Läkemedel – vilken lögn!

Vi är så indoktrinerade med att vår sjukvård ska ha svaret på alla våra frågor. Tyvärr har den inte det. Främst beror det på att den är helt inriktad på det fysiska samt att den inte ser människan som en helhet.

En av de största lögnerna är dock recepten som skrivs ut på läkemedel.

Det ordet skulle man inte få använda om piller som alvedon, zoloft och deras kompisar!
De är inte läkemedel – de är symptomdämpande medel. Absolut ingenting blir läkt. I bästa fall känner man inte av att man har ont/är ledsen/mår dåligt under den tid man käkar piller, men om man slutar är det ju samma visa igen.

Ingenting läker av dessa mediciner.
Man bara skär av kopplingen till hjärnan, dvs dämpar de nerver som sänder signalen att något behöver fixas.
Helt galet.

Jag har inte hittat några läkemedel på apoteket. Däremot finns det en hel del mediciner.

Fast nu, när apoteket här har bytt namn till Kronans Droghandel, kanske ett ärligare namn på de här pillerna uppstår. Vad sägs om att byta namn på de här hämmande/blockerande medicinerna från läkemedel till droger?

Hundbajs

Håll Sverige rent-kampanjen var tydlig: Man ska ta upp hundbajs.

Till och med jag, som aldrig har haft en hund, vet hur man gör.
Man har med sig en plastpåse på bajspromenaden. (Företrädesvis brun eller svart, har jag förstått.) När hunden har valt platsen att uträtta sina behov på, väntar man. Sedan tar man fram plastpåsen, stoppar i sin hand i den, greppar kring bajset, lyfter upp det, vänder på påsen och knyter ihop densamma. Påsen lägges i närmaste sopkorg.

Det är inte så svårt. Ändå ligger det fullt av hundbajs på gator och torg!

Jag undrar om hundägarna är så lusigt fattiga att de inte ens har råd med plastpåsar. Eller om de ser väldigt dåligt. Kanske de tycker så mycket om sina hundar, att de ser bajset som ett fint pynt? Hundägare kanske till och med uppskattar att få bajs intrampat i sulorna på sina nya skinnstövlar, vad vet jag.

Newsflash: Vi är många som INTE gillar hundbajs.

Utanför biblioteket i Växjö höll jag på att stiga i en hög. Instinktivt väjde jag undan i sista sekunden, men jag blev tvungen att stanna. Vilket jädra berg! Uppskattningsvis 8 dl bajs, som en liten komocka.

Vilken hund lägger såna bautahögar? Min fantasi flög genast iväg till monsterhundar med väldigt god aptit. Matte eller husse kanske är rädd för sin hund. Eller så kan de inte stå kvar och ta upp bajset, för hunden drar iväg och är för stark. Jag ser en bild av en muterad grand danois/pitbull/mastiff som efter väl förättat värv sätter kurs mot hemmets värme. Efter hänger matte i kopplet i en hand, åker på skorna baklänges, fortfarande viftande med plastpåsehanden mot högen.

Nej. Så gick det nog inte till.
Den lite tristare, men sannare, bilden är nog hund som bajsar, husse eller matte som tänker "fan", tittar sig omkring för att se om någon har noterat högen och sedan smiter iväg.

Aja baja, hundägare.
Skäms.
Och tänk på att Gud ser allt...

Att definiera sig själv positivt

Jag pratade med en mycket god vän, som är sångerska. När hon berättade om sitt artisteri, beskrev hon sig i negationer. "Jag har inte den stora rösten, är inte en ung popphoppa, jag är inte tillräckligt R-n-B"...

Stopp, sa jag.
Hör du vad du säger?
Du säger en massa saker som du INTE är.
Men vad ÄR du då?

Som jag ser det, är hon en fantastisk sångerska, med stor kreativitet och annorlunda melodibildning, med härlig scennärvaro och en grym dansare. Hennes musik är en skön crossover mellan pop och R-n-B. Hon är vuxen och äger scenen. SÅ kan man också beskriva henne!

Men jag gör samma sak själv. Jag skriver på en bok och säger: "Den är inte en riktig roman, inte en livsstilsbok, jag är ju ingen guru"...

Så dumt vi gör ibland.
Man kan ju inte definiera sig utifrån vad man inte är!

Jag tror dock att det är väldigt svårt att definiera sig själv. Därför har jag ett knep: När jag ska beskriva mig själv eller något jag har gjort, tänker jag att det är en maträtt i stället.

Om min bok är en maträtt, så är den: En varierad korsning mellan smaker, välkryddad och lättuggat, med både aha-upplevelser, skratt och igenkänningsmöjligheter. Spännande och familjärt och lättsmält!

Det blir plötsligt lättare att se sig själv och sin verksamhet utifrån.
Tycker i alla fall jag...

Underhållning kostar för mycket!

Jag älskar film. Det är underbart att gå på biograf, eller att krypa upp soffan hemma med en kopp te och njuta av en bra rulle.

Trots det måste jag säga att jag tycker att det läggs löjligt mycket pengar på film och TV. Hur kan det vara värt 22 miljoner att göra huvudrollen i en film? Det är inte rimligt. 22 miljoner tjänar jag ihop på ca 59 år – och då är jag inte dåligt betald, tycker jag.

Och samma sak gäller sport. Fotbollsspelare köps för fantasisummor. Idrottsmän inom såväl fotboll och hockey som golf och tennis tjänar löjligt mycket pengar och det är verkligen big business.

Jag ifrågasätter inte deras fantastiska förmågor när det gäller att klippa till en boll med en klubba, fot eller racket. Absolut inte! De är jätteduktiga. Jag bara ifrågasätter samhällsnyttan med insatsen.

För i ett samhällsekonomiskt perspektiv måste jag ställa mig lite frågande. Tycker vi verkligen att underhållning är så oerhört viktigt att vi vill lägga så stora pengar på det? Kanske skulle det vara bättre och trevligare att lägga dessa pengar på något mer utvecklande för planeten, som att hejda världssvälten eller få utvecklingsländerna på fötter?

Det är ju du och jag som betalar.
Genom våra TV-licenser och parabolavtal. Genom att köpa de produkter som gör reklam i de här sammanhangen. Givetvis också genom att besöka evenemangen i fråga, men det är nog småpengar i sammanhanget.

Stora företag stöttar olika klubbar och vi konsumenter betalar notan.
Man profilerar sig liksom genom att vara sponsor av en idrottsklubb, gärna i närheten. Det är ett sätt att säga att företaget i fråga är generöst och tänker på sitt ursprung.

För egen del skulle jag gärna se att företag ändrade sitt sponsorskap.
"Vi stöttar landsbygden i Nicaragua."
"En procent av vår vinst går till de fattigaste i Sverige."
"Var med och hjälp oss hjälpa fler fadderbarn!"

Hade inte det varit trevligt?

För även om jag gillar film, så tycker jag att det finns viktigare saker i livet. Tänk om sport och filmvärlden skulle ligga nere i två år, medan alla de pengar som i vanliga fall går dit skulle användas för att rädda vår planet! Det hade varit grejer, det. Och under tiden skulle all sport absolut få fortsätta, men pro bono, så att spelarna spelade gratis, ingen reklam fick finnas och inga rättigheter till matcher och så vidare fick säljas. Alla pengar skulle gå oavkortat till bättre saker. Filmbranschen kunde ligga nere, vilket skulle öppna helt nya möjligheter för independentfilmare. Och annars kan vi se om filmer. Lite repriser dör man inte av. Eller så läser vi böcker och spelar spel!

Nu svor jag i kyrkan, jag vet.
Det är dock orimligt att vi lägger så otroligt mycket pengar på underhållning, när människor dör av svält. På hemmaplan blir fler och fler barn klassade som fattiga, vårt vägnät faller i bitar och vård och omsorg likaså. Hur prioriterar vi?

Transfett

Säger man transfett, så vet de flesta att det inte är jättebra för hälsan. Det står liksom inte högst upp på inköpslistan, om man säger så. Snabbförklaringen är att transfett är upphettade till farligt höga temperaturer, man har tillsatt mängder av direkt farliga kemikalier och de är förändrade på molekylnivå så att kroppen inte känner igen dem och kan inte använda dem. (Lagrar dem därför, eller låter dem susa runt i blodomloppet för länge. De skapar bl a hål i kärlväggarna, som kolesterolet försöker laga. Därför får man höga halter av kolesterol av transfett.)

Något som folk inte verkar ha fattat är detta:
ALLT MARGARIN ÄR TRANSFETT.

Det spelar ingen roll vilket märke som står på flaskan eller paketet. Becel, Milda, Lätta, Lätt och lagom, rinnande margarin av olika slag... Alltihop är transfett.

Med hjälp av mördande reklam har man marknadsfört dessa helt onaturliga fetter som hälsosamma. Tyvärr stöder inte forskningen det alls. Tvärtom: Man vet idag att det finns klara samband mellan transfetter och hjärt-/kärlsjukdomar samt övervikt. Ändå finns det vårdcentraler som rekommenderar margariner för just hjärt-/kärlpatienter! Det är förfärligt.

Det enda fett som vi ska ha i stekpannan eller på mackan är smör. Vill man ha ett mer bredbart alternativ kan man använda smör som är utblandat med rapsolja. (Bregott, till exempel.) Observera: Ni vill välja KRAV-varianten! Annars är det stor risk att både mjölkprodukterna och rapsoljan är genmodifierad. Konstgödslad (och därmed snabbväxt, med mindre vitaminera och mineraler) är den garanterat.

Annars är det fin-fint med olivolja! Rapsolja är som sagt bra också. Linfröolja och sesamolja är trevliga, men med distinkt smak. KRAV-märkta produkter gäller förstås även här. Låt däremot bli majsolja, matolja och solrosolja. De har otrevligt höga halter av Omega 6, något som vi verkligen inte behöver mer av. (Eftersom omega 6 måste balanseras mot omega 3, och varenda kotte har brist på omega 3.) För höga halter av omega 6 skapar inflammatoriska processer i kroppen, vilket leder till smärta, dåligt immunförsvar och allergi.

I all färdigmat finns höga halter av transfett.
Man använder transfett för att öka hållbarheten i produkterna, precis som man överdoserar salt. Färdigmat är inte bra för hälsan.

Bröd utan transfett är svårt att hitta. Där heter transfetten "delvis eller helt härdat vegetabiliskt fett". Åh, om det ändå kunde komma en brödproducent som konsekvent bakade på olivolja och smör!

Ska du vara säker på att slippa äta transfett, köper du alltså de bra produkterna (smör, rapsolja, olivolja m m). Du låter bli färdigmaten och lagar eget. Storkok som du fryser in och tar med till jobbet, så att du slipper äta ute. Om du äter ute, så gå till de lite dyrare restaurangerna, där man verkligen kan laga mat och gör det på riktigt. Det skadar inte att fråga vad de använder för fett i matlagningen. Givetvis låter du bli att luncha på McD!

Det är egentligen väldigt enkelt! :)

De galna ledarna kring Medelhavet

Gadaffi eller Kadaffi.
Qadhdhaffi ska han väl stavas egentligen, vad jag förstår.
(Lätt att stava: Q - adhd - haffi.)

Vilken rolig snubbe!
Det är ju helt hysteriskt att en sådan totalt verklighetsfrämmande man får styra ett land av Libyens storlek.

I veckor har det varit total kaos i Libyen. Människor demonstrerar på gator och torg. Piloter flyr till Malta och utländska reportrar flyr för livet. Landets invånare fortsätter skrika ut sina hjärtan trots att presidenten beordrar militären att skjuta mot dem.

Kadaffi framhärdar i att han är älskad av alla och hatad av ingen.

Efter lite påtryckningar från utländska reportrar, säger han sedan att oroligheterna beror på "några drogpåverkade studenter, dessutom i en annan stad – inte min".

Det är ju hysteriskt roligt!
Och väldigt sorgligt samtidigt.
Karlen är ju inte klok!

Snacka om att marginalisera problemet...

Berlusconi. En till pajas, tvärs över Medelhavet från Libyen sett. Jag såg en videosnutt på Youtube härom dagen, där Berlusconi juckar mot en inte ont anande parkeringsvakt. På riktigt kommer han ut från något möte, går mot sin limo, väl medveten om reportrar och kameror.

Han får syn på en kvinnlig parkeringsvakt som lappar bilen bredvid/bakom hans limo. Hon lutar sig fram över huven, för att fästa lappen under vindrutetorkarna. Berlusconi lyser upp och går och ställer sig bakom henne och juckar i luften mot hennes bakdel. Sedan flinar han åt kamerorna och tar tag om hennes bakdel och trycker på lite till. Hon vänder sig förskräckt, äcklad och besvärad om, men säger ingenting.

För vad ska man säga?
Får en president uppföra sig så?
Får NÅGON uppföra sig så?
NEJ!

Att ha en egoistisk mansgris med storhetsvansinne som president är i och för sig inget nytt för Italien. Berlusconi håller flaggan högt och vårdar arvet från Mussolini. Men att dagens italienare accepterar detta är för mig en gåta. Är det valmygel som möjliggör denne idiot att regera eller är alla italienare galna?

Och Mubarak. Egypten. Ytterligare en maktfullkomlig galning som tror att han har rätt att missbruka folkets förtroende.

Vad är det för fel på de här karlarna?
Vad är det vi ser här?

Det är väldigt spännande att det händer just nu, när hela världen står i ett skede av förändring... Kanske är det första tecknen på att de patriarkala strukturerna och maktfullkomliga diktatorernas tid är över.

Man kan ju bara hoppas.

Att vara tydlig

Jag har alltid tyckt att jag uttrycker mig klart och tydligt. Ändå blir jag med jämna mellanrum överkörd av folk. Hur kan det komma sig?

Exempelvis kan jag säga:
Jag tror inte att jag klarar av det här. Kan någon annan göra det?
Svaret:
Äsch, du kan göra en grund som vi kan diskutera kring.

Då känner jag mig tillplattad. Jag, som alltid tar tag i saker och gör betydligt mer än jag klarar av, säger att jag inte kan. Det borde få varningslampan att blinka! De som är runt omkring mig borde verkligen hoppa till när jag säger att jag inte kan, tycker jag.

Första felet!
Det är nämligen så att de flesta har väldigt dålig förmåga till riktig empati. Visst, de kan bedöma andra utifrån sina egna tankar och känslor - men att förstå hur någon annan tänker och känner, det är få förunnat.
De andra tycker i stället: "Ja ja, så känns det alltid innan man har börjat. Det blir bättre när hon väl kommer igång." Det är bara det att jag ALDRIG säger så eller tänker så. Jag tänker alltid: "Det går bra." Så när jag säger att jag inte kan, så är det ALLVAR.

Andra felet:
Jag säger inte det jag menar. Eller – det gör jag visst, men inte på ett sätt som andra förstår. Vad jag skulle behövt säga är: "Jag VILL inte göra det här. Jag TÄNKER inte göra det här." Det hade varit tydligt. Då hade de förstått att någon annan faktiskt fick rycka in. Men så länge jag inte vägrar tydligt, tänker ju de andra att de kommer undan.

Tredje felet:
Jag uttrycker mig alldeles för civiliserat. Vad jag skulle behövt säga var: "Jag VÄGRAR göra det här!" Helst skulle jag ha höjt rösten och kastat papperna ifrån mig också. Då hade det varit tydligt. Och egentligen var det precis så jag kände, men jag har uppfostrats att lägga band på mig. Skrika och kasta saker? Så gör bara små barn.

Förr brukade jag också förminska mig och mina känslor. (Det gjorde jag inte i just det här exemplet, men det kunde ha varit så.)
Exempel: "Jag tror inte att jag kanske orkar så mycket längre. Jag börjar nog bli lite trött."

Fjärde felet:
I min överempatiska familj, där vi lärde oss att lyssna till nyanserna, är detta en tydlig markering. Inte nog med att jag faktiskt säger ifrån, jag säger det två gånger (i två meningar). Det är att säga till på skarpen!
Andra människor – som inte kommer ifrån just min familj – hör tror, kanske, så mycket, nog, lite. Det förminskar ju behovet av hjälp för varje ord och det blir ju ingenting kvar på slutet! Vad de hör är att jag klarar mig ett tag till, medan jag antagligen redan har fallit ihop av utmattning innan de ens har svarat.

Oj oj oj...
Jag har mycket att lära innan jag blir en god kommunikatör. Att vara tydlig snyter man minsann inte ur näsan! Man måste ju vara tydlig utifrån dem som man kommunicerar med, och de har helt andra värdegrunder och värderar ord annorlunda. Det är nog därför jag hatar att prata i telefon: Jag behöver se kroppsspråket också, för att veta om den andra parten har fattat vad jag menade.

Ärligt talat känner jag också att jag tycker att folk skulle försöka lite mer. Ibland har jag lust att skrika: SNÄLLA, FÖRSÖK FÖRSTÅ VAD JAG MENAR, OCH HÄNG INTE UPP DIG PÅ VAD JAG SÄGER! Ännu mer gäller det när andra människor bråkar. De står där i varsitt hörn och argumenterar, uttrycker sig dummare och dummare, så att de kommer längre och längre ifrån varandra. SNÄLLA, FÖRSÖK FÖRSTÅ VAD DEN ANDRA MENAR! En liten gest av ödmjukhet och storhet. Försöka tänka gott om motparten, inte måla ut personen i fråga som en ondskefull skurk. Ofta är de bråkande inte så långt ifrån varandra, men de låser sina positioner för att orden trillar ut fel – eller tolkas alltför hårt.

Det är svårt att vara tydlig. I alla fall utan att vara oförskämd.
Positivt tänkande: Jag har kommit en bit på väg. Nu är det bara sista biten kvar.