Lyssna på tystnaden

Det finns mycket att säga om tystnad.
Ofta talar vi om vila och tystnad som helande.
Att det är bra att vara tyst: Tala är silver, tiga är guld.
En annan aspekt är den "talande tystnaden".

Jag tänker att det finns en tystnad till:
Den tystnaden vi aldrig uppmärksammar, den verkligt tysta tystnaden.

I ett samhälle där vi ständigt matas med information, ljud, klipp på nätet, Facebook-kommentarer och tweets är det svårt att lägga märke till tystnaden. Den finns dock där.

Utebliven information är också information.

Om vi sitter och scrollar på Facebook, väljer vi att kommentera vissa saker och andra hoppar vi över. Att vi hoppar över säger också någonting... Men inte bara där! I kompisgänget, i kafferummet eller i konversationen mellan två personer finns också mycket tystnad.

Jag tror att vi skulle må bättre av att lyssna på den.

Säg till exempel att kompisgänget har samlats. "Jag har precis valt tapeter till vårt sovrum", säger en kompis. Vi andra säger "åh, så roligt" men tänker "jädrar, jag skulle ju ha börjat på ungarnas rum". En annan berättar om det nya jobbet, och vi frågar lite om det men tänker "vilket roligt jobb hon har, jag önskar jag kunde hitta något som uppfyllde mig så". Nästa berättar om Thailandsresan, varpå jag blir tyst eftersom vi inte ens lyckades få semester samtidigt i år, min man och jag.

Det är lätt att sitta där och tänka att man är lite misslyckad jämfört med de andra. För man hör bara det alla säger och inte det de inte säger. Om vi i stället hade lyssnat på de fem som var tysta, hade det varit tydligt att livet är både upp och ner för alla.

På Facebook kanske vi ska vara uppmärksamma på de som inte syns och kommenterar. Var är de, vad gör de? Kanske är de alldeles ensamma och ledsna? Kanske ska vi skicka ett litet hjärta som meddelande, bara för att visa att vi tänker på dem?

Det är svårt att uppmärksamma tystnaden i ett samhälle som premierar de stora gesterna. Tystnaden är stilla, opretentiös och kravlös. I den finns också sinnesro, på fler än ett sätt.