Telefonsvarare - aaaaargh!

Jag hatar dem. Telefonsvararna.
Inte att prata in, nej det kan jag väl göra om folk vill.
Men att lyssna av!
Finns ingenting som stressar mig mer.

Först ska man ringa upp sin meddelandebox.
Så kommer den där extremt långsamma valiumrösten:
"Du.. har...... sex..... nya.. meddelanden."
(Redan där är jag stressad.)
"För.. att.. lyssna.. på.. dina.. meddelanden, tryck..... 3."
(Måste alltid lyssna på hela harangen, eftersom jag inte minns vilken siffra som är vad.)
Trycker 3, otåligt.

Ett pip hörs.
Sedan en osäker röst:
"Ja, hej... det var XX. (Paus.) Jo, jag undrar om den där föreläsningen på... vad var det nu... måndag. Eller inte nu på måndag, utan nästa vecka... den 24:e. (Paus.) Jo, alltså, jag skulle vilja veta lite mer om den. (Paus.) Du kan ju ringa mig på nummer xxx-xxx xxx. Eller på jobbet, xxxx-xxxxx. Och om du ringer efter sex, så är det säkrast att ringa på hemnumret, xxxx-xx xx xx. Hej då."

Och där måste jag gå tillbaka och lyssna på samma meddelande igen, eftersom jag inte hann anteckna alla tre numren. Så då får jag vänta på valiumrösten igen:
"För.. att... radera.. meddelandet, tryck.... 1. Lyssna.. på.. samma.. meddelande, tryck.... 2."
Pust. 2.
Lyssna på hela långa harangen, eftersom man inte kan spola fram.
Skriva, skriva, förhoppningsvis hör man alla siffrorna och slipper gå tillbaka igen.

Valiumrösten.
"För.. att... radera.. meddelandet, tryck.... 1. Lyssna.. på.. samma.. meddelande, tryck.... 2. För.. att.. spara.. meddelandet, tryck.... 3. Lyssna.. på.. nästa.. meddelande, tryck...."
4! 4! Jag trycker i panik, onödigt hårt.
Svetten börjar bryta ut i pannan.

Och då är det fem meddelanden kvar.
Ett av dem innehåller flåsningar, men jag vet inte säkert ifall jag råkade trycka förbi det, så jag måste gå tillbaka och kolla att det verkligen var tomt. Ett av dem är ett barn som tror att det pratar med något av mina barn, och sedan så småningom inser att ingen svarar och då lägger barnet ifråga på, utan att säga vem det var. Ett annat är någon som råkat ringa upp från fickan, så jag lyssnar länge på distanta röster som pratar om något som inte rör mig.

Och under tiden jag försöker lyssna av telefonsvararen, kommer ett barn och drar mig i ärmen och frågar om något, maken ropar från andra rummet och det ringer på Skype.

Jag är inte förtjust.
Faktum är att jag börjar lukta lite surt i vänster armhåla (det börjar alltid där), ögonen är uppspärrade så att linserna riskerar att poppa ut och jag andas tungt.

Måste det vara så långsamt? Och måste folk prata så länge? Är jag extremt stressad, så mitt tempo är i en annan dimension? Eller har de valt valiumtanten för att även de saktmodiga ska hänga med? Jag vet inte, men påfrestande är det.
Kanske finns det också en viss kvardröjande stress från Steps-tiden, då det var mellan 40 och 60 meddelanden varje morgon när man kom till jobbet...

Därför har jag äntligen kommit på en lösning:
Jag har pratat in följande meddelande på min telefonsvarare:
"Hej! Du har ringt till Karin Leoson och Hela kroppen. Om jag inte svarar, så håller jag på med annat. Det är ingen idé att du pratar in något meddelande här, för jag lyssnar nästan aldrig av den. Maila mig, eller skicka ett sms, så hör jag av mig när jag har möjlighet. Eller ring igen! Ha en bra dag."

Det kan vara det bästa jag gjort. :)