Jag har sett inte bara årets bästa film, utan en av de bästa filmerna jag någonsin sett: Återträffen av Anna Odell. Först: SE DEN! Om du har planerat att se den, så gör det först och läs detta inlägg senare. Om du av någon outgrundlig anledning inte kommer att se den, så fortsätt att läsa. Väldigt kort kommer här vad jag personligen uppskattade mest med filmen.
Beröm 1: Underbar idé!
Att göra en film om hur en klassåterträff kunde ha gått till om man tog bladet från munnen, är lite genialiskt redan där (del 1). Att dessutom göra det utan en idoliserad huvudroll, är ännu bättre. Anna Odell låtsas inte vara perfekt, det är ingen uppgörelse där hon går ut segrande. Det är bara en jobbig konfrontation, där mobbingoffret inte håller klädsamt (och förväntat) tyst längre.
Beröm 2: Del 2 äger!
Anna Odell bjuder alltså in sina riktiga klasskompisar för att de ska få titta på filmen och säga sin mening om den. Tyvärr är ingen av dem tillräckligt stor i sinnet för att svara på den fråga hon ställer i filmens inledning: "Hur får vi våra roller och varför upprätthåller vi dem?" Åskådarna, eller de egentliga huvudpersonerna i hennes film, är istället helt självfixerade, ifrågasätter bara bilden av dem själva och söker på något sätt Annas förståelse. Den totala narcissismen avslöjad.
Beröm 3: Snyggt utlämnande!
Skådespelare spelar förstås i del 1, men även möten och telefonsamtal med de riktiga klasskamraterna görs av skådespelare. Snyggt!Det blir nästan en dogmafilm, men utan att utlämna de verkliga personerna.
Beröm 4: Modigt!
Det här är verkligen en diskussion vi behöver ta. En obekväm diskussion, som Anna Odell har vågat ta till sin spets. Fruktansvärt obekvämt och underbart! Utan affektion, utan "vinnare/förlorare-diskussioner", utan alltför mycket ledning lyckas hon leda oss som biopublik till en mängd frågor: Hur kan vi tillåta att barn och ungdomar behandlar varandra så fruktansvärt dåligt? Hur kan vi acceptera att grupptillhörighet kräver dessa stiliserade roller? Och hur kan vi acceptera att killarna dominerar gruppen totalt?
Beröm 5: Bra skådespelare!
För en gångs skull spelar skådespelarna i en svensk film inte över. Trovärdigt, ärligt, rent, avskalat. Jag drar en lättnadens suck.
Det här är en viktig film.
Den startar funderingar, många funderingar. Som bra konst ska göra.
- Varför skapar och återskapar barn dessa roller i varje grupp?
- Måste det finnas några som är utanför för att skapa ett "innanför", en grupp?
- Är klassformatet galet förlegat och dumt?
- Är åldersindelade klasser i skolan verkligen bra?
- Alla dessa "nördar" som vill få upprättelse tar sig långt i världen. Hur påverkar det demokratin och gemenskapen, synen på världen som ett?
Frågor, frågor - och inga svar. Funderingarna fortsätter...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar