Sjuk

Man får precis vad man behöver för att lära sig det man ska lära sig, brukar jag säga. Universe provides.
Och nu har jag blivit sjuk.
Det tog tre dagar innan jag förstod varför.

Jag har inte för vana att vara ledig när jag är sjuk.
Visst blir jag sjuk ibland, men hemma är jag inte.
Vanligtvis brukar jag skylla på att jag har varit egen företagare så länge och helt enkelt inte haft den möjligheten. Det är i bästa fall en halvsanning.

Nu ska du få höra varför jag inte kan vara sjuk.


1 Jag är så himla viktig.
Jo, det är sant! Ingen kan göra mina arbetsuppgifter! Så är det.
Jag är ofta i den sitsen: Ensam danslärare, eller ensam marknadsförare med inbokade kundbesök/mässor, eller chef, eller enda dansläraren med tillräckligt hög kompetens, eller enda föreläsaren på hela konventet, eller ensam behandlare.

Hm.
Hur kan det komma sig?
Och givetvis är det inte sant. Självklart förstår jag det.

Sanningen är precis tvärtom: Tänk om jag inte ÄR särskilt viktig?
Tänk om världen klarar sig fin-fint utan mig? Om någon annan kan göra det jag tänkte göra, lika bra som jag eller – oh, hemska tanke – till och med lite bättre? Så att mina elever, kunder, anställda, konventdeltagare eller klienter kanske inte saknar mig alls?

Det är där den verkliga skräcken ligger.
Att inte vara viktig, inte behövd.
Att världen faktiskt inte alls bryr sig om ifall jag gör det jag hade planerat.

Då behövs inte jag.
Och då har jag ingen mening.
Det är förfärligt.


2 Jag är inte mesig.
Klart jag klarar att dansa med 40 graders feber! Jag är tuff, jag.
Att jag förbjuder alla andra att göra det är självklart.
Det är ju bara dumt.

Men de reglerna gäller inte för mig.
Jag är ju lite tuffare, lite starkare och lite tåligare.
Det går ingen nöd på mig.

Till att börja med borde jag ha tagit hand om mig själv bättre, sett till att inte bli sjuk. Att jag har blivit sjuk är därför helt och hållet mitt fel. Hade jag bara ätit bättre, sovit bättre, stretchat bättre, klätt mig bättre, andats bättre eller hållit behörigt avstånd, så hade det här inte hänt.

Men innerst inne handlar det förstås om att jag inte är riktigt lika bra som de andra. De kan unna sig att vara hängiga eller inte ens där. Jag, däremot, måste göra 110% hela tiden för att räcka till. Och vill man något, får man offra.
Bit ihop.


3 Folk kommer att bli arga
Om jag är borta, kommer jag göra "folk" besvikna.
De förväntar sig mer av mig.

När jag inte är där, får de inte det de vill ha.
De får nöja sig med något annat.
Därför kommer de vara arga på mig när jag kommer tillbaka. Jag har svikit deras förtroende och kommer att få börja om med att lära känna dem och få dem att lita på mig.

Eller så kommer de inte att minnas mig.
Jag kanske inte alls var så oersättlig.
Då får jag ägna massor med tid och energi åt att etablera kontakt igen.


4 Förresten kommer jag att bli tjock
Ligga här och vara sjuk? I tre dagar?
Bara äta och sova? Det går inte för sig.

Jag kanske kan göra magisar.
Var fjärde timme.
Eller åtminstone en gång om dagen.


Rationellt?
Nej.
Jag är fullständigt medveten om det, nu när jag sätter ord på eländet. Det har jag inte gjort förut. Jag var väl inte mogen att se mig själv i vitögat förrän nu. (Tack Universum, för den insikten.)
Man skulle kunna tänka annorlunda, kanske:
1 Jag är viktig, men jorden snurrar vidare ändå.
2 Det är synd om mig och folk tänker på mig.
3 Folk kommer kanske till och med att sakna mig och längta tills jag blir frisk.
4 Jag duger som jag är, tjock eller ej.

Hm.
Det här behöver bearbetas.
Här ligger emotionella trauman begravda!
Och jag tänker på musikalen jag regisserade med skrivna instruktioner på blädderblock, då jag hade stämbandsinflammation. Och danslektionerna med händerna i fickorna efter whiplashen. Och terminen då jag dansade 60 timmar i veckan på en bruten fot (nja, bara ett mellanfotsben, men svart var den, foten). Och alla gångerna med feber på jobbet.

Och jag tänker: Somliga lär sig jävligt långsamt.
Tänk om jag kanske skulle ta tag i det här nu, så jag slipper bli sjuk mer?