Egot och eget ansvar

Ju mer jag tänker på det, desto mer förstår jag att allting som är fel i världen beror på samma sak:
Rädsla och bristande ansvarstagande.

Varför slänger man till exempel skräp i naturen?
Inte är det för att man inte vet att det är fel.
Nej, man vet – men man "skiter i det" och tänker att någon annan nog tar upp det.
För det är "jobbigt" att ta med det till nästa soptunna.
Och så drabbar det ju inte nedskräparen, som är på väg därifrån.

Männen som högg Bohusgranit till Hitler-Tyskland under kriget, tyckte att det var fel. De skämdes. Men slutade de hugga sten? Nej. Någon spottade på varje stenblock, en annan satte en förbannelse på varje block. "Man behövde ju pengarna."
De tyckte att det var fel, men gjorde det ändå.
Av rädsla att inte kunna försörja sig sålde de sina själar.

Och krig...
Alla vet att det är fel att döda, att det är hemskt att släcka en annans liv.
Men bara för att någon överordnad har beordrat krig, så utför man förskräckliga handlingar och skyller på att man följde order.

Varje person som kör sopbåten från Kuta Beach på Bali, vet att det är fel.
Att ta jästa gamla äckliga sopor, lasta dem på en båt och åka ut till havs där man dumpar allt i havet, det är dumt. Det vet varenda en av de som jobbar på båten.
Ändå gör de detta flera gånger i veckan.
Det som flyter i land gräver man ner i sanden på de vackra stränderna.
I kommunistiska Bali gör man som den överordnade säger och skiter i vilket.

Vi vet vad som är rätt.
Ändå gör vi tvärtom.
Av rädsla, med en axelryckning.
"Det är inte mitt problem. Jag följde bara order."

Vi måste sluta med detta!
Om var och en verkligen tog ansvar för det vi gjorde, skulle världen se helt annorlunda ut. Om vi använde våra egna samveten, vår egen rättskänsla, så skulle det inte bli hälften så tokigt – det är jag säker på!

En och en är människor i allmänhet både förnuftiga, intelligenta, medmänskliga och rättskaffens. Det är i grupp som vi liksom slutar fungera: Följer order, även om det är korkat. Gör saker av rädsla, för en annan människa eller för att förlora jobbet.

Det suger stort.
Kanske är vi inte så värst bra i grupp?
Känns som att 1 + 1 blir 0,5 detta fallet.

Den som orkar gå själv, som står stark i sina åsikter och tar ansvar för sina handlingar får ta emot en del stryk. Så har det alltid varit. Frågan är om det ändå inte är det enda sättet att gå hedervärd genom livet...