Jag kommer ihåg när jag som ung student hade forskaren Mats Trondman i socialpsykologi. Han berättade skrattande om hur han inte togs på allvar i den akademiska världen till en början, på grund av hans skäggstubb och klädstil samt att han kom från "lägre" sociala förhållanden.
För mig, som var 19 år, lät det stenålders.
Jag tänkte att det nog var länge sedan samt att det måste ha varit ena riktiga stofiler kring honom.
Att döma någon efter utseendet?
Allvarligt?
I nådens år 1989?
Jag tyckte det var otänkbart.
Hihihi.
Jag var rart naiv och barn av 70-talet.
Nåväl.
Mats Trondman hittade en identitet kring detta.
Han var ett "maskrosbarn".
Med detta menar man någon som kommer från lägre sociala strata, lägre utbildningsnivå osv och nått högre utbildning. Ungefär.
Och jag tänker att jag är tvärt om.
Jag kommer från en familj med många högskolepoäng.
Helt självklart gick jag vidare från gymnasiet till högskolestudier.
Men därefter har jag tillbringat huvuddelen av mitt yrkesliv i kulturbranschen.
Jag uppför mig inte som högutbildad.
Inte klär jag mig som en sådan heller.
Jag känner väl kanske att det viktigaste är att man kan kommunicera med folk av alla de slag, att man är sig själv och att man reflekterar över sig själv och sina erfarenheter.
Jag har på något sätt gjort motsatt resa än ett maskrosbarn.
Från högt socialt strata till... Något annat.
Kan vi hitta på ett namn för det?
torsdag 7 februari 2013
onsdag 6 februari 2013
När man tar fan i båten...
...så får man ro honom i land.
Eller måste man det?
Jag drömde en dröm i går natt.
Det var jag och min mor som rodde en liten roddbåt.
I fören låg en död gris.
Jag tror att den var tänkt som mat.
När vi rodde mellan en kaj och en större fiskebåt, råkade vi välta ner grisen i vattnet. "Hjälp mig" skrek min mor och dök spänstigt ner utan att tveka. Kaptenen på fiskebåten dök också i, och tillsammans lyckades vi bärga grisen. Medan vi drog upp den skrattade vi hejdlöst.
Vad betyder den drömmen?
Mamma - står för hemförhållanden, kärlek, trivsel i livet.
Båt - livets färd.
Gris - materiellt, välstånd.
Dyka - kämpa för att lyckas.
Be om hjälp - du behöver be om hjälp, tveka inte.
Skratt - motsatsdröm: Olycka, jobbigt, elände.
Min tolkning är följande:
Om jag kämpar för att lyckas få tillbaka mitt materiella välstånd, kommer mina hemförhållanden, min kärlek och trivsel i livet att bli lidande.
Osökt tänkte jag då på ordspråket ovan.
Är det verkligen ett bra tips?
Om man upptäcker att man har tagit fan i båten – varför inte stjälpa honom över bord genast och ro därifrån så fort som möjligt?
Eller måste man det?
Jag drömde en dröm i går natt.
Det var jag och min mor som rodde en liten roddbåt.
I fören låg en död gris.
Jag tror att den var tänkt som mat.
När vi rodde mellan en kaj och en större fiskebåt, råkade vi välta ner grisen i vattnet. "Hjälp mig" skrek min mor och dök spänstigt ner utan att tveka. Kaptenen på fiskebåten dök också i, och tillsammans lyckades vi bärga grisen. Medan vi drog upp den skrattade vi hejdlöst.
Vad betyder den drömmen?
Mamma - står för hemförhållanden, kärlek, trivsel i livet.
Båt - livets färd.
Gris - materiellt, välstånd.
Dyka - kämpa för att lyckas.
Be om hjälp - du behöver be om hjälp, tveka inte.
Skratt - motsatsdröm: Olycka, jobbigt, elände.
Min tolkning är följande:
Om jag kämpar för att lyckas få tillbaka mitt materiella välstånd, kommer mina hemförhållanden, min kärlek och trivsel i livet att bli lidande.
Osökt tänkte jag då på ordspråket ovan.
Är det verkligen ett bra tips?
Om man upptäcker att man har tagit fan i båten – varför inte stjälpa honom över bord genast och ro därifrån så fort som möjligt?
tisdag 5 februari 2013
Kom ihåg!
Tänk positivt, brukar vi säga.
Det är ett gott råd för lite av varje!
När det gäller hjärnan är det extra viktigt.
Varför?
Jo: Hjärnan kan inte tänka inte.
Därför är det dödfött att tänka i negationer.
Tänk inte på en rosa elefant.
Japp, det är så det går till. Man ser direkt en rosa elefant.
Eller: Jag ska inte äta godis. Vad tror du händer?
Jo, du blir sugen på godis.
Därför skriver vi inte lappar på följande vis:
Glöm inte att packa väskan.
Vad hör hjärnan? "Glöm att packa väskan."
I stället skriver vi:
"Kom ihåg att packa väskan."
För då gör vår snälla hjärna det!
Tips: Tillämpa gärna detta på barn, hundar, änglar.
Jag tror att det är en god idé rent generellt.
En positiv livsinställning, liksom...
Det är ett gott råd för lite av varje!
När det gäller hjärnan är det extra viktigt.
Varför?
Jo: Hjärnan kan inte tänka inte.
Därför är det dödfött att tänka i negationer.
Tänk inte på en rosa elefant.
Japp, det är så det går till. Man ser direkt en rosa elefant.
Eller: Jag ska inte äta godis. Vad tror du händer?
Jo, du blir sugen på godis.
Därför skriver vi inte lappar på följande vis:
Glöm inte att packa väskan.
Vad hör hjärnan? "Glöm att packa väskan."
I stället skriver vi:
"Kom ihåg att packa väskan."
För då gör vår snälla hjärna det!
Tips: Tillämpa gärna detta på barn, hundar, änglar.
Jag tror att det är en god idé rent generellt.
En positiv livsinställning, liksom...
måndag 4 februari 2013
Kritiskt granskande
När vetenskapen gjorde sitt intåg i vår värld, var det i en värld där hjärta, känslor, föraningar och tro hade sin självklara plats. Vetenskapens fokus på hjärna och tankar var något nytt.
Vi som är födda på 1900-talets andra hälft är dock helt indoktrinerade i vetenskapstänket. För oss är det självklart att vara kritiska, granska, efterfråga fakta och ifrågasätta.
Men är det så självklart?
Vinner verkligen allt på att ifrågasättas?
Nej.
Självklart inte.
Det är hjärnans väg.
Ta något sådant som kärlek, till exempel.
Hur mår kärlek av att ifrågasättas?
– Jag älskar dig!
– Gör du? Är det verkligen sant? Bevisa det!
Nej. Fungerar inte.
Eller en sådan sak som tro.
Hur mår tro av att ifrågasättas?
– Jag tror på Gud.
– Jaså? Var har du bevisen för hens existens?
Nej. Fungerar inte.
Vi kan se på känslor på samma sätt.
– Idag känner jag mig ledsen.
– Varför det? Är det empiriskt bevisat?
Nej. Inte bra.
Inte nog med att det är korkade frågor som inte har några svar.
Dessvärre förminskar faktiskt frågorna själva upplevelsen.
Genom att ifrågasätta kärleken, flyttar vi fokus från hjärtat till hjärnan.
Genom att ifrågasätta tron, flyttar vi fokus från gudomlighet till ego.
Genom att ifrågasätta känslorna, rationaliserar vi bort de naturliga reaktionerna.
När det gäller intuition och medialitet så gäller det i ännu högre grad.
Ju mer du ifrågasätter, tvivlar på din kapacitet och kräver bevis, desto mindre får du till dig.
Ju mer du kan leva i tillit och förtröstan, desto tydligare blir allt.
Att kritiskt granska är bara ETT förhållningssätt.
Det lämpar sig för vetenskap, för tankar, för egot.
Klart att det är bra att ifrågasätta sina egna tankar och vända på dem!
Men det kan ju ses lite förmätet att ifrågasätta gudomlighet.
Allt har sin tid och plats.
Vi som är födda på 1900-talets andra hälft är dock helt indoktrinerade i vetenskapstänket. För oss är det självklart att vara kritiska, granska, efterfråga fakta och ifrågasätta.
Men är det så självklart?
Vinner verkligen allt på att ifrågasättas?
Nej.
Självklart inte.
Det är hjärnans väg.
Ta något sådant som kärlek, till exempel.
Hur mår kärlek av att ifrågasättas?
– Jag älskar dig!
– Gör du? Är det verkligen sant? Bevisa det!
Nej. Fungerar inte.
Eller en sådan sak som tro.
Hur mår tro av att ifrågasättas?
– Jag tror på Gud.
– Jaså? Var har du bevisen för hens existens?
Nej. Fungerar inte.
Vi kan se på känslor på samma sätt.
– Idag känner jag mig ledsen.
– Varför det? Är det empiriskt bevisat?
Nej. Inte bra.
Inte nog med att det är korkade frågor som inte har några svar.
Dessvärre förminskar faktiskt frågorna själva upplevelsen.
Genom att ifrågasätta kärleken, flyttar vi fokus från hjärtat till hjärnan.
Genom att ifrågasätta tron, flyttar vi fokus från gudomlighet till ego.
Genom att ifrågasätta känslorna, rationaliserar vi bort de naturliga reaktionerna.
När det gäller intuition och medialitet så gäller det i ännu högre grad.
Ju mer du ifrågasätter, tvivlar på din kapacitet och kräver bevis, desto mindre får du till dig.
Ju mer du kan leva i tillit och förtröstan, desto tydligare blir allt.
Att kritiskt granska är bara ETT förhållningssätt.
Det lämpar sig för vetenskap, för tankar, för egot.
Klart att det är bra att ifrågasätta sina egna tankar och vända på dem!
Men det kan ju ses lite förmätet att ifrågasätta gudomlighet.
Allt har sin tid och plats.
söndag 3 februari 2013
Barnkalas
Jag älskar att vara mamma!
Nästan alla dagar.
Men så finns det de där undantagen, de där dagarna då man undrar VARFÖR...
Barnkalas får mig definitivt att ställa den frågan.
Att bli bjuden på barnkalas är nästan uthärdligt. Inbjudan kommer i och för sig ofta bara en vecka innan själva kalaset, så det gäller att vara flexibel i sin planering.
Kalas inträffar alltid på helger. Det betyder att man ska hinna köpa en present till ett barn (som man ofta inte känner) i veckan före, efter arbetstid eller på lunchen. Sedan, på dagen D, ska det stylas hår och fixas finkläder samt skjutsas och hämtas på bestämda tider. Ofta är kalasen förlagda på märkliga tider som krockar med lunchen, vilket innebär att monsterhungriga barn äter enorma mängder tårta/glass/kakor/godis, får sockerchock och gråtande råkar ut för olyckor.
Att hela den lediga helgdagen försvinner, är något man får räkna med. Vi som bor på landet hinner precis lämna barn, åka hem, dricka en kopp kaffe, åka tillbaka och hämta utmattade (men nöjda) barn. Och sedan får man skynda sig hem och laga mat till de sockerhuvudvärksdrabbade barnen.
Att däremot anordna barnkalas, är en betydligt större prövning.
Det gäller att tajma det perfekt, så att man antingen börjar med lunchmat eller så att barnen har hunnit äta hemma. De måste vara hyfsat mätta innan man försöker leka. Annars uppstår allehanda katastrofer. Och även om de små liven har ordentligt med hamburgare i magen, inträffar sådana. Efter 5 minuters "hela havet stormar", har ett barn satt sig snett på en stol, trillat av och slagit huvudet i ryggstödet, oklart hur. Två barn är osams och kan inte stå bredvid varandra, efter att ha bråkat om samma stol. Ett barn vägrar släppa sitt sugrör, som han blåser i med ett gällt ljud samt petar folk med, tacknämligt nog inte i ögonen (ännu). Tre barn hoppar upp och ner av spänning och tävlingsanda och vill "MER, MER, MER" medan ett barn gråter i ett hörn över att inte ha vunnit. Två barn är mystiskt försvunna och återfinns senare under en säng, där de äter godiset som de i smyg har hittat i skattkistan som alla skulle leta efter senare.
När man har kört alla åtta lekarna som man trodde man inte skulle hinna med, har det gått en halvtimme. Då hittar man desperat på nya lekar, som kurragömma eller blindbock, bara för att få tiden att gå. Efter ytterligare en kvart är alla uppslag slut, några barn vill inte leka mer och några "är hungriga". All right – fram tårtan/glassen, lite för tidigt, allt för att det ska vara roligt. Barn tar tårta, barn tappar tårta i knät och på golvet, barn välter läskglas, barn kör upp sugrör i näsan, barn smular kakor och får hostattacker, barn kör ner händer i grädden för att fiska fram en jordgubbe, barn börjar på sju små kakor men lämnar alla icke uppätna. Barn säger "jag är färdig" och lämnar bordet. Bordet ser ut som om världen har exploderat, barn är sockerstinna och det har gått exakt 12 minuter.
I stället för att röja bordet, måste man nu lösa en konflikt mellan två gråtande barn, hämta två barn från vinden, prata med ett barn som har låst in sig på toa och är lös i magen efter att ha ätit fyra tårtbitar samt hitta de övriga. Har man tur, kan man skicka ut barn att leka en liten stund. Har man vinterkalas, får man stänga in barn i lämpligt (vadderat) rum och hoppas att de överlever.
Sedan är det dags för skattjakt eller fiskedamm. Man drar ut på detta i det längsta, eftersom man vet att så snart de små liven har fått sina godispåsar, upphör alla försök till lek eller umgänge. Sedan sitter de bara och knaprar godis tills föräldrarna hämtar dem. Kanske klämmer de fast halvätna klubbor i soffan, eller får kola i håret, eller trampar in jättemånga kolabönor i mattan om man inte är på alerten.
Två timmar efter att alla barn kom, åker alla barn hem.
Då är man helt slut, har ett köksbord i kaos och minst två rum som behöver saneras.
Och då säger ens eget barn: "Det var jättekul mamma. Nästa gång vill jag ha disco och bjuda alla i klassen."
Nästan alla dagar.
Men så finns det de där undantagen, de där dagarna då man undrar VARFÖR...
Barnkalas får mig definitivt att ställa den frågan.
Att bli bjuden på barnkalas är nästan uthärdligt. Inbjudan kommer i och för sig ofta bara en vecka innan själva kalaset, så det gäller att vara flexibel i sin planering.
Kalas inträffar alltid på helger. Det betyder att man ska hinna köpa en present till ett barn (som man ofta inte känner) i veckan före, efter arbetstid eller på lunchen. Sedan, på dagen D, ska det stylas hår och fixas finkläder samt skjutsas och hämtas på bestämda tider. Ofta är kalasen förlagda på märkliga tider som krockar med lunchen, vilket innebär att monsterhungriga barn äter enorma mängder tårta/glass/kakor/godis, får sockerchock och gråtande råkar ut för olyckor.
Att hela den lediga helgdagen försvinner, är något man får räkna med. Vi som bor på landet hinner precis lämna barn, åka hem, dricka en kopp kaffe, åka tillbaka och hämta utmattade (men nöjda) barn. Och sedan får man skynda sig hem och laga mat till de sockerhuvudvärksdrabbade barnen.
Att däremot anordna barnkalas, är en betydligt större prövning.
Det gäller att tajma det perfekt, så att man antingen börjar med lunchmat eller så att barnen har hunnit äta hemma. De måste vara hyfsat mätta innan man försöker leka. Annars uppstår allehanda katastrofer. Och även om de små liven har ordentligt med hamburgare i magen, inträffar sådana. Efter 5 minuters "hela havet stormar", har ett barn satt sig snett på en stol, trillat av och slagit huvudet i ryggstödet, oklart hur. Två barn är osams och kan inte stå bredvid varandra, efter att ha bråkat om samma stol. Ett barn vägrar släppa sitt sugrör, som han blåser i med ett gällt ljud samt petar folk med, tacknämligt nog inte i ögonen (ännu). Tre barn hoppar upp och ner av spänning och tävlingsanda och vill "MER, MER, MER" medan ett barn gråter i ett hörn över att inte ha vunnit. Två barn är mystiskt försvunna och återfinns senare under en säng, där de äter godiset som de i smyg har hittat i skattkistan som alla skulle leta efter senare.
När man har kört alla åtta lekarna som man trodde man inte skulle hinna med, har det gått en halvtimme. Då hittar man desperat på nya lekar, som kurragömma eller blindbock, bara för att få tiden att gå. Efter ytterligare en kvart är alla uppslag slut, några barn vill inte leka mer och några "är hungriga". All right – fram tårtan/glassen, lite för tidigt, allt för att det ska vara roligt. Barn tar tårta, barn tappar tårta i knät och på golvet, barn välter läskglas, barn kör upp sugrör i näsan, barn smular kakor och får hostattacker, barn kör ner händer i grädden för att fiska fram en jordgubbe, barn börjar på sju små kakor men lämnar alla icke uppätna. Barn säger "jag är färdig" och lämnar bordet. Bordet ser ut som om världen har exploderat, barn är sockerstinna och det har gått exakt 12 minuter.
I stället för att röja bordet, måste man nu lösa en konflikt mellan två gråtande barn, hämta två barn från vinden, prata med ett barn som har låst in sig på toa och är lös i magen efter att ha ätit fyra tårtbitar samt hitta de övriga. Har man tur, kan man skicka ut barn att leka en liten stund. Har man vinterkalas, får man stänga in barn i lämpligt (vadderat) rum och hoppas att de överlever.
Sedan är det dags för skattjakt eller fiskedamm. Man drar ut på detta i det längsta, eftersom man vet att så snart de små liven har fått sina godispåsar, upphör alla försök till lek eller umgänge. Sedan sitter de bara och knaprar godis tills föräldrarna hämtar dem. Kanske klämmer de fast halvätna klubbor i soffan, eller får kola i håret, eller trampar in jättemånga kolabönor i mattan om man inte är på alerten.
Två timmar efter att alla barn kom, åker alla barn hem.
Då är man helt slut, har ett köksbord i kaos och minst två rum som behöver saneras.
Och då säger ens eget barn: "Det var jättekul mamma. Nästa gång vill jag ha disco och bjuda alla i klassen."
lördag 2 februari 2013
Vägen från utmattning
Jag får ofta frågan: Hur blir man frisk från utbrändhet?
Då brukar jag svara: Jag vet inte.
Det enda jag vet är hur jag gjorde för att ta mig ur mitt svarta hål.
Nu tänker jag i alla fall ge mig på en enkel beskrivning av detta.
Först: Jag tror inte att utbrändhet är en sjukdom.
Min uppfattning är att det är en reaktion på överdriven aktivitet.
Därför är det inte något man kan bli frisk ifrån.
Man måste lära sig att leva annorlunda och återhämta sig.
1 Meditation/Reiki
Bästa tipset: Lär dig en teknik för att återhämta dig, ladda batterierna. Ger så otroligt mycket mer än att sova! Öppnar världen inuti och ger dig en ny relation till dig själv och världen.
2 Ta hand om kroppen
Träna något lugnt; yoga, tai chi, qigong eller något annat. Helst prestationsfri träning.
3 Ät bra
KRAV-odlat, råkost, mjukt och fint tillagat, näringsrikt.
Komplettera med ett bra kosttillskott.
4 Bearbeta
Jobba på att bli fri från gamla mönster. Gå i terapi, samtal, gå på behandlingar (massage, akupunktur, Resan-terapi, energiterapier, hypnos...), prata med vänner, läs böcker, gör upp med omgivningen.
5 Var i naturen
Andas frisk luft, lyssna på fåglar, titta på hav, krama träd. Sitt och njut.
6 Sysselsätt händerna, vila hjärnan
Gör saker med händerna: Pyssla, laga mat, baka, virka, sy, snickra... Helst utan artificiella ljud.
7 Undvik överdriven stimulans
Stäng av TV, sociala medier och radio. Lyssna på tystnaden. Undvik folksamlingar och måste du vistas i sådana, så skydda dig och håll dig på din kant. Möt människor en i taget, lyssna noga och titta på en i taget. Lyssna på organisk musik, riktiga instrument.
8 Låt det ta tid
Det är inte lätt att lära om. Har det tagit några år att komma dit, så får det väl ta några år att komma därifrån.
Lösningen på allt? Nej, självklart inte. Det är bara mina tips för hur man mår bättre efter att ha trillat ner i det svarta hål som är utmattning/depression/utbrändhet. Hoppas att de kan hjälpa dig eller någon du bryr dig om!
Då brukar jag svara: Jag vet inte.
Det enda jag vet är hur jag gjorde för att ta mig ur mitt svarta hål.
Nu tänker jag i alla fall ge mig på en enkel beskrivning av detta.
Först: Jag tror inte att utbrändhet är en sjukdom.
Min uppfattning är att det är en reaktion på överdriven aktivitet.
Därför är det inte något man kan bli frisk ifrån.
Man måste lära sig att leva annorlunda och återhämta sig.
1 Meditation/Reiki
Bästa tipset: Lär dig en teknik för att återhämta dig, ladda batterierna. Ger så otroligt mycket mer än att sova! Öppnar världen inuti och ger dig en ny relation till dig själv och världen.
2 Ta hand om kroppen
Träna något lugnt; yoga, tai chi, qigong eller något annat. Helst prestationsfri träning.
3 Ät bra
KRAV-odlat, råkost, mjukt och fint tillagat, näringsrikt.
Komplettera med ett bra kosttillskott.
4 Bearbeta
Jobba på att bli fri från gamla mönster. Gå i terapi, samtal, gå på behandlingar (massage, akupunktur, Resan-terapi, energiterapier, hypnos...), prata med vänner, läs böcker, gör upp med omgivningen.
5 Var i naturen
Andas frisk luft, lyssna på fåglar, titta på hav, krama träd. Sitt och njut.
6 Sysselsätt händerna, vila hjärnan
Gör saker med händerna: Pyssla, laga mat, baka, virka, sy, snickra... Helst utan artificiella ljud.
7 Undvik överdriven stimulans
Stäng av TV, sociala medier och radio. Lyssna på tystnaden. Undvik folksamlingar och måste du vistas i sådana, så skydda dig och håll dig på din kant. Möt människor en i taget, lyssna noga och titta på en i taget. Lyssna på organisk musik, riktiga instrument.
8 Låt det ta tid
Det är inte lätt att lära om. Har det tagit några år att komma dit, så får det väl ta några år att komma därifrån.
Lösningen på allt? Nej, självklart inte. Det är bara mina tips för hur man mår bättre efter att ha trillat ner i det svarta hål som är utmattning/depression/utbrändhet. Hoppas att de kan hjälpa dig eller någon du bryr dig om!
fredag 1 februari 2013
Livet på en pinne
Livet på en pinne: Beteckning för en spännande, skojig tillvaro som någon trivs utomordentligt väl med.
Hm.
Märkligt uttryck!
Det känns ju som att livet på en pinne möjligen kan kännas lite skojigt och spännande, men inte är särdeles bekvämt. Dessutom tänker jag att det innebär en väldans massa balanserande.
Just nu tycker jag att hela livet känns så.
En avancerad balansgång, där det gäller att inte kliva fel.
Den utstakade vägen är så smal, så smal – och jag har elefantfötter.
En elefant balanserade på en liten, liten spindeltråd...
Men den här elefanten tycker inte att det är så värst intressant.
Och hon går inte och hämtar någon annan elefant.
Nehej tack, det är tillräckligt krångligt ändå!
Hur skulle det bli om vi var två som skulle trängas på den lilla pinnen?
I stället undrar den här lilla elefanten om det händelsevis inte finns en rejäl väg att traska på, som också leder framåt i livet. För den där jädra pinnen är minsann rund också, vilket försvårar balanserandet radikalt.
Är man en elefant, så är man inte så intresserad av att balansera.
Faktum är att elefantens syn på balanskonst är att lyfta ett ben i luften medan de andra tre är i marken.
Och så är det nog i livet också.
Jag förstår helt enkelt inte vitsen med det där balanserandet.
Varför måste man vara så himla försiktig med att trampa fel?
Kan man inte bara få lunka på, arbeta på, vara den man är och beta lite gräs?
För att emellanåt välta lite träd och trumpeta.
Bara för att det är roligt.
Nä, det där med att leva sitt liv på en pinne, det passar inte oss elefanter.
Det ska vara en papegoja till att uppskatta det.
Hm.
Märkligt uttryck!
Det känns ju som att livet på en pinne möjligen kan kännas lite skojigt och spännande, men inte är särdeles bekvämt. Dessutom tänker jag att det innebär en väldans massa balanserande.
Just nu tycker jag att hela livet känns så.
En avancerad balansgång, där det gäller att inte kliva fel.
Den utstakade vägen är så smal, så smal – och jag har elefantfötter.
En elefant balanserade på en liten, liten spindeltråd...
Men den här elefanten tycker inte att det är så värst intressant.
Och hon går inte och hämtar någon annan elefant.
Nehej tack, det är tillräckligt krångligt ändå!
Hur skulle det bli om vi var två som skulle trängas på den lilla pinnen?
I stället undrar den här lilla elefanten om det händelsevis inte finns en rejäl väg att traska på, som också leder framåt i livet. För den där jädra pinnen är minsann rund också, vilket försvårar balanserandet radikalt.
Är man en elefant, så är man inte så intresserad av att balansera.
Faktum är att elefantens syn på balanskonst är att lyfta ett ben i luften medan de andra tre är i marken.
Och så är det nog i livet också.
Jag förstår helt enkelt inte vitsen med det där balanserandet.
Varför måste man vara så himla försiktig med att trampa fel?
Kan man inte bara få lunka på, arbeta på, vara den man är och beta lite gräs?
För att emellanåt välta lite träd och trumpeta.
Bara för att det är roligt.
Nä, det där med att leva sitt liv på en pinne, det passar inte oss elefanter.
Det ska vara en papegoja till att uppskatta det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)