Att passa in

– Leker du med dockor?
Det var min dotter som frågade sin nya vän, förhoppningsfullt, vid åsynen av dockor i vännens rum.
– Nä, jag vet inte varför jag har dem där.
Svaret tystade dottern.

När de senare kom hem till oss, och den nya vännen såg dotterns dockor och dockleksaker, tändes dock ett ljus i hennes ögon.
– Tycker du om att leka med dockor? undrade nya vännen då.
– Ja, jag älskar dockor! svarade dottern.
– Jag med, jag älskar dockor! Jag leker att de är mina småsyskon, för jag har alltid velat ha det, bubblade vännen.
– Precis som jag, svarade dottern nöjt.

Sedan lekte de med dockor hela eftermiddagen.

Jag tänker att det var en väldig tur att de kom hem till oss också och att dockorna låg framme i dotterns rum. Annars hade de fortsatt att förvägra sig själva det roligaste de visste. I sitt försök att passa in, att inte vara annorlunda, hade de missat en själsfrände.

Men det är ju så det ofta går till.
Vi suddar ut kanterna på oss själva, anpassar oss.
Även vi vuxna.

Vi är så lagom, så konforma och passar in så himla bra att vi riskerar att bli tvungna att undertrycka allt som är vi, som är våra personligheter – allt som är spännande med oss!

Nej, fram för att våga vara sig själv!
Oavsett om det är annorlunda eller likadant.
Fram för att spränga gränser, stå för vem man är och ropa ut sin längtan oavsett vad alla andra säger!