Jag gillar ordet respekt.
Det är ett fint ord, med både närhet och distans.
Ibland hör jag att andra förknippar ordet med hårdhet, straff och kyla, men för mig betyder respekt något annat.
Ur Wikipedia:
"Respekt betecknar i vardagligt tal aktning eller vördnad för en person.[1] Mer konkret innebär detta att man värdesätter en persons egenskaper.[2] Respekt kan även kännas och visas för abstrakta ting, som en nation eller religion."
Så tänker jag. Det handlar om att man accepterar andra och är öppen för deras egenheter och åsikter. Det tycker jag är fint.
Idag pratade jag om respekt med några barn. Jag tog min utgångspunkt ur en workshop i afrikansk dans som vi hade i förra veckan. Eftersom jag såg ganska många som visade sura miner, gjorde grimaser och hasade fram och tillbaka på dansgolvet, tog jag upp det här med bemötande. "Vi bjöd in de här fantastiska dansarna och musikerna", sa jag. "De bjöd på sig själva, sin musik, sin energi, sin glädje. Då ska vi åtminstone bemöta dem med respekt och ge tillbaka energi genom våra ansikten och våra rörelser."
Barnen såg ut som om jag pratade grekiska.
– Men jag tyckte inte att det var kul, sa en pojke.
– Har du varit på middag någon gång hemma hos någon annan? frågade jag. Då äter man det som bjuds och tackar så mycket efteråt, även om det inte var det godaste man har ätit, eller hur? Samma sak gäller här. Det handlar om respekt.
– Nä. Om det är äckligt säger jag det och vill ha något annat.
– ?!
De förstod verkligen inte. Alla deras argument handlade om dem, vad de behövde, hur de kände, vad de tyckte. Vad de där gästdansarna kände? Helt ointressant.
Jag gick vidare till att prata om att visa respekt för dansämnet. Att det (i den aktuella skolan) är ett ämne precis som alla andra, som ska respekteras för vad det är. Vi har inte bollspel på dansen av den enkla anledningen att ingen kör dansuppvärmning på idrotten. Vi är tysta och lyssnar när andra pratar samt räcker upp handen när vi vill prata, för att det är så vi agerar i klassrummet.
Några förstod. Andra inte.
Återigen jag-argumentet:
– Men jag tycker inte om dans. Jag gillar bara bollspel.
– Jaha, men det finns de som tycker tvärtom! Tänk om de skulle vägra spela boll, och bara springa runt och störa på fotbollsplanen, ta bollen och sticka iväg eller samla sig i klungor och prata högljutt med varandra? Hur skulle du gilla det?
– Jamen, SÅ kan man ju inte göra! (Killen såg irriterad ut.)
– Nej, just det. Det är respektlöst mot dig, som gillar bollspel. Men du gjorde precis det mot dina klasskompisar, som gillar dans.
Tror ni polletten trillade ner?
Nix.
Jag tror faktiskt att han inte klarade att sätta sig in i en annan persons sits. Empatibrist.
Jag tror att det här kommer av den utbredda individualiseringen. Alla ska få allt på sitt sätt, det ska anpassas och tillrättaläggas. Dessutom ska man bara behöva göra det man har "lust" med.
Hm.
Om jag bara gjorde det jag hade lust med, skulle det inte bli så bra. Då skulle t ex min familj inte kunna bo i något annat än ett tält. Och vi skulle få äta gräs. :)
Hoppas att vi inte uppfostrar en helt respektlös generation. Det blir en mycket kall, hård och egoistisk värld. Åtminstone i min bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar