Prata i telefon? Varför skulle jag?

Jag tycker att telefon är det oartigaste kommunikationssättet som finns.
Ingen sitter ju och väntar vid telefonen, man gör ju alltid något annat, så den som ringer stör ALLTID.

Att ringa, är att säga:
"Släpp allt du har för händer och prata med MIG! Jag är viktigast i ditt liv nu. Vadå laga mat till dina barn, betala räkningar eller städa? Det kan du väl göra sedan?"

Telefonen är otålig.
Om man inte svarar direkt, så ringer det ytterligare en signal. Och en till. Och en till. Tills man svettig och stressad lyckas hala fram den lille rackaren ur väskan och svara, cyklandes eller strykandes eller bärandes kassar eller tvättandes.

För man gör ju alltid något annat när man svarar.
Åtminstone jag.
Det händer aldrig att jag bara sitter och gör ingenting, så när telefonen ringer så avbryter den mig i någonting. Alltid.
Jag ogillar det skarpt.

Mail, det är artigt. Då läser mottagaren när hen hinner och svarar när hen kan. Samma med sms och Facebook.
Trevliga, lättsamma, kortfattade meddelanden som går att svara på när man har lagt in tvätten i maskinen, stekt färdigt plättarna eller behandlat sin klient.

När mobiltelefonen kom, tänkte jag: Vem bär frivilligt omkring detta hemska kommunikationssätt och blir nåbar ÖVERALLT? Jag kunde inte förstå. Jag blev dock påtvingad en så småningom, med motivationen: Du måste kunna ringa om du kör i diket i skogen. Så jag ägde länge en telefon som jag aldrig ringde från och vars nummer jag inte lämnade ut.

Så småningom har även jag nötts ned, tills jag liksom alla andra knappt kan tänka mig ett liv utan mobiltelefon. Dock har jag fortfarande en viss motvilja och är dålig på att svara. Jag har bestämt att jag inte tänker låta den stressa mig eller ge mig dåligt samvete. Jag berättar för alla jag känner att telefon inte är mitt bästa, och hoppas att de kommunicerar på annat sätt med mig.

För mig är mobiltelefonen något som är
A för nödsamtal
B för läsa mail, sms, Facebook
C för att skriva händiga kom-ihåg-listor

Prata i telefon? Varför det?
Vill jag umgås, så ses jag. Eller Skypar åtminstone.
Vill jag ha faktasvar, så mailar jag. Bevis och möjlighet att gå tillbaka till.
Vill jag meddela något, så sms-ar jag.

Så gör jag.
Och det går så bra så.