En icke fungerande skola?

Plötsligt har jag blivit danslärare igen. I en helt vanlig, ovanlig skola där man har dans på schemat. Efter ynka tre veckor i verksamheten, inser jag att det är en helt ny värld, som jag inte hade (och fortfarande inte har) alls tillräcklig kunskap om...

Min första fundering handlar om vitsen med att ha "en skola för alla". Varför? Jag ser nästan autistiska barn instoppade i klasser där de inte mår bra alls. Högpresterande barn som suckar och nästan har tappat lusten att lära, eftersom det går för långsamt. Väldigt aktiva barn (med eller utan diagnoser), som skulle må bra av mindre grupper.

En skola för alla.
Känns lite som "one size fits all".
Den där storleken som knappt passar någon.

Vad hände med speciallärarnas grupper och med särskolan?
Fungerade inte det systemet?
Hur förväntas barn med ganska avancerade diagnoser kunna delta i undervisningen på samma villkor som barn helt utan? Och vad ska det vara bra för? Känner de sig inte ännu mer annorlunda då, när de jämför sig med kompisarna?

Min andra fundering är det här med kraven på lärarna. Bilden som sprids i samhället är att vi har överarbetade lärare som känner sig misstrodda ifrån regering och riksdag. Efter min korta tid i skolan, tänker jag såhär: Ifall lärarna fick ägna sig åt att jobba med elevernas kunskaper, så skulle mycket vara vunnet. I stället går tiden till 100 andra saker: Möta elever vid bussar och grindar/agera trafikvakter, jaga runt efter elever som kanske inte har dykt upp (eller så har de det, men har gått undan någonstans), ringa föräldrar och tjata om gympakläder/böcker/tider, boka in elevmöten för diskussioner om sociala saker, hjälpa barn som mår dåligt hemma, hålla reda på barns saker... I mina ögon verkar lärarna ha någon sorts helhetsansvar. De är anställda som lärare, men gör arbetsuppgifter som i alla fall jag förknippar med kuratorer, föräldrar, socialtjänstemän, poliser och gud vet vad.

Hur blev det så?
När gick lärarna över till att bli huvudansvariga för våra barn?
Jag häpnar.

Inte nog med att det blir ytterst lite tid över till att hjälpa barnen med kunskapskraven efter att man har mammat, pushat, diagnosticerat, funderat, jagat, ringt och fixat kläder – har lärarna verkligen den kompetensen från sina utbildningar?

Som förälder förfäras jag.
Har det blivit så här för att föräldrarna inte orkar bry sig om sina barn?
Eller snarare: Vissa föräldrar.
Kanske handlar det om tidsbrist. Vi jobbar mer än någonsin och de som träffar våra barn mest är personalen på skolan. Är det därför vi förväntar oss att lärarna ska uppfostra våra barn?

Jag känner mig delvis som en alien.
Mina ögonbryn åker upp i pannan minst fem gånger om dagen, av olika skäl.

Inte för att jag är expert på det här alls, men hade det inte varit bättre om lärarna fick vara lärare? Och om Socialtjänst, sjukvård, polis och föräldrar hanterade den här andra biten?

Kanske är det bara jag som är okunnig.
Jag kanske förstår alltihop om några veckor...