Idag var han inte där. Han, mannen som jag möter varje morgon på väg till jobbet. Jag kallar honom Tysken. Han är en speciell figur, där han går med solglasögon, stavar, specialhandskar, oerhört rak hållning och bestämda steg. I min fantasi är han tysk, eftersom han är sådär väldigt rak och noga samt så extremt punktlig. (Jag tror att han är typen som också badar i speedos, btw.)
I en månads tid har jag mött honom varje dag.
Jag vet nu, att om jag möter honom nära mitt hem, är jag sen till jobbet.
Om jag däremot stöter på honom ända borta vid guppet, är jag i god tid.
Det går att ställa klockan efter honom, tysk som han är.
Men idag såg jag honom inte. Det kändes märkligt. Lite trist, lite otryggt. Kanske till och med lite som "är det verkligen inte lördag".
Jag är annars ingen vän av rutiner.
Det är jobbigt att göra samma saker.
När man har gjort något en gång, måste man göra det på ett annat sätt nästa gång. Eller med ett annat fokus. Att bara upprepa saker på samma sätt gör att det kliar i min ryggrad.
För mig handlar vardagen om att hitta olika infallsvinklar, så att jag ska stå ut med att följa ett schema eller att göra (nästan) likadant. Tänka: "Idag ska jag minsann köra en ny koreografi, eller överraska med en ny improvisationsövning. Och om vi övar på samma steg över diagonalen som förra gången, kan vi byta låt och lägga till armar. Eller göra en annan tolkning." Allt för att glömma bort att jag har samma klasser som förra veckan, enligt samma schema med samma läroplan. Hälsosamt självbedrägeri.
Ibland, när jag har haft mindre kreativa arbetsuppgifter, så har jag fått sänka mina krav på variation till "idag ska jag minsann ha med mig en LJUS macka till fikat, i stället för den vanliga mörka". Eller: Om jag byter register i den här pärmen, och dekorerar med fina färger, så känns det nog fräschare."
Många gånger har jag förundrats över folks behov av och glädje i rutiner. Tänk, att folk kan gilla att göra samma!
Idag tror jag att jag förstod något.
Att följa rutiner betyder trygghet.
Det betyder att slippa välja, att slippa ta aktiva beslut och därmed också att slippa en del ansvar.
Faktiskt blev min tyskfria morgon lite orolig och osäker. Var jag sen? Eller en hel timme för tidig? (Det har ju hänt några gånger, med mina bristande färdigheter kring analoga klockan...) Var det dags att öka takten, eller inte?
Det kändes helt enkelt lite fel. Och så är det ju när vi är vana vid något och mister det.
Tryggheten i vardagsrutinerna kanske har en poäng.
Jag hoppas att Tysken återvänder på måndag.
Och dessutom:
Hans ersättare, den halvnakna hängbröstade mannen, var inte lika rolig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar