tisdag 16 februari 2016

Är vi verkligen sjuka – eller är det samhället?

2016.
Både vuxna och barn, fler och fler, diagnostiseras med ADHD, ADD, bredspektraautism, bipoläritet och panikångest.

Många, många får gå hem från jobbet med stressymptom.
De är trötta, låga, deppiga och destruktiva.
Ytterligare fler klarar av jobbet, men orkar inte någonting annat.
De bara äter, tittar på TV och sover.

Färre engagerar sig i föreningar.
Det är svårt att få ihop folk till styrelser och förtroendeposter.
Och till klassföräldrar och politiskt engagemang.

Många är också de som funderar över sina jobb.
Att de känner sig missförstådda på jobbet, inte är uppskattade, att de inte känner sig viktiga. Att de känner att de har kört fast, eller att de skulle behöva tänka över sin arbetssituation. Kanske jobba deltid, om det skulle lösa sig ekonomiskt.

Vi orkar inte.

Och hela tiden försöker vi lösa detta på individnivå.
Barn ska medicineras och ha speciallösningar i skolan.
Vuxna blir sjukskrivna för att "vila upp sig" och hitta nya sätt att vara.
Vi får diagnoser med stämplar i pannan som ska förklara varför vi inte passar in och varför vi kanske till och med måste deltidspensioneras.

Men tänk om problemet inte är individuellt?
Tänk om det är samhället det är fel på?

Det samhälle vi har byggt i generationer verkar ta kål på oss.
Det är många måsten...
Man ska vara aktiv i barnens skolgång, packa deras väskor, samla in pengar till deras skolresor. Skjutsa och hämta till aktiviteter, matcher och utflykter. Jobba 8 timmar per dag, handla på vägen, laga god och nyttig mat. Se till att alla har cyklar, hjälmar, reflexvästar, regnkläder och flera varma ombyten. Lära barnen cykla, simma, räkna, slöjda, musicera, tänka – för i skolan testas förmågorna, men öva hinner man inte med. På jobbet ska man göra ungefär dubbelt så mycket som för 20 år sedan, eftersom neddragningar och LEAN har utarmat arbetsplatserna. Leverera i tid, tänka proaktivt, vara flexibel. Göra saker i grupp, gemensamt, mötas. Man ska bidra till kommunens demokratiska utveckling, göra manifestationer mot förtryck och engagera sig i blandade hjärtefrågor. Och glöm för allt i världen inte att sortera soporna, tvätta och ge bort urvuxna kläder och panta mera! Allt under världens högsta skattetryck, där fackpampar och regionledningar fullständigt har tappat begreppet om det gemensammas pengar.

Vi blir trötta. Vi är trötta.
Och därför behöver vi semester hela tiden.
Vi behöver resa bort, komma iväg.
Det allra sorgligaste är att ingen reagerar på det.
Om det bästa är att lämna vardagen – hur dålig är då den?

Hur många människor ska må dåligt innan vi förstår att det är vår livsstil och vårt samhälle som behöver ändras? Kanske är vårt samhälle en fyrkantig apparat med allt mindre möjlighet att sticka ut eller att ha en annan form. Vi har sjukförsäkringssystem som lutar på en sjukvård som har en totalt föråldrad hälsosyn i en auktoritär organisation. Möjligheten att göra annorlunda, vara annorlunda och välja annorlunda i yrkeslivet är högst begränsad tack vare stelbenta system och en närmast feodal syn på individen.

Vårt samhälle är byggt på normalfördelningskurvan. En lagom person passar in – men hur många är lagom? Och detta i en värld där internationalisering och individualisering ökar varje dag! Alla kan vara vem de vill, tycka vad de vill och hitta likar via internet. Om något blir vi spretigare – inte mer lika!

Vore det inte idé att göra om och göra rätt?
Tänka om i grunden?

Se att samhället inte behöver bygga på ett enda homogent kollektiv, allas likhet och snäva regler? Människor är inte korkade – ge dem en chans att själva skapa sig det liv de mår bra av! Använd möjligheten att jobba hemifrån, friare arbetstider, fler deltidsjobb. Luckra upp alla stelbenta system; ta hand om alla, inte bara de som passar i mallen. Öppna upp för alternativvården – avsätt hälsomonopolet. Sluta mäta allt och ingenting! Värde, kunskap, färdighet går inte alltid att betygsätta och mätandet tar fokus från det viktiga i processen.

Mänskligheten är en blomstrande sommaräng.
Vi är så härligt olika!
Och just därför behöver vi en mjuk och flexibel samhällsform, som kan anpassa sig efter varje individ, varje blomma så att varje färg och form kan komma till sin rätt!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar