Jag diskuterade med en ny bekant det här med svensk konversationsteknik. Min bekant är från ett sydosteuropeiskt land och jag är helsvensk. Vi kom överens om att ingen av oss behärskar småpratets teknik.
– Jag blir så arg. Varför slösar folk tid på jobbet med att prata om vädret, vad man har gjort i helgen och sådant? sa min bekant animerat. Det är ju helt irrelevant! Jag vill ha intelligenta och givande diskussioner, om politik eller konst eller för all del om jobborganisationens utveckling.
Jag håller med. Varför ägnar vi så mycket tid åt det där helt oväsentliga och (i mitt tycke) ytterst ointressanta? Är det för att vi ska lära känna varandra och bli privata på något sätt? Jag förstår inte. Det är inte självklart att man ens vill vara privat med sina kollegor, känner jag. Själv brukar jag bara sitta tyst och försöka se glad ut.
– Och tidningarna! De är ju totalt hopplösa. Det är så låg nivå på både ämnen och språk, så jag kan inte läsa dem.
Det har jag aldrig tänkt på! Jag gillar ju inte tidningar, har aldrig förstått formatet. Det här med "nyheter" känns så krystat. Inte får man veta något på djupet, inte får man veta något positivt och roligt, inte får man förståelse för världen. Snarare tvärtom. Men inte har jag trott att det var just svenska medier som var dåliga! Hade väl mer tänkt att det var själva nyhetsmediet som inte rimmade med mig.
Hänger det här ihop med den eviga oron för att sticka ut? Vi är sådär lagom bra och lagom intressanta och lagom djupa. Och i oron för att vara "förmer" så förminskar vi oss alla och blir sämre än vi egentligen är... När vi inte vågar prata och skriva om riktiga saker, blir vi allt ytligare och dummare. Tills vi slutligen bara är "Sommarkrysset" och Aftonbladet och väderhallåor.
Det blir som "one size fits all".
Det passar ingen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar