hade alla hästar hemma. Det jag pratar om nu är något annat.

Jag ser det hos många barn.
De är inte där.
Inte för att de dagdrömmer eller tänker på annat. Nej, de är där. Tror jag. Men de gömmer sig.

De gömmer sig bakom en tjock ridå.
Jag kan ana mig till ilska, rädsla och någon form av avsky.
Och apati, hopplöshet, uppgivenhet.

Det är så hemskt.
Sorgligt och synd om.
Men också läskigt.
Vad blir det av de här människorna?

De tomma ögonen finns också hos vuxna. Då ofta bakom antingen en trevlig fasad och ett inövat beteende – eller arrogans.

Hur kan det bli så?
Vad i all sin dar har hänt för att man ska se ut så?
Som om det inte finns någon själ.
Eller som om den är låååångt därinne, onåbar.

Ska det vara så?

The western woman – en gräsrotsrevolution

Inget ont som inte har något gott med sig.
Det tror jag mycket på.

Härom dagen funderade jag på det här med kvinnoförtryck.
Det något hopplösa i att försöka göra sig gällande som kvinna kan göra mig ilsken. Tänk, alla dessa fantastiska kvinnor jag träffar! De har stora kunskaper, många erfarenheter, är eftertänksamma, känsliga, spontana, glada, modiga, inspirerande och fritänkande. Samtliga med känslan av att deras åsikter inte räknas lika mycket som männens, att de inte kan göra sig hörda, att de är "fel". Jag förstår precis vad de menar. Det känns ibland som att vara en fisk i en häcklöpningstävling. Nej, jag har inte förmågan att springa fort och hoppa över höga häckar – men jag kan annat! Om tävlingen handlar om att springa och hoppa, så är jag rökt från början. Det skulle se annorlunda ut om det handlade om att hålla andan under vatten... När loppet är riggat på det sätt som det är, känns det som om det inte går att vinna.

Jag träffar många kvinnor. För det är nästan bara kvinnor som går på de kurser jag går på, som vågar lära sig meditation och reiki, som tränar yoga, som går på hälsoevenemang och som tittar inåt, in i världen inuti.

För mig känns det som om kvinnor i allmänhet har kommit längre i utvecklingen än män i allmänhet. (Provocerande, eller hur? Men det är min upplevelse.) Det handlar inte bara om vänster hjärnhalva, utan både höger och vänster. Vi vågar spränga gränser, vara "obekväma", uppleva saker som inte går att mäta. Och det är viktigt! Det behövs om den här världen ska överleva.

"The world will be saved by the western woman."
Dalai Lama

Det tror jag på.
Är det några som kan, så är det vi.
Vi har både kunskap, färdigheter och medmänsklighet.
Och medel att göra det.

Plötsligt insåg jag: Det är kanske lite tack vare förtrycket.
Om vi hade varit accepterade i helhet i det officiella samhället, så hade vi aldrig letat vidare. När våra kvaliteter och intressen ignoreras, är det ingen idé att vara med. Eftersom vi inte får plats, skapar vi ett eget universum, utforskar nya områden och öppnar nya dörrar.

Kanske hade det inte hänt annars.
Om inte verkligheten hade skavt, hade vi inte sökt andra vägar.
Nu gäller det bara att vi börjar ändra på saker.

Jag tror vi kommer att börja ändra på våra egna liv. Jobba mindre, tänka mer på livsvärde, uppfostra våra barn med sunda värderingar och empati, bry oss om maten vi äter, vårda känslorna och andligheten. Jag vet flera som har börjat... Stillsamt, nästan obemärkt, kommer fler och fler att ställa sig utanför tillväxthysterin och de snabba besluten, tills nästan halva befolkningen inte längre deltar. En gräsrotsrevolution. Lite i smyg.
Och plötsligt har världen vänt.

Sjuka ungdomar

Vi har en lavinartat ökande ohälsa bland ungdomarna i västvärlden. När detta diskuteras, hör jag två angreppssätt: Antingen anser folk att ungdomarna är klemiga, eller också suckar man resignerat. Ibland hör jag också påförande av skuld, det vill säga "de får väl skylla sig själva när de lever så osunt".

Jag vet inte vilket som är mest enfaldigt.

Ungdomar idag utsätts för så mycket mer än vad till exempel min generation gjorde. De äter sämre mat (för att tidigare generationer har förstört grödorna på olika sätt), de är uppväxta med miljögifter (fick dem redan med modersmjölken och har sedan fått i sig blandat skräp i hela sitt liv) och de upplever stress varje dag (på grund av ökad exponering via internet, fler människor, ökat buller osv).
Givetvis måste det ge hälsoresultat!

Med ett epigenetiskt synsätt, får vi ytterligare förklaringar. Forskare säger idag att det våra mor- och farföräldrar åt, påverkar oss idag. Ser vi på ungdomar och barn, så har vi nu första generationen av mer eller mindre ohälsosamt leverne två generationer tillbaka. Både vad gäller kostvanor, motionsvanor, sömnvanor, arbetsvanor, tankemönster och livssituation. Det är ett tungt arv att bära!

Och visst har de bitvis dåliga levnadsvanor!
Det är givetvis inte bra att dricka flera liter läsk i veckan, äta nudlar och surfa på internet (eller plugga) halva nätterna. Det förstår vi alla, även ungdomarna. Skulden ligger dock inte på dem, utan på oss: Deras föräldrar. Det är vårt jobb att lära dem att avstå från det som skapar sjukdom och välja det som skapar hälsa.

För mig är det här med ungdomshälsa en prioriterad fråga.
Många av dem förstår inte ens att de mår dåligt.
Än mindre varför.
Vi har liksom glömt att lära dem att överleva, att ta hand om sig själva!

Det måste det bli ändring på, och det kvickt.
Annars kommer det att ta en ände med förskräckelse.

Otålig

Det är svårt att vänta.
När man har satt upp målet, vill man ge sig av.
Så fort tanken är tänkt.

Då kommer den stora utmaningen:
Att inte springa iväg i förväg.

Om man sticker direkt, får man kämpa, för då har inte universum hunnit bana väg. Det är mycket möjligt att man når fram ändå, men det lär ta mer tid och krävas större energi.

Dessutom kanske man i sin förvirring kämpar som sjutton men styr lite snett, och så kommer man på villovägar. Ungefär som när man går uppför fjället och tittar i marken för att det är jobbigt, och så märker man att man har gått tokigt.

Jag, som är en oerhört otålig själ, har ett knep: Jag mediterar och Reikar. Då får jag sinnesfrid, då upplever jag tid som något ointressant, då känner jag att allt kommer att bli precis som det ska bli.

Då är det lättare att få tiden att gå.
För om man bara sitter rätt upp och ner, så är det lätt att man börjar stirra upp sig...

Varför får jag inte det jag vill?

"Jag har sänt ut mina önskningar i Universum under lång, lång tid och än har jag inte fått det jag vill ha! Vad gör jag för fel?"

För det första:
Det är ingen prestation.
Du GÖR inte.
Din insats i sammanhanget är en intention; en tanke, en känsla, ett tillstånd. Det måste du förstå om du ska kunna be och önska saker: Att det handlar om en ärlig intention. Det räcker med att du tydligt förklarar vad du vill/önskar och att det kommer ur och med en känsla, en emotion.

För det andra:
Det är kanske inte FEL.
Det kan vara lämpligt att sluta tänka i banor om rätt och fel över huvud taget. När det blir något som du inte har tänkt dig, så se det som att det blev annorlunda. Tänk om det är så att allting är precis rätt, och precis vad du behöver, men att du själv inte ser det just nu?

Det du behöver utrusta dig med är tillit och tålamod.
Tillit – tron på att allt blir precis som det ska.
Tålamod – mod att tåla dig och att tåla det som behöver komma din väg.

Ibland tar det tid.
Det kan vara för att massor med olika saker måste falla på plats innan din önskan kan slå in. Eller så måste du falla på plats innan din önskan kan slå in. Tid är dessutom helt irrelevant för universum. Tänk, hur kort tid ett år är för ett universum som varit igång i flera biljoner år! Ibland tror jag att vi är alldeles för intensiva och otåliga, och ger upp för tidigt. När presenten väl är paketerad och levererad, är vi inte kvar där längre.

Ibland är det du som måste släppa taget.
Du bär på rädslor som hindrar flödet, som hindrar dig från att ta emot och se vad det är som verkligen erbjuds dig. Då måste du göra jobbet att rensa ut, göra dig av med onödigt bagage, våga släppa taget om alla måsten. Först när du kan säga "jag släpper taget om allt som hindrar mig om att uppnå det jag önskar, jag släpper taget om allt jag inte längre behöver", först då kan du börja jobba.

"Jag önskar att jag får träffa en livspartner."
"Men först vill jag gå ner lite i vikt."
Typexempel. Du har inte accepterat dig, inte släppt rädslan att inte duga till. Det universum hör är att ni gör ett avtal: Först ska du gå ner i vikt och bli nöjd med dig själv, sedan ska universum skicka en livspartner.
"Jag vill bli en välkänd författare."
"Men jag mår dåligt när folk blir arga på mig."
Typexempel 2. Du är rädd för drömmen. Universum vet att alla som blir välkända, kommer att få både positiva och negativa reaktioner. Och eftersom universum vill ditt bästa, kommer du inte att utsättas för kändisskapet förrän du är redo, dvs när du har släppt oron för att inte vara omtyckt.

Ett av de vackraste uttryck jag vet, är:
Om Gud vill.
Du vet, som många troende säger:
"Jag ska försöka byta jobb framöver, om Gud vill."
Det innebär för mig att man är öppen för att det finns en högre makt som har bättre koll på vad man behöver och att man underordnar sig den allvetande. Jag vill detta, men det viktiga är vad Gud ser att jag behöver.

Det är tillit.