Ansvar, hyfs och kärlek

I Egypten pågår gruppvåldtäkter mitt på torg under protester mot regimen.
Orsaken sägs vara att förövarna drar nytta av tumultet, att de tror att de kan undslippa straff.

I Sverige blir ett sällskap i Prideparaden pepparsprejade av polis.
Protester mot polisbrutalitet uppstår.

Idag funderar jag på om där finns ett samband, en likhet.

När jag läser paraddeltagarnas beskrivning av händelseförloppet, funderar jag i första hand över frågan: Varför gjorde de som de gjorde? De protesterade mot Gay-polisers deltagande genom att gå in i paraden precis bakom dessa med plakat där det stod "hjälper pride-polisen till att utvisa hbtq-flyktingar?” och en med texten ”Queers still not (hjärta) the police”. Vad trodde de att de skulle uppnå med detta?

Pride - stolthet.
Ett tillfälle att visa på gränslös kärlek, på stolthet över sig själv och andra, på gemenskap. Ett tillfälle att tvätta bort somliga människors fördomar och gränsdragningar, där utanförskap och elakhet har varit rådande. Och så väljer en grupp hbtq-personer att göra det på det här viset?

Jag tycker att det är märkligt.
Det är (för mig) en onödig provokation, ett sätt att skapa oenighet.
Man gör inte så.
Vill man driva dessa frågor, finns det absolut både bättre sätt och bättre tillfällen. Kanske man ska ge sig i kast med våra utlämningsregler, med immigrationsverket och politiken. Inte straffa de poliser som måste verkställa de trista besluten i ett sammanhang då de går och manifesterar sin gay-tillhörighet i en glad parad.
Tycker åtminstone jag.

Tillbaka till Egypten.
Där går män samman i grupp och förgriper sig på kvinnor.
För att de kan, eftersom polisen inte fungerar.
Va???

Är det verkligen enda anledningen till att man inte tvingar kvinnor till sex? Att man är rädd för straff?

Var finns det egna ansvaret?
Stoltheten?
Värdigheten?
Vad är fel i huvudet på dessa män, i samhället, i kulturen, i religionen när män tycker sig ha rätt att angripa kvinnor om de kan komma undan med det?

Jag känner att vi måste bli bättre på att se det egna ansvaret. Vad väljer jag att göra, vad undviker jag, hur fyller jag bäst min plats på jorden? Det är mina beslut, mitt ansvar. Det går inte att skylla och skälla på andra, påpeka deras brister och fel. Det är inte den egyptiska polisens fel att våldtäkterna sker. Det är de enskilda männens. Var och en av dem. Det är inte heller gay-polisens fel ensamma att tumult uppstår i Pride-paraden. Det ansvaret får plakatbärarna absolut dela.

Det är så lätt att peka finger.
Blir någonting bättre av det?
Nej.
Det som förändrar är hur vi agerar.
Du och jag och vår granne. Hela tiden, varje dag.
Samt att vi tar ansvar för våra handlingar.

Vad sägs om att börja med att ta beslut och agera enligt vanligt hyfs och kärlek till vår nästa?