Med livet som insats

Härom dagen körde jag bil längs med den lilla väg som går mellan Moheda och Rydaholm. Den har mittlinje, men det finns ingen vägren, så det är 70 på den.

Nu när det var snöigt, var vägen smal. När jag fick möte med lastbilar, saktade jag ner väldigt och styrde ut i modden. Det gick precis.

När jag kommer ut ur en kurva, ser jag en mamma gående längs vägen. Framför sig skjuter hon en gigantisk barnvagn. Eftersom det är moddigt/oplogat i utkanten av vägen, går hon mitt i vägbanan, där mitt högra hjul ska köra. Till råga på allt elände får jag möte, som inte saktar ner.

Jag nitar förstås. Ställer mig på bromsen. ABS och antispinn jobbar max, hjulen låser sig, låser upp, slirar. Jag håller kursen och bara hoppas att jag hinner stanna innan jag kör på henne och hennes barn. Bromssträckan är låååång, för det är halt.

En meter ifrån henne, får jag stopp på bilen. Bilisten i andra körfältet ler glatt, utan att sakta ner och svischar förbi.

Tjejen med barnvagnen lyfter inte blicken. Hon fortsätter målmedvetet att gå, mitt i vägen. Jag kör om henne, hjärtat i halsgropen och stressen pumpande i kroppen.

Hur djävla dum får man vara?
Om det är för svårt att gå med barnvagnen i utkanten av vägen, där man SKA gå, kanske man ska stanna hemma?
Det var så nära att det smällde. Hade jag mött henne på en annan sträcka av vägen, hade jag inte haft samma chans. Nu såg jag ju henne hyfsat långt i förväg och hade dubbat, så det gick. Men det var med ett nödrop.

Tydligen är hennes dagliga motion viktigare än hennes barns liv.

Marschera mera

Hi hi hi - varför marscherar alla militärer så roligt?

Det är så oekonomiska gångstilar som visas upp. Inte ser de manliga och skrämmande ut! Nej, det är mer likt John Cleese "funny walks".

Armar som svänger, antingen fram och tillbaka eller åt sidan på käcka sätt. Ibland är det bara en arm som får vara med och leka. Den andra sitter limmad på ett vapen eller längs med sidan.

Ben som stampar, eller flärpar upp i höfthöjd varannat eller varje steg. Spikraka ben, knälyftade ben.

Oerhört konstlat, oerhört komiskt.
Det är som om varje land måste ha sin egen löjliga gång.
Undrar hur det går till när de tänker ut dem! Jag ser framför mig ett gäng karlar som går igenom alla andra länders roliga gångstilar.
"Nä, vi kan inte vepa med högerarmen. Det gör redan Tyskland. Och stampa varannan går inte, det låter Italien. Helt raka ben har man ju sett förut. Jag vet! Vi kör varannat ben rakt, varannat ben böjd och så viftar vi med vänster arm i vinkel!"

Som kroppsbehandlare kan jag inte låta bli att grimasera lite. Aj aj aj - benhinneinflammation, knäproblem, onödiga spänningar i höfter och axlar.

Hoppas att de får massage innan de ska ut i strid.

Att se guldkanten på molnet

Den lilla meningen är jag uppvuxen med: Se guldkanten på molnet, Karin!
Och det har jag gjort.

Jag förstår precis tanken. Bättre att fokusera på den gyllene kanten, som betyder att solen snart bryter fram.

I denna anda har jag levt mitt liv. Oavsett vilka motgångar, så har jag tappert letat efter guldkanten. "Jag har lärt mig massor av min utbrändhet!" sa jag tappert efter att ha varit helt däckad i tre år och halvt medveten i ytterligare två. "Vilken tur att det är slut" sa jag efter revisionen där jag fick gå igenom 8 år gamla IKEA-kvitton med skattmasen. ("SEX gardinstänger? Vad skulle du med SEX gardinstänger till?" Jag hade sex fönster i danssalarna. Och gardinstängerna kostade 19 kr styck.) "Hur som helst så överlevde vi ju båda", sa jag när sonen föddes och jag fick en förlossningsdepression. "Hon blev i alla fall inte ett aprilskämt", sa jag medan tårarna rann och Dottern plockades ut med min största fasa: Ett kejsarsnitt.

I fyrtio år har jag levt så här.
Nu har jag kommit på en sak:
Även om molnet har en guldkant, så är det en djävla massa moln också!
Och den delen måste också adresseras. Man kan inte bara fokusera på det braiga, då blir man ledsen och sjuk.

Det kostar minsann på att vara så fruktansvärt positiv hela tiden. För innerst inne, så är man arg/ledsen/besviken/rädd ÄNDÅ. Fastän guldkanten är aldrig så lysande.

Så nu tänker jag strunta i den där guldkanten.
I stället tänker jag se molnet.
För om jag tittar noga på det, kanske jag kan förlika mig med det.
Det kanske är stort och mörkt, men det kanske är lite vackert i sig själv ändå.
Jag kanske inte måste ignorera det, kanske kan ta det till mig och leva med det.

Det blir bättre, tror jag.
Och guldkanten är vacker den med.

Flytta hemifrån

När jag var 18 år flyttade jag hemifrån. Då tog jag tåget 45 mil söderut och jag har aldrig återvänt.

För mig är det liksom två helt olika liv. Först bodde jag hemma, var ett barn och en tonåring, gick i skolan. Sedan flyttade jag, fick helt nya vänner och bekanta och blev vuxen. Mitt gamla liv minns jag svagt, känner inte igen mig riktigt. Mitt nya liv är jag.

Eftersom mina föräldrar och syskon inte heller bor kvar i Det Gamla Landet, har jag inte varit där så många gånger efter flytten. Det är liksom passerat. Jag tänker inte så mycket på det, har inte träffat på nästan någon från den tiden.

Så börjar jag få kontakt med gamla klasskompisar och så, via Facebook. Ansikten och namn som jag kommer ihåg, fast det är SÅ länge sedan. Och jag inser att rätt många av dem bor kvar. Och lever ungefär samma liv som förr. Kanske jobbar i Stockholm, kanske bor lite närmre Stan, men ändå.

De är liksom samma.
Åtminstone på ytan.

Och jag är fascinerad. Dumt nog så trodde jag nästan inte att Det Gamla Landet och Det Gamla Livet fanns kvar. Det var som en saga, som något som kanske inte riktigt har existerat annat än i min fantasi. Men det finns där! Nästan orört, nästan oförändrat. Till och med biografen i Folkets Hus heter likadant!

Det känns overkligt.
Allt finns kvar.
Folk bor kvar.
Och en del har nya efternamn - FRÅN POJKAR SOM BODDE TVÅ GATOR BORT!

Jag dör. Jo, det gör jag.
Det är ju jättekonstigt!

Jag känner ingen i mitt nya liv som är gift med någon från sin hemort. Jag vet ingen alls som bor kvar där de vuxit upp. För mig var det aldrig tal om att stanna kvar. Jag har aldrig ens tänkt tanken, inte en enda timme under hela min uppväxt.

Fast på sätt och vis är det lite fint. Det måste ju betyda att de trivdes jättebra, att de inte ville ändra på något från sin egen barndom.

Men jag tycker att det är lite suspekt. Nog måste man väl ta en sväng iväg först, innan man i så fall återvänder? Spana in alternativen, innan man väljer?

Eller är jag som inte förstår tjusningen i det enkla?
De saktmodiga skola besitta världen, sägs det ju.
De som tycker att de har allt de behöver äger ju redan hela världen.
Ibland är det kanske bra att inte vara nyfiken.

Väl näringssatt

Ok.
Det är bara att erkänna: Livet som väl näringssatt är något helt annat än mitt tidigare liv.

Äter kosttillskott sedan åtta månader och det har verkligen givit nya perspektiv.
Resultat (än så länge):
1 Inte ont av reumatismen till vardags.
2 Pigg - kommer upp utan problem på morgonen.
3 VILL gå och lägga mig på kvällen.
4 Lösningsfokuserad och kreativ.
5 Stark och arbetsvillig.
6 Glad. Har roligare. Sällan irriterad.
7 Inga menssmärtor! Ingen PMS.
8 Skön mage, ordning och reda på den fronten.

Jo, jag tror att det beror på att jag är bättre näringssatt.
Det är ju inte så konstigt egentligen. Jag var så himla dålig innan, så min kropp var i ständig stress. (Dålig näringsstatus ger stress, eftersom kroppen vet att den behöver jaga mer mat. Stressystemet är ju gjort för jakt. Fight and flight reaction.)

Och stress tar hårt på kroppen. Då går det åt dubbelt så mycket återuppbyggnadsmaterial. Men jag åt inte tillräckligt ens för en icke stressad människa. Alltså: Stressystemet slår på igen.

En väldigt negativ spiral. Och jag visste inte hur jag skulle kunna bryta den! Jag tyckte jag åt bra, sov bra, tog det lugnt, körde min reiki, jobbade med utveckling på alla plan. På det hela taget mådde jag ju riktigt bra, tyckte jag.

Men ändå visste jag att något saknades. Jag var irriterad, kände mig fångad/fasthållen i mitt liv, ville slåss och springa. (Fight and flight - varför fattade jag inte det? Kände mig ju inte stressad. Jag var ju så lugn. Ibland är man trög...) Jag hade ont. Ont i hela huden. Minsta lilla tryck kändes som ett tjyvnyp. Lederna värkte också, speciellt när det var kallt. Vid ägglossning och fram till mens var det riktigt jobbigt, kände mest för att dra något gammalt över mig och gråta.

Min älskade Make och jag gick på kollisionskurs. Vi hamnade ständigt i små dispyter och kunde inte hitta lösningar. Ofta fick vi lämna diskussionen AV TIDSBRIST och bara försöka strunta i bråket för att fixa vardagen. Närhet, kärlek, ömhet och lust fanns inte på världskartan. Det var inte kul.

En månad efter kosttillskottets inträde i mitt liv, började det här ändras. Det smög sig på, successivt. Hade jag inte varit så himla långt ner i skorna, kanske jag inte hade märkt skillnaden. Tack och lov har jag en förmåga att gå tillbaka i tiden. En lukt, en sång, en maträtt, ett klädesplagg kan föra mig tillbaka. Då minns jag allt hur det var då: Lukterna, känslorna, ljuset, kroppen, samtalen.

Det är helt fascinerande att tänka tillbaka ett år.
Det är nog det längsta året i mitt liv, och samtidigt det kortaste.
2010 kommer jag minnas som ÅRET DÅ DET VÄNDE.

Tumme med hantverkare

Med tyg och garn är jag väldigt händig.
Jag kan göra nästan vad som helst med de mjuka materialen, utan mönster eller med. Det växer fram sjalar mellan mina händer, barnen har hemstickade mössor i specialdesign, jag syr gärna kläder eller annat, tovning är superkul och allt annat pyssel också.

Men trä...
Jag har aldrig gillat att jobba i trä.
Det är opålitligt. Trä spricker, sväller, böjer sig, går inte att ångra. Läskigt.
Däremot ÄLSKAR jag doften! Det är fantastiskt med alla typer av trädoft - sågat, bränt, svarvat, hugget - bara jag slipper dona själv.

När det gäller snickeri är jag oerhört okunnig. Om någon säger till mig: Såga där och hamra i en spik där, så klarar jag väl det hjälpligt. Det finns dock ett inneboende motstånd. Jag gillar det helt enkelt inte.

Därför hyr jag gärna in hantverkare när det är snickeri på gång. De bara gör, och det blir färdigt. Det gillar jag. Ibland måste jag bestämma lite saker, men det brukar jag reda ut. Ta beslut kan jag, även om jag inte kan snickra.

Jag vet inte om det är för att jag har haft en viss träning, men så här är det: Jag är bra på att hantera hantverkare. De gillar mig. Jag pratar lite, hjälper till lite, underlättar lite, bjuder lite på kaffe eventuellt och sedan är det fixat. När jag är hemma, blir det aldrig problem och alltid lite extra hjälp. De fixar och donar, de tar inte extra betalt, de är trevliga.

Min Make hamnar i en helt annan sits. Ofta blir det någon sorts tuppfight, eller åtminstone hanar som spänner musklerna mot varandra. Det beror nog på att Maken kan mer om snickeri, och gärna ifrågasätter det som hantverkarna säger.

Så gör inte jag. Jag är så innerligt tacksam att jag slipper göra, så jag låter dem hållas. Blir det sedan inte precis så som jag hade tänkt mig, så blir det nog bra ändå.

Det är praktiskt att bli hej och du med hantverkare. När man har knutit ett band, är det lättare att få saker gjorda snabbare. De dyker upp fort, de hjälper till, det är raka rör. Jag gillar!

Jag kanske har tummen mitt i handen - men jag har tumme med hantverkare!

Att köra BMW

Ja, jag kör gärna BMW. Är det för att det är en statusbil? Nej, inte alls. Är det för att jag vill sälla mig till pizzabagarna? Nej, faktiskt inte det heller.

Det är så att jag är heeeelt ointresserad av bilar. Det jag vill med en bil är:
1. Den ska ta mig dit jag vill åka.
2. Helst ska den kosta så lite som möjligt.
3. Den får gärna vara miljövänlig.
4. Jag ska ALDRIG behöva meka med den.
5. Om något går fel, ska jag veta vad jag ska göra.

Det bästa med våra BMW-bilar är att de alltid går. Aldrig händer det att man blir stående, att bilen inte startar, att man kör fast eller åker av. Det näst bästa är att de inte är så dyra i reparation och underhåll. Saker och ting håller längre och är av bättre kvalitet. Till och med saker som genererar gula lampor i kontrollpanelen, håller ett bra tag till, så att man hinner till verkstaden utan stress.

De går hyfsat snålt och sliter varken däck eller naturen.

Att vara BMW-förare är att vara omhändertagen.
Bilen känner efter vad den behöver och signalerar fint till mig. Grön lampa - allt ok. Gul lampa - titta till mig när du stannar eller så. Röd lampa - stopp för fasiken!

Och jag KAN inte meka, för man behöver specialverktyg. Hur bra som helst!

BMW är bilen för mig, som bara vill använda bilen, inte ha den som hobby.
Andra väljer hellre en gammal Volvo, som visserligen tappar delar ibland, men då kan man själv meka fast dem. Det är väl lite mer en happening att köra Volvo. När den inte startar, måste man använda vissa knep och trix, vilket gör att man som bilförare känner sig som en fixare och trixare. Bilen blir en hobby, en kunskap. Man blir med i gänget "Volvo-förare", får en tillhörighet. Tillsammans klagar man på bilhelvetet, känner gemenskap och har något att skylla på för att man inte kom till jobbet i tid idag heller.

Det är precis som med Mac eller PC.
Vi som gillar att använda, väljer Mac.
De som gillar att meka och trixa själva, väljer PC.

Olika livsmål, helt enkelt!