Efter att jag såg filmen Återträffen, började en mängd funderingar surra runt i mitt huvud. En av dem gällde det här med att barn skapar roller för sig själva och åt varandra, roller som sedan upprätthålls tills man kommer till ett annat sammanhang.
Min erfarenhet är att barn i de lägsta årskurserna i skolan – årskurs 1-3 ungefär – mest är sig själva. Konflikter uppstår mellan individer, inte mellan grupper. Man byter kompisar lite då och då, utgår ifrån sina egna behov och är lite mer som man är.
Någonstans i årskurs 4 börjar något annat hända.
Några blir "coola", andra blir "töntar". Somliga kanske blir totalt ignorerade.
Och vi som vuxna försöker väl kämpa emot det här, men jag har en känsla av att vi förlorar kampen.
På olika sätt, med olika medel, insocialiseras barnen därför i roller. Ibland kanske man lägger grunden för dem själv, ibland får man definitivt hjälp eller blir till och med tilldelad en. Kanske för att ens föräldrar är på ett visst vis, eller för att man bor i ett speciellt hus.
De här rollerna är oerhört svåra att bryta. Man brukar byta skola för att kunna etablera sig på nytt. Galet.
Det är lite Flugornas herre över det här, tycker jag.
De som inte inordnar sig i den sociala stegen, råkar ut för saker.
Och det går högt upp i åldrarna! På Lundsberg tar man till strykjärn för att tvinga människor att inordna sig i ledet...
Kan vi människor inte umgås i grupp utan en rangordning?
Måste det vara någon som är ledare, någon som är hackkyckling, och olika nivåer däremellan?
Det verkar så.
Jag tänker att det är ett hundbeteende.
Hundmänniskor söker alltid bekräftelse av dem som de upplever står över dem själva. Hundmänniskor gillar att ha en dominant ledare, som man kan beundra och försöka imponera på. Hundmänniskor viftar på svansen uppåt och morrar nedåt.
Hundmänniskor gillar grupper.
Kattmänniskor däremot, är inte lika grupporienterade.
Visst kan de acceptera en ledare, men bara så länge de tycker att ledarskapet tar gruppen åt rätt håll – enligt deras åsikt. Så länge det gynnar deras personliga motiv är de med i gruppen. Smörar för någon gör de i alla fall inte. Och de umgås lika gärna med de "i bottnen" som övriga, bara för att visa att de inte bryr sig om rangordningen.
Är det kattmänniskorna som blir utsatta för mobbning?
För att de ifrågasätter normerna och rollerna?
Kanske. Men inte bara.
En och annan hundmänniska torde också råka illa ut, när de utmanar ledarna till exempel.
På något sätt känns det här lite lågt.
Och onödigt.
Inte behöver vi det, intelligenta varelser som vi är?
Kanske beror det här på att vi slänger in barn i grupper, som kommer att bestå under en längre tid – flera år – och som de själva har väldigt liten möjlighet att påverka? Är grupperna för stora, får individerna för lite plats? Eller har vi släppt för mycket av vuxen-disciplinen, så att de tar över ledarskapet på barnnivå?
Jag vet inte. Det tål dock att tänkas på...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar