Jag har varit mamma i drygt tolv år. Innan dess jobbade jag med barn och ungdomar. Beslutet att bli förälder tog jag inte lättvindligt. För mig var det en komplicerad fråga, med ansvar, fokus, tid, karriär, bostadsbeslut och mycket annat inblandat.
Som nästan alla andra föräldrar, har jag många åsikter om barnuppfostran.
Som tur är!
Jag tänker att de föräldrar som INTE har åsikter om barnuppfostran är märkliga. Om man bara är förälder utan att ha över huvud taget funderat över vad man ger vidare, så riskerar man att göra ganska mycket dumt. Har man tänkt lite kring sitt föräldraskap, har man givetvis idéer om hur man ska förhålla sig till barn.
Det är bra.
Alla borde tänka mycket på det och klura ut hur de vill göra och vara.
Någon vill ha en fri uppfostran, där det barnet hittar sina egna vägar.
En annan vill ha regler och ordning och ge barnet ramar.
En tredje vill stimulera social samvaro, en fjärde lyfta de kreativa aspekterna och en femte vill att barnet ska satsa på skolan.
Allt det här får grönt ljus i min bok.
I alla fall så länge det har någon sorts medvetenhet bakom sig.
Vad jag däremot inte förstår och inte accepterar, är när man missar att lära sina barn respekt.
Att respektera andra och sig själv är grundläggande.
Oavsett vilken inriktning man har i livet och för barnuppfostran i övrigt, anser jag att man måste lära sina barn respekt. I det sammanfattar jag sådant som att respektera att människor är och väljer att göra olika, att andra har lika stor rätt till världen (eller leksaken) som du, att andra har känslor och påverkas av vad du gör och liknande företeelser.
Det handlar om att förstå att man själv inte är facit.
Jag avskyr respektlösa människor.
Jo, det gör jag.
AVSKYR.
För de blir hänsynslösa.
Människor som inte låter andra prata, som skriker och väsnas så att andra inte kan jobba, som tar andras saker, som förlöjligar och förnedrar andra, som kräver mer uppmärksamhet/saker/tid än andra, som dumpar sina känslor i andras knän utan eftertanke. Och så vidare. Människor som mest tänker på sig, sitt, sina. Människor som inte bryr sig hur de påverkar andra.
Att inte respektera andras behov, känslor, utrymme skapar en gräslig hänsynslöshet. I den tidsålder vi lever nu, där narcissism är vardagsmat och fokus på individualitet har blivit till en tävling i att hävda sig och sitt, ser jag för lite av respekt.
För mig är det absolut grundläggande.
Om vi inte visar respekt för varandra, så hamnar vi i mycket destruktiva beteenden. Och om vi inte visar respekt mot andra, hur kan vi då förvänta oss att de tänker respektera oss, våra åsikter och val och handlingar?
En grundläggande respekt.
Det är vad jag önskar att alla barnuppfostringsmetoder kunde baseras på.
Då kan den fria uppfostran fortsätta vara fri - så länge det inte går ut över någon annan.
Eller så kan man sätta upp regler och ramar, så länge de inte begränsar för någon annan.
Givetvis kan man satsa på social samvaro, kreativitet eller plugg också, på en respektfull bas.
Om jag fick önska mig en sak, så skulle det vara det.
För med en respektfull inställning till livet, förstör vi inte miljön. Vi hatar inte människor på grund av deras hudfärg eller religion. Vi slår inte djur eller människor, vi förtrycker inte människor på grund av kön, vi mobbar inte, vi stjäl inte eller saboterar för någon.
Kan vi respektera varandra?
Jag tror det.
Och kan vi komma överens om att försöka göra det, så löser vi ganska många och stora frågor...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar