En blöt yllefilt

I 23 år har jag bott i Småland. Det är större delen av mitt liv och hela mitt vuxna liv.

Det har varit lärorikt. Bland annat har jag förstått att Sverige inte ser ut, uppför sig och är som Stockholmsområdet. Jag har lärt mig andra sociala koder, öppnat upp för andra världsbilder, blivit extremt entreprenöriell och faktiskt också färgat min dialekt en smula.

Jag har trivts i Småland. Tills alldeles nyligen.
För några år sedan började Småland kännas kvävande och förlamande.
Det var som en blöt yllefilt låg över mig, påverkade min andning, tyngde över mitt bröst, höll nere mina armar och ben.
Jag kan inte beskriva det bättre än så.
Varför? Inte vet jag.
Det var väl dags för mig att röra på mig, helt enkelt.

I somras flyttade jag.
Till Gotland, för det var där min själ redan bodde.
För lite drygt fyra månader sedan blev jag alltså gotlänning på heltid.

Det första som hände, var att jag blev av med filten.
Sedan släppte smärtorna i korsbenet/bäckenet.
Därefter kändes det som om jag tappade 10 år, blev yngre.
Kreativiteten och chill-faktorn ökade.

Inbillning, tänkte jag.
Det är nog bara för att jag har hamnat i ett annat sammanhang.
Men så åkte jag till Stockholm en sväng...

I Stockholm har jag varit regelbundet. Jag har föreläst, behandlat, träffat goda vänner, ätit god mat och shoppat. Det har blivit några gånger om året de senaste fem åren.

När jag nu kom till huvudstaden, upptäckte jag något märkligt.
Jag var inte samma person som sist jag var där.
Något dramatiskt hade inträffat.
Allt kändes annorlunda: Mitt förhållningssätt, andras reaktioner, mötet med vännerna.
Allt såg annorlunda ut: Byggnader, tunnelbanan, människor på gatan.

För första gången på över fem år, blev jag inte stressad och trött av resan och Stockholms tempo. Inte heller var jag orolig över att ta mig mellan olika okända adresser eller över tids- och måltidsplanering.

Jag var inte längre i underläge.
Jag var på topp!

Den blöta filten hade trillat av. Jag kände mig återigen som den unga, vilda, vackra, otyglade som jag var i min ungdoms dagar. Oåtkomlig, osårbar – men mjukare än då, mer öppen.

Mina vänner bekräftade: "Du är förändrad, en ny person."
Och så, den yttersta bekräftelsen: "Du har bytt dialekt. Det gick fort!"
Ja. Förändrad, jag håller med. Inte en ny dialekt, men tillbaka till min ursprungsdialekt. Ny, fast ändå inte: Samma inuti, bara utan skal, utan oro, utan dämpning.
Utan yllefilt.

Och jag trivs! För första gången på många, många år känner jag mig fri.
Obunden, otvungen – och lite farlig.
Det känns som om jag kan hitta på nästan vad som helst... Se upp! Den fria, otyglade, orädda är tillbaka. Vem vet vad hon tar sig för?

Så märkligt livet kan vara.