En dansande elefant

– Du kan bli VAD DU VILL!
Syokonsulenten på min högstadieskola spärrade upp ögonen och viftade med händerna. Uttalandet kom inte av att hon var ovanligt positiv och coachande. Nej, hon hade precis läst igenom mina betyg och konstaterat att jag kom in på vilken linje jag ville för att jag hade höga betyg i alla ämnen.

SÅ bra, tänkte jag.
Och så blev jag danslärare.

Det visade sig vara helt fel. Med uttalandet "vad du vill" menade man egentligen inte alls vad jag ville, utan vad andra ville. Det förväntas tydligen av folk med 4,9 i medel att man ska bli läkare, tandläkare eller ingenjör. Det var det jag skulle vilja.

Nu gjorde jag ju inte det.
Jag var lika ointresserad av insidan av folks kroppar som jag var av rymden. Min inställning till båda områdena var "låt det vara, vi begriper ingenting ändå". Och eftersom jag vid det här laget var väl indoktrinerad ateist, trodde jag inte på något liv efter detta. Därför kändes det oerhört meningslöst att spendera det enda livet jag hade på något så ointressant som börsnoteringar eller forskning i insekters immunsystem.

Ska man bara leva i knappa 100 år, så får man ju göra något kul av den tiden. Dansa, till exempel.

Det visade sig att det var alldeles utmärkt att vara en A-student ifall man ville ägna livet åt dans. Bland annat för att man blev lite annorlunda i kulturkollektivet när man vägrade anpassa sig. Strukturfascist, som gillar ordning/reda/organisation – ovanligt. En koreograf och danslärare som faktiskt passar tider och levererar enligt plan. Socialt listig regissör, som kunde manipulera (jo, det var precis det jag gjorde – eller om man vill vara snäll: övertyga) folk att göra det som gav helheten en extra touch. Förutseende, trendkänslig planerare som följde vinden, höll sig i framkant. Ledaren, som fick folk med sig och skapade egna vägar.

Lustigt nog fastnade jag i danslärarfacket efter några år. Andra pressade in mig i den lilla box de hade skapat för danslärare, och lät sina fördomar definiera mig. Det kändes trångt och opassande.

Nu möter jag det igen, eftersom jag har kommit till en ny ort och tagit ett jobb som danslärare. Jag ser det i folks ögon, hör hur de talar till mig. Vi danslärare är tydligen flummiga, lite mindre intelligenta, ostrukturerade, har förmodligen läs- och skrivsvårigheter samt är lata alternativt gnälliga. Oss ska man klappa på huvudet lite grann. Då blir vi snälla och rara.

Det är spännande.
Jag iakttar dessa fördomsfulla människor med lugn.
Kanske behöver de stoppa in människor i boxar, för att de själva inte har förmågan att analysera? Kanske är de lite rädda för världen, tycker att den blir obegriplig utan fasta ramar? Kanske har de också ett behov av att känna sig lite bättre än andra, eftersom de inte har tillräckligt med självkänsla och självförtroende?

Nu tycker jag att det är lite roligt.
Att låta dem klappa mig på huvudet och tänka:
Du skulle bara veta... I can bite your head off any time.
Och så ler jag och bidar min tid.

Hade de varit duktiga på att lyssna, läsa av människor och analysera, så hade de kanske sett att jag inte bara är skärpt och socialt försigkommen, utan också en elefant. Stark, orubblig, duktig arbetare, till synes snäll och menlös men oberäknelig. Och när en elefant blir arg, finns inget som stoppar den. Dessutom: En elefant glömmer aldrig. På gott och ont.

Och med detta är jag nöjd.
Jag är en dansande elefant, som trotsar universums lagar genom att ta min högpresterande hjärna till konstnärlig aktivitet och dansundervisning.

För jag kan göra precis vad jag vill. Och jag gör det.